Alltså, att komma ut som homosexuell/lesbisk. Jag frågar detta eftersom min egen erfarenhet inte var den bästa, och jag är nyfiken på hur andra har gått igenom det, i olika åldersgrupper osv.
Jag föddes 1995 och växte upp i en mycket liten by med ungefär 1600 invånare. Någon gång runt 12 års ålder insåg jag att jag gillade killar och inte tjejer. Jag avskydde mig själv för det och bestämde att ingen skulle få veta. Det var min hemlighet, något skamfyllt som jag skulle behöva leva med resten av mitt liv. Känslan av att det var fel och skamligt kom inte bara från min familj utan även från vänner. Det pratades negativt om det, att det var onaturligt och äckligt, samt andra stereotypiska åsikter. Känslan av skam förstärktes när jag var 14 och min pappa upptäckte att jag tittade på nakna killar på datorn och sa att han skulle kasta ut mig om han upptäckte det igen.
Det skulle dröja till jag var 19 år, när jag såg en video och insåg att det jag kände var okej och normalt. Någon månad senare kom jag ut för min mamma. Hon sa ingenting och gick och lade sig. Dagen därpå pratade min mamma och pappa med mig och sa att det skulle gå över och att jag till slut skulle hitta en tjej. Det tog lång tid att få dem att acceptera det, många bråk och samtal om ämnet. Idag är det okej; de har träffat de få pojkvänner jag haft och allt har varit lugnt. Vi har förlåtit varandra i mycket och gått vidare. Jag önskar att jag hade haft stöd redan från ung ålder och undrar ibland hur grundskoletiden skulle sett ut om så.
Det roliga är att min mormor och morfar tog det bättre än vad mina föräldrar gjorde och frågade direkt när de skulle få träffa min pojkvän, med världens leende. Så med den berättelsen, hur gick det för dig?
by QuirkyAd4624
41 comments
är inte gay men är inte förvånad att en generation “upp” har lättare att acceptera.
Har inte kommit ut, det får hända om/när jag hittar nån. Kommer nog heller aldrig erkänna till partners att jag är bisexuell heller, är så otroligt mycket skit man kan få från straighta kvinnor och homosexuella män, det är fan inte värt det, då kan jag gott låtsas vara straight/gay beroende på partner.
Min äldsta kom ut till oss, tyvärr hade barnet förätit sig på tiktok skräckhistorier , så när vi sa jaha och inte brydde oss om det hela blev barnet arg. Det svårt att vara förälder man gör aldrig rätt och ärligen ingen av oss bryr sig vad barnet älskar så länge den är lyckligt, men det var fel det med.
Väldigt odramatiskt för min del egentligen. Min mamma frågade mig rätt ut “Vill du träffa en kille eller en tjej” och det var det.
Sen “kom jag inte ut” till fler utan introducerade dem till min flickvän när vi blev tillsammans. Alla i mitt liv har varit glada och accepterade av att jag hittade någon som jag tycker om, eftersom detta var första gången jag visade intresse för någon. Det var bara en kompis som uttryckte sig klumpigt som jag inte hänger med längre men annars väldigt positivt!
Jag insåg att jag var lesbisk när jag var runt 11 och pussade en tjejkompis för första gången. Jag hade inte riktigt varit intresserad av killar tidigare, mer än en kändis. Men då insåg jag “shit! Är det DETHÄR som är kärlek?” (Spoiler alert, nej). Jag växte upp i en än mindre byhåla än dig med ca 700 invånare där de flesta var rätt emot det. Är född 2004 btw.
Runt 13 bär jag hade börjat högstadiet och träffat vänner, många av vilka fortfarande finns i mitt liv, började jag prata om att jag eventuellt gillade både tjejer och killar, för att se reaktionerna och de flesta var ganska positiva till det. Jag tog upp det med mina föräldrar och mamma sade nåt i stil med “du är bara 14. Du vet inget än, ge det tid’ vilket där och då kändes homofobiskt, men såhär i efterhand förstår jag hur hon menade även om det var lite klumpigt.
