Utredaren Luay Mohageb förhör medelklasskillar som marinerats i gangsterromantik – och begår grova brott.
– De går igenom samma radikaliseringsprocess som IS-krigare.
Det är några dagar kvar av sommarlovet. I ett förhörsrum på häktet sitter Luay Mohageb mittemot en kille med fjun på överläppen, misstänkt för att driva ett mordkommando.
Men det är inte bara den låga åldern som får Luay Mohageb att undra hur tonåringen hamnade här, så han lutar sig framåt och frågar:
”Du är 16, medelklasskille. Villa? Bra inkomst. Du verkar ha föräldrar som bryr sig om dig, och en bra relation till dina syskon. Flickvän, stabilt och så där?”
Killen nickar, men rättar en detalj. Han bor i radhus, inte villa.
Luay Mohageb ger sig inte utan vill försäkra sig om att killen begriper att detta inte är som på film, eller i något tv-spel. 16-åringen är på riktigt misstänkt för att ha beställt mord, kidnappningar och vapenaffärer av ännu yngre killar mot betalning. Likt en tonårig Rawa Majid.
”Det blir inte mer allvarligt än så här”, förklarar Luay Mohageb.
”Nej”, instämmer tonåringen.
16-åringen är inte något unikt fall. Luay Mohageb är utredare inom polisen och ser hur allt fler medelklasskillar aktivt söker sig in i gängkulturen och utanförskapet. Imiterar ortensvenska, drar på sig balaklava och becknarväskor och vurmar för vapen och våld.
– Detta är ungdomar som har alla möjligheter i världen. Absolut inte miljonprogramsområden, trångboddhet, fattigdom eller andra vanliga socioekonomiska förklaringsmodeller, vilket gör det surrealistiskt. När jag gör husrannsakan hemma hos dem tänker jag att vad gör jag här?
Det här tycker Luay Mohageb är så viktigt att han under stora delar av sin fritid medverkar i Youtubekanaler, poddar och intervjuer för att vittna om den nya verklighet som han möter och som få utanför har en inblick i.
Först kom mamma Huda från Etiopien till Sverige, sedan anslöt pappa Muktar. Efter en tid bosatte paret sig i en förort norr om Stockholm men år 1995, när Luay och hans storasyster var små, flyttade de till ett radhusområde i Vallentuna. Det var ett strategiskt val, föräldrarna ville ge barnen samma uppväxt som deras svenska vänner, berättar Huda.
Luay och hans syster skulle lära sig tala ordentlig svenska och integreras på riktigt i det nya landet. Få en förståelse för Sverige och samhället.
– På julafton kom tomten, säger Huda.
Men familjens eget integrationsprojekt var tufft för Luay Mohageb. Från förskoleklass upp till nian var han den enda mörkhyade killen på hela skolan och fick vänja sig vid att elever kom fram, kände på hans afrohår, grimaserade och torkade av handflatorna på sina byxor.
Lärare kunde inte uttala hans namn och en av dem förutsatte att hans välskrivna uppsatser var plagierade.
En dag puttade en kille fram en yngre pojke mot Luay och väste ”kom igen, fråga då!” och så tvingades Luay, tolv år gammal, svara på frågan om hans sperma var svart.
– Var det rasism? Nej, det säger inget strukturellt om det svenska samhället. Jag och min syster var helt enkelt först, i en brytningstid. Ingen annan såg ut som vi, säger Luay Mohageb.
Att ständigt sticka ut, i en ålder då man bara vill vara som alla andra, var prislappen för hans uppväxt. Ingenstans kände han sig hemma och i mötet med jämnåriga från Etiopien kände han sig som en utomjording.
– Jag var för svart för de vita, och för vit för de svarta.
En kväll när Luay Mohageb kom hem och skulle lägga sig började rummet ändra karaktär. Han kände inte längre igen väggarna, teven och garderoben. Hjärtat dunkade och ett starkt obehag rullade in. Var fan är jag? Håller jag på att bli galen?
Ute i vardagsrummet satt föräldrarna ovetande och tittade på tv.
