Intressant. Jag vet att låg fertilitet är ett fenomen i väst och delar av Asien (Sydkorea, Japan, Kina mm), men trodde att Norden stack ut som ett positivt exempel i hur man kan bryta trenden.
Dela gärna era tankar kring det här.
EDIT: Mina två ören: är själv 30+M och med sambo som jag har varit med i 10+ år, vi har inga tankar på att skaffa barn för att det är inte det livet vi vill ha helt enkelt. Stor respekt till alla som väljer/lyckas bli föräldrar dock 🙏
by Max_Svjatoha
27 comments
Folk är väl för upptagna med att arbeta ihjäl sig och inte ha råd med boenden där det får plats barn också?
Det är inte konstigt det är väldigt tydligt vad som gör att vi får färre barn.
Vill man ändra på siffrorna så handlar det om att göra att ha fler barn mer attraktivt än karriär, pengar och utbildning. Just nu straffas man fortfarande ganska hårt av att få barn speciellt innan du är etablerad vilket gör att många får sitt första barn senare och ofta stannar där eller väljer att inte ha barn alls.
Ett av de enklaste stegen att gå uppåt i det nuvarande ekonomiska systemet är att inte skaffa barn och så länge det är så så kommer den utbildade klassen välja att inte göra det.
Väldigt intressant fenomen:
[https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling](https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling)
[https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics](https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics)
[https://www.demogr.mpg.de/en/news_events_6123/news_press_releases_4630/press/falling_birth_rates_in_northern_europe_11237](https://www.demogr.mpg.de/en/news_events_6123/news_press_releases_4630/press/falling_birth_rates_in_northern_europe_11237)
Orsakssambandet är för otestat för att dra informerade slutsatser kring, men tydligt är att ett orsakssamband mellan progressiv familjepolitik i termer av ledighet, kompensation, förmåner, vård å ena sidan och ökat barnafödande å andra sidan inte verkar finnas i samma utsträckning som man trott.
Det verkar också höra ihop med att vi föder barn allt senare, vilket gör att vi föder färre barn, i och med att den starkaste nedgången är i gruppen 29 och under.
Intressant att följa framtida forskning om detta.
Wow, otroligt chockerande. Krig, folkmord, klimatkatastrof, sjukt dålig ekonomi, fascism, undermålig skola, ickebefintlig vård, 5 timmar till närmsta BB om man bor norr om Gävle, men ja nej det är ju helt omöjligt att lista ut varför folk slutat föröka sig.
Jag tror inte det är en fertilitetsfråga. Utan snarare att man inte känner samma behov / kan fylla livet med annat
Folk ställer höga krav på sig själva i förhållande till sina potentiella barn.
Mina egna tankegångar är ungefär så här:
“Man vill inte ha ett barn, utan i alla fall två (ensambarn blir störiga), och man vill ge båda eget rum. Eftersom jag även vill ha ett vardagsrum måste jag då minst ha en fyra. Helst skulle man ha ett hus eller iaf ett radhus. Okej, då behöver jag x-pengar, sen är barn dyra och man vill ju kunna åka på semester med dem, låta dem ha rimliga hobbies etc, så det är y-pengar. Man kan så klart bo lite billigare genom att bo längre ut, men då behöver man bil (åka kommunalt med barn är jobbigt) osv. Sen vill man väl faktiskt att barnen inte får aplånga dagar när de är små, så minst en person bör gå ner i arbetstid, lägg till vab osv, allt det blir z-pengar.
Så då känner jag att jag måste upp i lön för att kunna hålla igång sparande och annan najs konsumtion. Men det tar ju sin lilla tid och jag är liksom 30+.
Till sammanhanget hör att jag redan tjänar mer än både medel- och medianlönen. Inte mycket mer (inga 60k per månad 🙁). Men mer. Så om många känner som jag blir det inte så jävla många barn, och de som kommer skaffas senare, vilket gör att det blir färre.
Det här fenomenet känner jag igen från Sydkorea. En stor anledning till att folk har så få barn där är att de helt enkelt inte har råd. Ja, de vill lägga pengarna på andra saker (t.ex. privatlärare på eftermiddagen istället för att alla barn får eget rum och ridläger på sommaren), men problemet tror jag i grunden är detsamma. Vi ställer så höga krav på oss själva gällande vad för liv vi ska ge våra barn.