Jag fortsatte vara halvvägs i garderoben (bara ute till mina närmaste) tills jag började gymnasiet. Där blev jag outed mot min vilja (hon ställde sig på stolen i matsalen och drog en del skumma skämt). Då frågade folk om jag var gay, vilket gav mig ett val: antingen förneka och fortsätta spela en roll som inte är jag. Eller vara ärlig och stå för vem jag är. Jag valde det sista. Och trots en hel del homofobi från folk i skolan är jag glad att jag valde att ta det beslutet.
Mamma är idag ganska stöttande. Lite halvdumma frågor ibland, men ändå villig att lära sig. Pappa är en annan femma. Han är dock mer emot mina tatueringar än min homosexualitet lol.
Är bi, bestämde mig en kväll för bara berätta det så jag slipper fundera på om/när/hur/vart. mina föräldrar var som “…ok :)” och sen frågade min pappa “vänta du är fortfarande ihop med din pojkvän va??”
Det var för ca 5-6 år sedan och ja, jag är fortfarande ihop med min kille!
Är lebb i liknande ålder som dig. I skolan sågs det som konstigt men ändå något som skulle respekteras, detta var när samkönade äktenskap diskuterades och vad jag kommer ihåg så var den socialt accepterade åsikten att vara “för”. Mamma hade väl lite panik när jag kom ut till henne som 14-åring, men försökte ändå vara stöttande även ifall hon hade noll koll. Pappa är gammal hippie och har alltid varit jättechill.
Jag har en lesbisk 13-årig dotter. Är själv född 1967 och har vetat om det i flera år. Hon har haft flickvän hemma hos oss och det har alltid varit helt naturligt. Problemet är kanske att det känns som att det är lite mer drama bland tonåriga gay-tjejer än bland hetero-tonåringar. Samt att gränsen mellan ”tjejkompis” och flickvän är lite flytande i de tidiga tonåren.
34 nu, kom ut när jag var 17. Att komma ut var en så ingenting grej att allt jag minns var att mamma tog in informationen, frågade om jag ville ha köttbullar till middag och sen började använda flickvän i tal om eventuell partner.
Har turen att ha föräldrar och familj som är jättefina om det. Komma ut var ingenting anmärkningsvärt för mig, mina föräldrar har alltid gjort det tydligt att de bara vill att jag ska vara lycklig. De har verkligen anammat att de inte kan allt om queer kulturen men är alltid villiga att lära sig något nytt. De har alltid sagt att mina flickvänner genom tiderna alltid var välkomna hos i deras hem. Nu när flickvännen är fästmö är det mest tjat om när bröllopet blir. De är jättefina personer
Kom ut som trans, var väldigt nervöst eftersom jargongen när jag växte upp var väldigt grov – det var “jävla bög” åt höger och vänster. De blev lite chockade när jag berättade men de sade att det saknar betydelse eftersom jag ändå är deras barn, de vill att jag ska vara den jag vill vara.
Är inte gay själv men kan berätta ur min synpunkt som förälder att jag inte hade haft några som helst problem med om mina döttrar kommer ut som gay, trans eller vad som helst. Tvärtom vill jag att de inte är rädda för att prata med mig om sånt.
Min svåger är gay och kom ut till mina svärföräldrar och även om min svärfar har ett lite speciellt och burdust sätt så accepterade de det utan någon dramatik. De var mest besvikna över att han hade tvingat sig själv att vara i ett straight förhållande innan han accepterade sin läggning och därmed drog med en stackars tjej i fem år i ett ganska känslo- och sexlöst förhållande…
En av mina närmsta vänner kom ut till mig när vi var 14, kort därefter också till sina föräldrar. Han är ensambarn så han var nervös för att de skulle bli besvikna över att det inte skulle bli några barnbarn men de gjorde heller ingen stor sak av det.
Som förälder har jag svårt att förstå varför vissa föräldrar inte skulle acceptera sitt egets barns sexualitet.
Om det skulle vara så att mitt barn är homosexuellt så kommer hen inte på något sätt bli mindre homosexuellt om jag inte accepterar hens sexuella läggning.