Luay Mohageb slängde av sig kläderna och hoppade in i duschen för att försöka komma till sans igen, men spydde rakt ut. I efterhand har han förstått att det var panikångest, men där och då förstod han ingenting, inte heller att det fanns hjälp att få, utan han försökte bara skura bort spyan. Doften av Barnängen ersatte tillfälligt doften av panik.
Mamma Huda, som sitter med och lyssnar när Luay Mohageb berättar om sin barndom, kupar händerna och låter ansiktet sjunka ner i dem.
– Du var utsatt. Än i dag undrar jag om vi gjorde rätt val, säger hon.
Luay Mohageb avbryter tvärt.
– Mitt psykiska mående är ingen recension av ditt moderskap. Jag vill inte ändra någonting, allt har bidragit till där jag står i dag.
Efter gymnasiet och insikten om att pojkdrömmen att bli fotbollsstjärna inte skulle slå in, började Luay Mohageb arbeta med försäljning. Han vantrivdes. En dag skickade hans dåvarande flickvän ett sms som skulle visa sig bli livsavgörande. Hon tipsade om att Polismyndigheten sökte personal som kunde svara på samtal till 114 14, polisens telefonnummer för icke akuta ärenden. Luay Mohageb sökte, trots att det var en främmande tanke.
– Jag kunde bara inte se mig där. Jag trodde också att alla hade gått Polishögskolan och visste inte ens att man kunde bli civilanställd.
Att svara i polisens telefon innebar att en ny värld öppnade sig.
– Jag kom ur min bubbla och lärde mig om livet. Om Sverige, och om människor.
Bland alla som ringde in och anmälde att de hade tappat bort sin plånbok eller att det flög rosa elefanter utanför bostaden – ja, det är ett verkligt exempel – fanns livsöden som fastnade. Till exempel den dementa damen som ringde så många gånger varje dag att alla som svarade lärde känna henne.
Luay Mohageb avancerade snabbt och blev år 2020 ungdomsutredare och sedan årsskiftet är han på avdelningen för grova brott. Numera är han stolt över att inte vara som alla andra och när en person lade ut hans bild på sociala medier med kommentaren ”Varför ser en brottsutredare ut som sinnebilden för en gängkriminell?” svarade Luay Mohageb ”Hahahaha” och spred den vidare.
Mamma Huda börjar också skratta.
– Jag som hade gjort så fina flätor på dig!
Luay Mohagebs tillvaro fylls av jobb, av en fritid där han pratar om jobb, och några vändor till gymmet eller för att ta en öl med kompisar. Men han tycker om att vara ensam och samla tankarna. Annars blir det lätt att de bubblar över.
Många andra inom polisen ser ut att heta Göran och vara 50 år. Luay Mohageb ler vid sin egen liknelse, men ser plötsligt allvarlig ut.
– Göran är precis den typ av polis som de gängkriminella hatar. Eller snarare, har lärt sig att de ska hata.
”Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G”, rappade den numera avlidne artisten Nils ”Einár” Grönberg.
G refererar till gangsterkulturen – och Einár innebar en brytpunkt i svensk tonårskultur.
– Det startade 2018. Innan dess var det töntigt med svenska killar som pratade ortensvenska. Med Einár blev det coolt och förknippades med glamour. Han promotade en gangsterkultur som sakta men säkert började äta sig in, säger Luay Mohageb.
Det är ett nytt samhällsproblem som landar på Luay Mohagebs bord på jobbet. Killar födda i Sverige som fått alla chanser att lyckas, men som väljer att göra en omvänd integrationsresa och söka sig till ett frivilligt utanförskap där man fascineras av våld och snabba cash. Och där man föraktar samhället.
– Det är trendigt att vara gängkriminell, ha prokriminella värderingar, vara våldsam och supermaterialistisk. Hur är det möjligt, i ett land som Sverige? Jo, de här killarna har vuxit upp i en kultur där de ser hur detta accepteras, firas, glorifieras och ger så mycket belöning att de imiterar det.
Sociala medier är navet som gör det möjligt, och som allt roterar kring. Ungdomar berättar för Luay Mohageb i förhör hur de plötsligt blev tillagda i en gruppchatt på exempelvis den krypterade appen Signal, och några klick senare befann sig mitt i ett grovt kriminellt, digitalt rum där jobb, så kallade rusher, bjuds ut mot betalning.