När jag växte upp fick både jag och flera polare dela rum med syskon. Vi åkte nästan aldrig på semester utomlands, hade mycket begagnade kläder osv. Men jag vet inte, det duger liksom inte för mig.
Tror många känner liknande.
Sedan är det folk som säger att vi arbetar mindre än någonsin. P3 dystopia tar också upp stress och förklarar hur vi faktiskt jobbar hårdare idag än förr på grund av teknik, optimering och dylikt.
Jag får starka vibbar av Sydkorea. Arbeta hårdare, längre, mer! Varför föder ni så lite barn??!!!
Brist på bostäder och trygg förlossningsvård borde rimligtvis ha den effekten, varför är någon förvånad?
1. Bostäder är dyra
2. Barn är dyra
3. Allt fler är isolerade
4. Det är få vuxna som är självförsörjande
5. Folk fokuserar på nöjen istället för familj
6. “Kasta och köp nytt” mentalitet på förhållande hos majoriteten av unga.
Ja så här ser det ut i hela västvärlden.
Blir spännande när hela pyramid sche- jag menar pensionssystemet ska betalas ut sen. Vem ska stå för den notan tro?
Lär ju knappast vara så att yngre generationer är ivriga på att skaffa barn heller.
Sök upp trueflation.
Levandskostnaderna har ökat mycket mer än vad inflationssiffrorna centralbanken kollar på har ökat. Speciellt boende är skyhögt per kvadradmeter
Det är ett aktivt val och inte bara i Sverige. Det går igen i hela västvärlden och delar av Asien. Gemensamma nämnare är brist på bostäder som ett par med lägre lön har råd med, höga levnadskostnader, kvinnan tvingas ofta göra avkall på karriär och framtida lön. Ett problem som Sverige slipper är dyr barnomsorg där du får betala halva din månadslön. Nu har inte Sverige kulturen av att sätta enorm akademisk press på barn så som Kina, Sydkorea och Japan men det finns fortfarande en sörre medvetenhet kring vilken värld barnen kommer få växa upp och leva i.
Detta händer med alla västerländska länder så småningom, sverige är inte unikt på nåt sätt. Titta på t ex japan.
en faktor kan vara osäkerhet i ekonomin sen kanske krigsångest i och med att det som händer i ukraina har pågått i 2 år
Har du sett introt till filmen [Idiocracy](https://youtu.be/sP2tUW0HDHA?si=N3NtkCrwn_Qr3M-d) så har du en rätt bra indikation vad som händer. Ängsliga höginkomsttagare prioriterar karriär och att allting ska bli rätt medans andra kör på och löser det. Svårt att våga starta en familj när man bara doomscrollar hela dagarna.
Sen är det helt fine att inte vilja ha barn. Hellre att man verkligen vill än att man trycker ut en stackare som man egentligen inte vill ha.
Så jävla korkat att snacka om fertilitet som en matris för välmående. Kvinnor i Saudi-Arabien och Sydamerika har fan inte ens ett val i många fall.
Det är ingen trend att bryta. Låt folk välja om de vill ha barn eller inte. Vi har tillräckligt med folk i världen som tror att barn är deras enda syfte.
Detta är inte en fråga om biologisk mångfald det är pga kulturer. Mer självständiga kulturer kanske bestämmer sig för att skaffa 2 barn när de är 30 år medans kvinnor i t.ex Ecuador kan ha 5 barn när de är 23.
Givetvis så spelar andra faktorer roll & det varierar från person till person. Tyvärr har kvinnor knappt ett val i frågan i många kulturer.
Skolan är ett privatiserat skämt. Jobben finns centrerade i ett fåtal städer där alla får buda över varandra för bostäder. Finns allt färre jobb som inte kräver lång utbildning. Vården har redan kollapsat.
Om du är rik är det väl lätt att ha en massa härliga barn. Annars är det en kamp.
Bostadspriser/stagnerande löner.
Har man råd att bo ihop och pengar över blir det mer lekande i sängen.
Sen är det väl det där “problemet” med att långa utbildningar gör att folk börjar dejta i åldrar man tidigare redan haft barn i. Sist jag kollade snittar åldern 25 på universitet, vilket gör att 2-5 årig utbildning inte ger mycket tid över för främst tjejer. Enormt stor press på kort tid.