Mitt barn är ju exakt det samma oavsett 🤷🏼♂️
Var ute ur garderoben sen jag var 6 år. Aldrig haft stöd av familj och vänner för det – vilket också är *en* anledning till att jag har kört no-contact med familjen som vuxen.
Körde tidigt mitt eget race. Blev en hel del psykiska utmaningar, svårigheter med skola och så. Men än idag så är jag övertygad om att det var bättre att vara ärlig med mig själv och äta konsekvenserna av det än att låtsas vara någon och något annat bara för att skapa lugn och harmoni.
Det blev bra till slut. Har inga föräldrar, inga syskon och väldigt får barndomsvänner. Men vi har i gengäld möjligheten att bygga våra egna familjer, som vi väljer själva. 🙂
Kom ut som trans 2020 och det har inte varit några problem alls faktiskt, inte hos föräldrar & inte hos släkten. Alla har varit accepterande.
Kom ut som trans -_- typ 10 ggr 2021, jag var typ 21 (men visste sen jag var typ 7 men jag såg det som något förbjudet att tänka på). Det ledde bara till emotionell manipulering, gaslighting, emotionellt våld och hot. Det var inte förän jag distansierade mig helt från dem som de faktiskt förstod då de slutade ha makt över mig. Typ allt ni kan tänka er, “du kommer bli vidrigt ful och dö ensam” “vårt barn har dött” “varför kan du inte bara vara lite bögig” “ut ur vårt hus” osv osv. Detta är också föräldrar som alltid har röstat vänster, har bra lön, bor i stan och går runt i feminist t-shirts, hela grejen är att vi älskar att snacka om hederskultur i invandrarfamiljer men missar att supervita medelsvensson också har det, det värsta för dem var att någon skulle se från utsidan att något var “fel” och att ha ett trans barn var det värsta som kunde ske, deras status skulle sjunka.
Till de som håller med mina föräldrar, pga att jag nu är medicinerad och lever i den kropp jag var menad att göra så har jag jättelätt att göra vänner, avslutat en hel utbildning, fått en långtidspartner + lägenhet, har löst trauman, haft fantastiska jobb, är imo mycket vackrare och generellt lycklig osv osv. Allt saker jag inte kunde göra innan.
Bisexuell, född -93.
Mina föräldrar tog det väl men det var uppenbart att de inte var glada på insidan. De verkade tro att det skulle medföra massa problem och utmaningar (det har det inte gjort, frånsett lite kommentarer ibland).
Jag är lesbisk i liknande ålder, kände också mycket skam, dock bara pga folk i skolan utanför min vänskapsgrupp. Att var bög/lebb sågs som äckligt och allt de ogillade var ju gay. Tror jag var typ 16 när jag accepterade att jag gillar tjejer och att de inte var något fel på mig. Min familj och mina vänner var väldigt accepterande. När jag sa till mamma att jag trodde jag var lebb skrattade hon och sa “visste du inte redan att du är det?”. Samma reaktion från mina vänner, var tydligen uppenbart innan jag listat ut det själv 🤣 pappa sa bara att han inte bryr sig vad jag har för läggning så länge jag mår bra.
Fick komma ut 3ggr till mamma, varje gång ‘glömde’ hon det och sa att det skulle gå över. Men hon var annars cool med det. Född 97
Växte också upp i en väldigt liten ort och det fanns en del fördomar mot homosexuella framförallt i grundskolan. Jag kom ut när jag var runt 20 och mina föräldrar tog det ganska bra. Fanns en del fördomar bland några släktingar dock men tror de flesta accepterar mig vid det här laget.
jag har aldrig varit rädd för mina föräldrars reaktion. För att för mig var det inte en risk att de skulle stöta bort mig som deras son, utan det var jag som skulle säga upp kontakten med dem ifall de inte accepterade. kanske lite känslokallt, men jag är så pass övertygad om att det inte är fel att vara gay, att en negativ reaktion skulle vara totalt oacceptabelt och deras roll som mina föräldrar skulle upphöra.
det finns någon logik i att man själv har haft tid att handskas med det och att man måste ge andra tid att smälta det efter att man berättat, och inte ska förvänta sig en omedelbar god reaktion. Men minsta lilla tvivel är oacceptabel för mig. med det sagt har mina föräldrar inte haft några problem med det alls.