Som ett Blocket, fast för morduppdrag.
Och när polisen går igenom en mobiltelefon hittar de ofta bara ännu mer. Ett helt nät av inblandade tonåringar, av nya brott och nya planer.
Så var det i somras. Polisen fick information från socialtjänsten om att fyra ungdomar hade tagit pendeltåget till Stockholm city för att leverera ett vapen. Samma dag kom Luay Mohageb tillbaka från semestern och fallet landade på hans bord.
– Jag såg hur chat efter chat rullades upp och det knöt sig i magen. Det var killar födda 2006 och 2008 som skrev och jag såg vad det första uppdraget var: gå in i ett område och skjut valfri person som har Guccikeps eller en dyr jacka på sig, säger Luay Mohageb.
Vad är det då som gör ostraffade ungdomar med bra uppväxt mottagliga för det här? Varför stannar de ens kvar i blodiga gruppchattar?
– Jag tror det är en fascination för gangsterkulturen som skapats i Sverige under de senaste fem åren, via gangsterrappen och sociala medier där kriminella visar upp sig och sina kommersiella attribut. Detta har unga tillgång till, i sina mobiler, i fickan, dygnet runt. Det öppnas en portal till deras påverkbara hjärnor och föräldrarna har ingen aning, säger Luay Mohageb.
Han gör en liknelse med IS-krigare som indoktrineras att åka och strida för terrororganisationen. Eller högerextrema som till slut går in på en skola och hugger ihjäl någon.
– Det är samma radikaliseringsprocess som sker bland gängkriminella. De dras inte in, de rekryteras inte. De står aktivt i kö på sätt som vi inte sett tidigare.
“Det är trendigt att vara gängkriminell, ha prokriminella värderingar, vara våldsam och supermaterialistisk. Hur är det möjligt, i ett land som Sverige? Jo, de här killarna har vuxit upp i en kultur där de ser hur detta accepteras, firas, glorifieras och ger så mycket belöning att de imiterar det.”
Som vanligt är jag sen med trender sen GoGos slutade vara populärt.
Först padel och nu gängkriminalitet
Offentlig skam borde införas som ett straff.
Jag förstår inte var detta kommer ifrån. Deras musik är så dålig så att öronen kräks och i alla sammanhang gängkriminella är med som tex. Snabba Cash och diverse tv-serier är alltid samtliga gängkriminella så otroligt jävla korkade att det är pinsamt för en normalbegåvad människa att titta på. Samma sak varje gång en sån här människa intervjuas så har de alltid cringe-låg iq.
Åh ja… får ut praktikanter ibland (jag är hantverkare) som leker gangster. Slutar nästan alltid med att jag hyvlar av dem. Hade en som tilltalade mig ”ey” och ”mannen” hela tiden. Efter att jag hade hyvlat av honom och sagt att han låter utvecklingsstörd och att leka gangster är den största töntstämpeln man kan få, började han prata perfekt svenska och slutade skryta om vad hans kompisar hade begått för brott.
Edit : yeah I think my comment was misunderstood and it’s less time consuming to simply remove
Dags att göra lite äkta journalistik och inte bara lyssna på vuxna människor som pendlar mellan jobb och hem! De upplever inte hur gäng kulturen glorifieras och anses coolt bland våra ungdomar idag. Det är inte bara “min son älskade spela fotboll” eller “han var så snäll och omtänksam”. Gå till skolan eller aktiviteter efter skolan och intervjua/studera våra UNGDOMAR. Vad anses vara häftigt, imponerande eller vad är trenden? Är det fortfarande coolt att drömma om att bli en affärsman, läkare, lärare eller vill man vara en gangster? Min personliga åsikt är att det glorifieras att sälja all den där skiten och köpa dyra grejer för att imponera samt verka tuff.
Hur fan kan det vara trendigt att vara en mördare? 🤕
Kanske inte jättekonstigt när man dels snackar om hur rasistiska alla Svenskar är konstant i statsmedia, och sen aktivister inom både medierna, polis och juridiken trycker för hur missförstådda brottslingar är.
Släng på lite gangster-glorifiering i media och musik på det, så har du också en positiv bild i att vara anti-social.