Nu när politikerna lovar mindre migration så tappar man ju stöd-kryckan man använt ganska länge. Så antar att även Sverige kommer få “konstiga” incitament för att skaffa barn.
Återupprätta välfärdsstaten. Mer socialism, mindre nyliberalism. Mindre karriärism, mer kollektivism.
Folk måste sluta låtsas som att det är en pengafråga, det är skitbilligt att skaffa barn i Sverige, bland de billigaste länderna i världen – tvärtom så är det de fattigare länderna som skaffar flest barn. En singlemorsa i Sverige kan försörja 2 barn på en medianlön, det är inte problemet.
Hela problemet är prioritering. Alla skall plugga universitet innan de börjar jobba och helst resa ett par år också. De är nära 30 innan de ens fått första lönen och sen skall de göras karriär. Ingen vill skaffa barn eller ens binda upp sig i ett långvarigt förhållande för då stänger man dörrar till ‘annat kul’. Ingen vill göra något avkall på sin ungdomliga livsstil. Det är inte coolt med barn.
Jag vet inte vad lösningen är, men jag tror att folk måste bli mindre individuella och ta hjälp av andra. Kanske även normalisera och främja barnpassning och annat som gör föräldraskap mindre belastande. Skaffa boende bredvid far- och morföräldrarna så de kan hjälpa till? Om föräldraskap börjar skildras som något mer betydelsefullt och glädjande så kanske folk inser att karriär och individualitet inte är allt. Det får inte vara skämigt att skaffa barn innan 25 för det funkar inte att alla väntar till 30+.
Blir svårt att ha råd med barn när hyran och maten äter upp det mesta. Vill ju också lägga undan pengar för att försöka köpa ett hus, plus vill ibland köpa ett nytt spel eller byta ut elektronik. Och resa utomlands nån gång per år.
Mycket bättre att ha hand om en hund istället. Både för plånboken och för min mentala hälsa.
Som trebarnsfar under 40 känner jag mig helt slut. Framförallt jobbstress (kanske blir av med jobbet imorfon när nyckfulla corporate bestämmer sig för att outsourca), att pengar inte räcker ( mest för att jag vill ge mina barn ren mat ( färska grönsaker, ekologiskt) och för att villan vi betalar 30k i månaden för förfaller lite extra varje år.
Jag ser det som ett stort problem med den sociala last man måste bära från föregående generationer rörande förväntningar och förvaltning av alla system som redan är på plats. Typexemplet på detta är att vi inte kom in på förskolan 200m bort utan måste ta oss 2.5km, vilket blir med bil pga 3 barn, detta verkar inte vart konstigt på 70-90talet,då man tog bilen överallt pch därför modellerat staden efter.
Men har bara som mål att inte vara den sämsta föräldern, så bara att slita och lida. Får förverkliga alla drömmar efter pensionen..
Många människor i de yngre åren har nog tankegångar runt allt skit som kommer hända framöver.
Klimatförändringar, handelskrig/krig generellt, sämre levnadsvillkor, högre inflation och räntor/hyra på allt i livet typ. Samt som många andra skrivit, vi är jävligt isolerade.
Sverige är väll ett unikt exempel, här är selektiv socialisering ett bra beteende. En hygglig person som visar avstånd och respekt om andra personers utrymme/sfär. Men detta samhällsmönster har nu börjat erodera själva betonggrunden i samhällskroppen.
Jag tror folk förr skaffade många barn pga att de inte visste allt, de löser det under livets gång. De växte upp med en stark tillhörighet till sin omgivning och staten gjorde,sitt jobb. Många yngre idag har inställningen att man måste vara förberedd på det mesta innan man gör ett sånt livsbeslut. Man får inte misslyckas, samhället/staten kommer inte hjälpa dig.
en del VILL inte ha barn, även om de har jättebra jobb, bostad osv. Man kan tycka barn är onödigt i ens liv utan någon extern anledning
Största anledningen att jag tvekar på att skaffa barn är för att jag badar i psykisk ohälsa (har flera diagnoser). Vill jag verkligen föra det vidare? Känner fler som har samma funderingar.