För mig, som mamma, är det så svårt att sätta mig in i situationen att man ska behöva “komma ut”. Varför? Att vara kär i någon, oavsett kön, ska väl vara fantastiskt och helt normalt? Jag kunde inte bry mig mindre om vilket kön mina döttrars respektive har. Inte har något av mina barn behövt komma ut som hetro. Precis som att ett av barnen inte behövt komma ut som pansexuell ( hon vid vuxen ålder själv sagt att hon är pan, efter att hon levt i en relation med vad som till en början var en hon men som en bit in i relationen föredrog hen). Kärlek är underbart och ska bara vara kul och bra. Kan man som förälder inte respektera sina egna barn så är man jävligt lost. Jag hoppas att inget barn ska behöva känna oro inför hur dens föräldrar ska reagera över en sån obetydlig sak som sexuell läggning. 🩷
Är själv hetro kanske jag ska tillägga, så min liberala syn på sexuell läggning har inget med min egna läggning att göra.
Nu är inte jag det, men jag känner mina föräldrar bra nog för att veta att min pappa inte hade accepterat det, reagerat ungefär som dina föräldrar. Min mamma däremot hade säkert accepterat det och sagt jaha vad kul, när får jag träffa din kille? Farmor och mormor hade sagt att det var syndigt och bett mig sluta, mormor hade säkert sagt åt mig att läsa bibeln och hitta jesus istället och att han ska vägleda mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ “Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo.”
Han är för visso “stereotypt bögig” enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
Jag kom ut till min mamma som bisexuell när jag var runt 12-13 tror jag, och då var jag väldigt nervös och började nästan gråta, men hon stöttade mig fullt ut.
Sättet jag kom ut till pappa på ett par år senare var ganska roligt faktiskt. Jag är ganska vänsterlagd så jag hade gått i någon prideparad har jag för mig som vi pratade om, och då frågade han bara “Är du HBTQ, eller var det bara för att stötta liksom?”, varpå jag svarade att jag var bisexuell. Han bara “Ja okej”, och det var liksom där det slutade, men han stöttade såklart också.
Vid det här laget så hade min morfar redan gått bort (men tror han hade stöttat också), men har för mig att jag bara nämnde någon gång till mormor och till farmor och farfar att jag var bisexuell, och det var exakt samma där, inga konstiga frågor från dem utan bara “Bra för dig” liksom.
EDIT: Utöver det så vet mina vänner om det, och det är nog samma där med hur egentligen icke-viktigt det är? Eller hur man nu ska säga det?
Morsan frågade ifall jag låg med min kompis Jacob.
Jag sa ja.
Sen var det inte mer med det. Det har aldrig varit en big deal. Båda mina föräldrar har flera bögar och flator som vänner så det var inget underligt. Ungefär så jag tycker det ska vara, man ska inte behöva komma ut för det är inget udda med det.
Född 94 och uppvuxen i en ungefär lika liten by, visste bara en person under hela min skolgång som var HBTQ men hon var också väldigt utåtagerande så alla tyckte ju att jaja, hon är ju läskig/konstig typ. Det var OTROLIGT mycket casual homofobi/okunskap hos min generation där och då, och jag som till slut insåg att jag var bi vågade inte komma ut under hela min skolgång, men när jag väl kom ut till min mamma och syster (extremt jävla nervöst) så sa de inte så mycket. Mamma frågade om jag var säker på att jag inte var lesbisk. Min syster sa att ”allt kommer bli bra”. Men de har alltid accepterat mig, resten av min familj också även om jag aldrig sagt det rakt ut till dem utan bara hintat.
Har kommit ut till min syster och mamma som bi två gånger var, alltså 4 gånger totalt. Vet fortfarande inte om jag siktar mot gång 5 och 6 men det har gått bra alla gångerna, även om dom blev lite paffa när jag var väldigt casual med att säga att jag också gillar tjejer då dom tydligen helt hade glömt bort det.