Imamer och klankultur som pushar för hur andra grupper, men speciellt icke-muslimer måste undvikas att bli vänner med (detta är t o m skrivet i Quranen) så har du en trippel effekt.
Man kan se en ”light” variant av kulturer som till varje pris undviker samarbete med andra grupper i kulturet som romani, begår mest ej våldsamma brott, men är så anti asssimilation, att de hellre plockar tomburkar, stjäl och tigger, än att ta risken att barnen assimileras in i en annan kultur och slutar vara romani.
Klankulturer och Islam har samma tendenser, men vänstern förstärker det 100 ggr till.
Bor i ett överklass område, samma sak händer här. Går runt barn som har miljoner på banken (personligen) och klär sig och pratar som om de kom ifrån en förort. Ibland försöker de hota en, vilket är så jävla komiskt. Jag skrattade bara åt dem.
Viktig och läsvärd artikel! Hoppas han kan inspirera andra med alternativ bakgrund att bli poliser för det behövs verkligen. Svenska poliskåren är alldeles för homogen idag.
Det är trendigt att vara dum i huvudet!
När “influensers” styr ditt liv. När pressen att tycka som alla andra är större än att använda sin egen hjärna. Eller när din hjärna inte utvecklats ordentligt och du blir gängkriminell i tron att du ska bli rik och berömd. Ungefär som alla 16 åringar som söker Idol och säger “jag har drömt om det här heeeela livet, för att mormor säger att jag sjunger fint” och då tror att du ska bli världsstjärna. Ofarlig i alla fall och inget du dör av till skillnad mot att bli en “tuff” gangster.
Utvisa alla av dem som går, så är de ej lika tuffa.
Det här vet väl alla som vuxit upp i Sverige under 00 och 10-talet
Såg precis ett dussin suedis, alla väldigt blonda pojkar, stå och öva på halvkram-handskakningar vid plattan och försöka leka balla medans några blonda flickor stod vid sidan av.
17 comments
Glöm fattigdom, trångboddhet och utanförskap.
Utredaren Luay Mohageb förhör medelklasskillar som marinerats i gangsterromantik – och begår grova brott.
– De går igenom samma radikaliseringsprocess som IS-krigare.
Det är några dagar kvar av sommarlovet. I ett förhörsrum på häktet sitter Luay Mohageb mittemot en kille med fjun på överläppen, misstänkt för att driva ett mordkommando.
Men det är inte bara den låga åldern som får Luay Mohageb att undra hur tonåringen hamnade här, så han lutar sig framåt och frågar:
”Du är 16, medelklasskille. Villa? Bra inkomst. Du verkar ha föräldrar som bryr sig om dig, och en bra relation till dina syskon. Flickvän, stabilt och så där?”
Killen nickar, men rättar en detalj. Han bor i radhus, inte villa.
Luay Mohageb ger sig inte utan vill försäkra sig om att killen begriper att detta inte är som på film, eller i något tv-spel. 16-åringen är på riktigt misstänkt för att ha beställt mord, kidnappningar och vapenaffärer av ännu yngre killar mot betalning. Likt en tonårig Rawa Majid.
”Det blir inte mer allvarligt än så här”, förklarar Luay Mohageb.
”Nej”, instämmer tonåringen.
16-åringen är inte något unikt fall. Luay Mohageb är utredare inom polisen och ser hur allt fler medelklasskillar aktivt söker sig in i gängkulturen och utanförskapet. Imiterar ortensvenska, drar på sig balaklava och becknarväskor och vurmar för vapen och våld.
– Detta är ungdomar som har alla möjligheter i världen. Absolut inte miljonprogramsområden, trångboddhet, fattigdom eller andra vanliga socioekonomiska förklaringsmodeller, vilket gör det surrealistiskt. När jag gör husrannsakan hemma hos dem tänker jag att vad gör jag här?
Det här tycker Luay Mohageb är så viktigt att han under stora delar av sin fritid medverkar i Youtubekanaler, poddar och intervjuer för att vittna om den nya verklighet som han möter och som få utanför har en inblick i.
Först kom mamma Huda från Etiopien till Sverige, sedan anslöt pappa Muktar. Efter en tid bosatte paret sig i en förort norr om Stockholm men år 1995, när Luay och hans storasyster var små, flyttade de till ett radhusområde i Vallentuna. Det var ett strategiskt val, föräldrarna ville ge barnen samma uppväxt som deras svenska vänner, berättar Huda.
Luay och hans syster skulle lära sig tala ordentlig svenska och integreras på riktigt i det nya landet. Få en förståelse för Sverige och samhället.
– På julafton kom tomten, säger Huda.
Men familjens eget integrationsprojekt var tufft för Luay Mohageb. Från förskoleklass upp till nian var han den enda mörkhyade killen på hela skolan och fick vänja sig vid att elever kom fram, kände på hans afrohår, grimaserade och torkade av handflatorna på sina byxor.
Lärare kunde inte uttala hans namn och en av dem förutsatte att hans välskrivna uppsatser var plagierade.
En dag puttade en kille fram en yngre pojke mot Luay och väste ”kom igen, fråga då!” och så tvingades Luay, tolv år gammal, svara på frågan om hans sperma var svart.
– Var det rasism? Nej, det säger inget strukturellt om det svenska samhället. Jag och min syster var helt enkelt först, i en brytningstid. Ingen annan såg ut som vi, säger Luay Mohageb.
Att ständigt sticka ut, i en ålder då man bara vill vara som alla andra, var prislappen för hans uppväxt. Ingenstans kände han sig hemma och i mötet med jämnåriga från Etiopien kände han sig som en utomjording.
– Jag var för svart för de vita, och för vit för de svarta.
En kväll när Luay Mohageb kom hem och skulle lägga sig började rummet ändra karaktär. Han kände inte längre igen väggarna, teven och garderoben. Hjärtat dunkade och ett starkt obehag rullade in. Var fan är jag? Håller jag på att bli galen?
Ute i vardagsrummet satt föräldrarna ovetande och tittade på tv.
Luay Mohageb slängde av sig kläderna och hoppade in i duschen för att försöka komma till sans igen, men spydde rakt ut. I efterhand har han förstått att det var panikångest, men där och då förstod han ingenting, inte heller att det fanns hjälp att få, utan han försökte bara skura bort spyan. Doften av Barnängen ersatte tillfälligt doften av panik.
Mamma Huda, som sitter med och lyssnar när Luay Mohageb berättar om sin barndom, kupar händerna och låter ansiktet sjunka ner i dem.
– Du var utsatt. Än i dag undrar jag om vi gjorde rätt val, säger hon.
Luay Mohageb avbryter tvärt.
– Mitt psykiska mående är ingen recension av ditt moderskap. Jag vill inte ändra någonting, allt har bidragit till där jag står i dag.
Efter gymnasiet och insikten om att pojkdrömmen att bli fotbollsstjärna inte skulle slå in, började Luay Mohageb arbeta med försäljning. Han vantrivdes. En dag skickade hans dåvarande flickvän ett sms som skulle visa sig bli livsavgörande. Hon tipsade om att Polismyndigheten sökte personal som kunde svara på samtal till 114 14, polisens telefonnummer för icke akuta ärenden. Luay Mohageb sökte, trots att det var en främmande tanke.
– Jag kunde bara inte se mig där. Jag trodde också att alla hade gått Polishögskolan och visste inte ens att man kunde bli civilanställd.
Att svara i polisens telefon innebar att en ny värld öppnade sig.
– Jag kom ur min bubbla och lärde mig om livet. Om Sverige, och om människor.
Bland alla som ringde in och anmälde att de hade tappat bort sin plånbok eller att det flög rosa elefanter utanför bostaden – ja, det är ett verkligt exempel – fanns livsöden som fastnade. Till exempel den dementa damen som ringde så många gånger varje dag att alla som svarade lärde känna henne.
Luay Mohageb avancerade snabbt och blev år 2020 ungdomsutredare och sedan årsskiftet är han på avdelningen för grova brott. Numera är han stolt över att inte vara som alla andra och när en person lade ut hans bild på sociala medier med kommentaren ”Varför ser en brottsutredare ut som sinnebilden för en gängkriminell?” svarade Luay Mohageb ”Hahahaha” och spred den vidare.
Mamma Huda börjar också skratta.