Jag har haft väldigt tur och att ”komma ut” var väldigt odramatisk. För mig har kön aldrig spelat roll och jag har så länge jag kan minnas attraherats av personer oavsett kön. Definierar mig nu som pansexuell. Tror jag bara sa till min mamma när jag var ca 13 år att jag gillar tjejer också. Vad jag minns sa hon inget särskilt, och så var det inget mer med det.
Den som reagerade var min mormor. Tror jag var 14-15 år när jag berättade, och jag gjorde det för att hon hade en ensidig diskussion med mig som visade på hennes intoleranta åsikter kring HBTQ, och jag ville provocera så jag berättade att jag gillar tjejer och killar. Hon sa typ ”Näe?”, jag sa ”Jo” och och sen blev hon tyst. Min mormor var dock intolerant mot allt och alla, och jag lärde mig väldigt snabbt att inte lyssna på ca 90% av vad hon sa.
Jag (man) kom på att jag var bi i “fel” ordning. Trodde jag var gay ända tills jag träffade min flickvän på gymnasiet. Föredrar dock klart killar och har pojkvän nu. Brukar behändigt säga att jag är gay, men ska man vara nogräknad är jag nog bisexuell och homoromantisk.
Kom ut till syskon och föräldrar när jag var 17. Alla tog det bra utom min pappa som blev rätt besviken, men inte arg eller så. Kom ut till mormor och morfar när jag var 26 och träffade min exkille. De tog det bra.
Det lustiga är att fast alla tog det (mer eller mindre) bra så minns jag att farsan, brorsan och min morfar har sagt vagt homofobiska grejer för längesedan. Farsan sa en gång att han inte skulle kunna känna sig som en riktig man om en annan man sög av honom (vettefan hur vi kom in på det ämnet när jag var 14 och vi åkte bil bara han och jag), brorsan tittade bort en gång när två killar kysstes i en film, jag sa att han var löjlig och han sa typ “Jag vill väl inte se sånt där heller!”, och min morfar har sagt att han tycker det är onaturligt. Morsan och syrran har aldrig sagt något negativt om sånt och det närmaste min mormor kommer är att hon har sagt att hon tycker synd om homosexuella och att de inte kan rå för det, så jag tror hon menade väl.
Ingen av mina föräldrar har förstått än att jag är bi, trots att jag kommit ut ett par gånger. Kanske det inte fastnade eller så ville dom inte tro på mig, jag vet inte. Alla jag tog med hem var bara “vänner” enligt dom. Sen när jag kom ut som trans så brakade helvetet loss och många sårande saker sades.
Vi har ingen kontakt längre. En uppväxt av att få höra att be om hjälp eller vara hbtq var bland det värsta som kunde hända gjorde att man tog åt sig rätt mycket det och skapade inga bra förutsättningar för livet direkt.
För mig som pappa, så blir jag mest upprörd av berättelser där någon haft ångest över att komma ut, och att det varit ok.
Att det finns inskränkta träklossar även 2024 fattar jag, men jag tycker att om man är en någorlunda öppen och förstående förälder så bör man faktiskt se till att inte sätta sitt barn i situationen att behöva ta mod till sig och komma ut.
Ens barn ska inte behöva gissa sig till hur dess föräldrar skulle reagera om de skulle komma ut.
Det är ju upp till oss föräldrar att låta dem veta, oavsett om de är gay, straight, trans eller något annat, innan ett eventuellt behov av att komma ut uppstår.
Det är ju faktiskt ens primära uppgift som förälder att både i ord och handling skapa en miljö där kärlek, ärlighet, trygghet, acceptans och förståelse för barnets behov, personlighet och rättigheter sätts i första rummet.
Jag kom ut när jag var 22 vilket jag i efterhand kan ångra nu när jag vet hur bra det skulle bli efteråt. Hade jag vetat att allt skulle bli OK så hade jag gjort det tidigare.
Hursomhelst, vid den tiden så gick jag igenom en mycket svår period i mitt liv. Jag visste att jag var homosexuell och bar på den hemligheten samtidigt som jag var arbetslös, utan inkomst, hade slarvat med skolan och därmed inte tagit studenten, hade fetma och bodde hemma. Dessutom hade jag utvecklat en depression och hade planer på att ta självmord.