– Jag som hade gjort så fina flätor på dig!
Luay Mohagebs tillvaro fylls av jobb, av en fritid där han pratar om jobb, och några vändor till gymmet eller för att ta en öl med kompisar. Men han tycker om att vara ensam och samla tankarna. Annars blir det lätt att de bubblar över.
Många andra inom polisen ser ut att heta Göran och vara 50 år. Luay Mohageb ler vid sin egen liknelse, men ser plötsligt allvarlig ut.
– Göran är precis den typ av polis som de gängkriminella hatar. Eller snarare, har lärt sig att de ska hata.
”Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G”, rappade den numera avlidne artisten Nils ”Einár” Grönberg.
G refererar till gangsterkulturen – och Einár innebar en brytpunkt i svensk tonårskultur.
– Det startade 2018. Innan dess var det töntigt med svenska killar som pratade ortensvenska. Med Einár blev det coolt och förknippades med glamour. Han promotade en gangsterkultur som sakta men säkert började äta sig in, säger Luay Mohageb.
Det är ett nytt samhällsproblem som landar på Luay Mohagebs bord på jobbet. Killar födda i Sverige som fått alla chanser att lyckas, men som väljer att göra en omvänd integrationsresa och söka sig till ett frivilligt utanförskap där man fascineras av våld och snabba cash. Och där man föraktar samhället.
– Det är trendigt att vara gängkriminell, ha prokriminella värderingar, vara våldsam och supermaterialistisk. Hur är det möjligt, i ett land som Sverige? Jo, de här killarna har vuxit upp i en kultur där de ser hur detta accepteras, firas, glorifieras och ger så mycket belöning att de imiterar det.
Sociala medier är navet som gör det möjligt, och som allt roterar kring. Ungdomar berättar för Luay Mohageb i förhör hur de plötsligt blev tillagda i en gruppchatt på exempelvis den krypterade appen Signal, och några klick senare befann sig mitt i ett grovt kriminellt, digitalt rum där jobb, så kallade rusher, bjuds ut mot betalning.
Som ett Blocket, fast för morduppdrag.
Och när polisen går igenom en mobiltelefon hittar de ofta bara ännu mer. Ett helt nät av inblandade tonåringar, av nya brott och nya planer.
Så var det i somras. Polisen fick information från socialtjänsten om att fyra ungdomar hade tagit pendeltåget till Stockholm city för att leverera ett vapen. Samma dag kom Luay Mohageb tillbaka från semestern och fallet landade på hans bord.
– Jag såg hur chat efter chat rullades upp och det knöt sig i magen. Det var killar födda 2006 och 2008 som skrev och jag såg vad det första uppdraget var: gå in i ett område och skjut valfri person som har Guccikeps eller en dyr jacka på sig, säger Luay Mohageb.
Vad är det då som gör ostraffade ungdomar med bra uppväxt mottagliga för det här? Varför stannar de ens kvar i blodiga gruppchattar?
– Jag tror det är en fascination för gangsterkulturen som skapats i Sverige under de senaste fem åren, via gangsterrappen och sociala medier där kriminella visar upp sig och sina kommersiella attribut. Detta har unga tillgång till, i sina mobiler, i fickan, dygnet runt. Det öppnas en portal till deras påverkbara hjärnor och föräldrarna har ingen aning, säger Luay Mohageb.
Han gör en liknelse med IS-krigare som indoktrineras att åka och strida för terrororganisationen. Eller högerextrema som till slut går in på en skola och hugger ihjäl någon.
– Det är samma radikaliseringsprocess som sker bland gängkriminella. De dras inte in, de rekryteras inte. De står aktivt i kö på sätt som vi inte sett tidigare.
“Det är trendigt att vara gängkriminell, ha prokriminella värderingar, vara våldsam och supermaterialistisk. Hur är det möjligt, i ett land som Sverige? Jo, de här killarna har vuxit upp i en kultur där de ser hur detta accepteras, firas, glorifieras och ger så mycket belöning att de imiterar det.”
Tycker det här är otroligt med tanke på snacket runt P3 och Yasin som var för några år sen, som det här:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/G3Oyp4/rapmusik-gor-inte-unga-till-mordare
Som vanligt är jag sen med trender sen GoGos slutade vara populärt.
Först padel och nu gängkriminalitet
Offentlig skam borde införas som ett straff.
Jag förstår inte var detta kommer ifrån. Deras musik är så dålig så att öronen kräks och i alla sammanhang gängkriminella är med som tex. Snabba Cash och diverse tv-serier är alltid samtliga gängkriminella så otroligt jävla korkade att det är pinsamt för en normalbegåvad människa att titta på. Samma sak varje gång en sån här människa intervjuas så har de alltid cringe-låg iq.
Åh ja… får ut praktikanter ibland (jag är hantverkare) som leker gangster. Slutar nästan alltid med att jag hyvlar av dem. Hade en som tilltalade mig ”ey” och ”mannen” hela tiden. Efter att jag hade hyvlat av honom och sagt att han låter utvecklingsstörd och att leka gangster är den största töntstämpeln man kan få, började han prata perfekt svenska och slutade skryta om vad hans kompisar hade begått för brott.
Edit : yeah I think my comment was misunderstood and it’s less time consuming to simply remove
Dags att göra lite äkta journalistik och inte bara lyssna på vuxna människor som pendlar mellan jobb och hem! De upplever inte hur gäng kulturen glorifieras och anses coolt bland våra ungdomar idag. Det är inte bara “min son älskade spela fotboll” eller “han var så snäll och omtänksam”. Gå till skolan eller aktiviteter efter skolan och intervjua/studera våra UNGDOMAR. Vad anses vara häftigt, imponerande eller vad är trenden? Är det fortfarande coolt att drömma om att bli en affärsman, läkare, lärare eller vill man vara en gangster? Min personliga åsikt är att det glorifieras att sälja all den där skiten och köpa dyra grejer för att imponera samt verka tuff.
Hur fan kan det vara trendigt att vara en mördare? 🤕
Kanske inte jättekonstigt när man dels snackar om hur rasistiska alla Svenskar är konstant i statsmedia, och sen aktivister inom både medierna, polis och juridiken trycker för hur missförstådda brottslingar är.
Släng på lite gangster-glorifiering i media och musik på det, så har du också en positiv bild i att vara anti-social.
Imamer och klankultur som pushar för hur andra grupper, men speciellt icke-muslimer måste undvikas att bli vänner med (detta är t o m skrivet i Quranen) så har du en trippel effekt.
Man kan se en ”light” variant av kulturer som till varje pris undviker samarbete med andra grupper i kulturet som romani, begår mest ej våldsamma brott, men är så anti asssimilation, att de hellre plockar tomburkar, stjäl och tigger, än att ta risken att barnen assimileras in i en annan kultur och slutar vara romani.
Klankulturer och Islam har samma tendenser, men vänstern förstärker det 100 ggr till.
Bor i ett överklass område, samma sak händer här. Går runt barn som har miljoner på banken (personligen) och klär sig och pratar som om de kom ifrån en förort. Ibland försöker de hota en, vilket är så jävla komiskt. Jag skrattade bara åt dem.
Viktig och läsvärd artikel! Hoppas han kan inspirera andra med alternativ bakgrund att bli poliser för det behövs verkligen. Svenska poliskåren är alldeles för homogen idag.
Det är trendigt att vara dum i huvudet!
När “influensers” styr ditt liv. När pressen att tycka som alla andra är större än att använda sin egen hjärna. Eller när din hjärna inte utvecklats ordentligt och du blir gängkriminell i tron att du ska bli rik och berömd. Ungefär som alla 16 åringar som söker Idol och säger “jag har drömt om det här heeeela livet, för att mormor säger att jag sjunger fint” och då tror att du ska bli världsstjärna. Ofarlig i alla fall och inget du dör av till skillnad mot att bli en “tuff” gangster.
Utvisa alla av dem som går, så är de ej lika tuffa.
Det här vet väl alla som vuxit upp i Sverige under 00 och 10-talet
Såg precis ett dussin suedis, alla väldigt blonda pojkar, stå och öva på halvkram-handskakningar vid plattan och försöka leka balla medans några blonda flickor stod vid sidan av.
(Ja jag sa åt dem, kunde inte låta bli… )