Mina närmaste blev oroliga över hur jag mådde och jag fick börja gå hos en psykolog en gång i veckan. Psykologen var otroligt bra och jag kunde verkligen öppna upp för honom om mina problem. Jag berättade att det var svårt för mig att komma ut för att jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller hur min omgivning skulle reagera. Speciellt rädd var jag för att berätta för min far då han uttryckt sig nedsättande mot bögar genom hela min uppväxt.
Psykologen tipsade mig om boken Komma ut av Anders Öhrman där flera homosexuella berättar hur de har gått till väga och sa att jag inte kommer att må bättre om jag inte berättar. Psykologen sa att jag kanske kan bli inspirerad av boken men att det bästa vore att berätta för den person som jag tycker är svårast face-to-face, vilket då blev min far. Min far bor på en annan ort så istället blev det ett telefonsamtal.
Det var otroligt jobbigt att ringa men till slut så fick jag ut orden “Jag är bög” och var befriad. Det var känslomässigt då jag berättade hur min far fått mig att känna äcklig och mindre värd och han verkade vara genuint ledsen för det. När jag berättade att han var den första jag berättade för så blev han rörd. Efter att ha berättat för honom var jag känslomässigt utmattad så jag sa att vi kunde hålla det hemligt ett tag tills att jag var redo igen.
Ett par veckor senare blev min depression värre och jag jag spikade ett datum då jag skulle ta livet av mig. Men innan dess ville jag inte ha något osagt. Jag var inspirerad av boken som psykologen gav mig och skrev ett långt brev där jag berättade allt. När min mor kom hem från jobbet gav jag brevet till henne och bad henne läsa det när jag hade gått. Kom tillbaka senare på kvällen och då hade hon bett min storebror läsa brevet också. Båda var upprörda att jag mådde så dåligt men glada att jag valde att berätta för dem. De visste ju att jag var deprimerad men nu fick de äntligen veta en stor del till varför.
Slutligen tog jag uppenbart inte livet av mig och nu fick mer ordning på mitt liv när jag slapp bära på den här stora hemligheten. Jag tog tag i mitt liv, gick ner i vikt, tog studenten som vuxen, flyttade hemifrån, började arbeta och nu är jag den enda i familjen med en högskoleutbildning. Livet är såklart inte helt perfekt nu men det är så mycket bättre än innan.
Jag har valt att behålla både brevet och boken och när jag läser brevet nu så känns det så otroligt dramatiskt och så långt borta ifrån vad jag känner idag. Men jag tycker endå att det är vikigt att påminna sig själv var man kommer ifrån och hur man har mått. Det var ju trots allt en mycket svår tid och det är bra att påminna sig om att man överlevde den.
Kontentan av hela historien är att det blir oftast så mycket bättre efter att man berättar för sin omgivning för att man oftast får mer stöd än vad man trott. Det är klyschigt men it really does get better.
Jag är född 83 och det var mycket homofobi runt mig när jag växte upp. Jag såg Fucking Åmål på bio och minns killgänget bakom och hur de uttryckte sitt äckel. Jag tryckte ner min bisexualitet och kom ut först som 39-åring. Rekommenderar inte att göra så.
Jag kom ut för mina föräldrar och min ena bror fastän jag lever i en fast relation sedan över 20 år, mest för att jag vill vara öppen med vem jag är. Då visar det sig att min bror också är bi. Föräldrarna tog det väldigt bra, och det var en lättnad för min mamma var väldigt homofobisk när jag växte upp. Men jag har en farbror som är sambo med en man och jag visste ju att de accepterar honom.
Är 97a, insåg ganska sent att jag var bög så jag kom ut när jag var 18. Jag gick på södra latin (väldigt bögvänligt gymnasium i Stockholm) och mamma hade lesbiska vänner och hade sig så det var inte en käft som brydde sig.
Pappas sida av släkten är från Sydamerika och farmor är ganska troende katolik, ingen där brydde sig heller.
Jag trodde länge att jag bara levde i en filterbubbla, men jag har också jobbat på Donken i orten där 90% av kollegorna var nya i Sverige från länder där det är typ dödsstraff på att vara bög. Alla visste men ingen verkade bry sig, jag blev behandlad exakt som alla andra och det var ingen som verkade tycka det var konstigt att vi bytte om tillsammans eller så.
Min kille hade lite roligare reaktioner, hans farmor sade ”men åh så modernt!” Och hans mormor sade ”det kommer nog från min sida av släkten, men det blir ju tråkigt för oss sedan när du väljer att flytta till Stockholm”. Det kommer antagligen från hennes sida av släkten pga det är ändå oväntat många bögar där, alla de (inklusive min kille) valde att lämna Skåne och flytta till Stockholm så hon hade nog 2/2 rätt ändå
Jag kom ut som trans och homosexuell för min far för 7 år sedan (var 27 då). Han verkar ha fattat att jag är bög men inte att jag är man, eftersom han vet att jag deltagit i pride för att jag är man som gillar män, men trots det kallar han mig för sin dotter och hon/henne. Han kallar mig dock ett smeknamn av mitt nya namn och grattar mig på namnsdagen för mitt nya namn.
Min mor hatar allt som har med mig att göra så min läggning och kön är inget undantag. Jag försökte komma ut som bägge när jag var 11-12, men hon ville inte höra det och arbetade aktivt emot det. Tog många år att bearbeta och inse att jag har bara ett liv och det kan jag inte leva genom någon annan.
Önskar dock att min pappa försökte lite mer eftersom det blir pinsamt att vara ute med honom när han kallar mig (man med skägg) för hon för nu trot vissa i hans närhet att jag är transkvinna
Kom ut som bisexuell kille när jag var 24.
Inga konstigheter, mamma hade haft det på känn.
Nu när jag är 30 så har jag även kommit ut som trans, det var steget värre känslomässigt. Det var dock inga konstigheter det heller, väldigt tidigt skede ännu då jag inte har fått någon vård överhuvudtaget.
Men samma sak där, verkligen alla i min närhet från vänner till familj stöttar mig i mitt beslut om att komma ut.
Det jag har tagit till mig är att det har handlat om att jag har dömt mig själv och projicerat mina känslor gentemot andra. Även om min familj och vänner inte skulle ha stöttat mig så hade det fortfarande varit rätt val att komma ut. Jag förberedde mig själv på att eventuellt förlora allt och alla men som tur är så har jag alla kvar. Livet är för kort för att bry sig om vad folk tycker, att vara sann mot sig själv är helt klart äkta lycka.
Född 98, liknande dig i en liten håla på 1000 pers (omnejd inräknat). Hängde aldrig riktigt med i diskussionerna med grabbarna angående tjejerna i klassen eller skolan, men tänkte inte så mycket mer på det. Hade flickvän när jag var ung, men tog slut för att jag helt enkelt inte riktigt kände något. Insåg nog inte på riktigt att jag slog för andra laget förrän jag fick till det på en fest som 15-åring. Polletten trillade ner efteråt och det blev lite av en “jaha, ok jo men det här är nog faktiskt inte för mig tror jag”. Tog väl något år att gå igenom det hela mentalt och testa hur det kändes att kolla på killar som jag “tänkte” att man skulle se på tjejer, alltså faktiskt försöka se attraktiva egenskaper, vilket jag gjorde.
Minns väl när jag sa det för första gången till min farsa, som var först ut i familjen med att veta, då det hände i samband med valet 2014. Satt i bilen med farsan och halvmorsan och gjorde valkompassen på skoj och läste upp frågorna högt. Kom till frågan om samkönade skulle ha rätt att adoptera och farsan sa nej. Blev rätt så upprörd och snörvlade ur mig att jag faktiskt var bög och undrade om han fortfarande tyckte så, vilket gjorde att det blev en rätt så tyst bilresa resten av vägen hem. Ringde till morsan när vi kom fram och berättade för henne med och berättade vad som hade hänt och hon blev lite putt på farsan. Tog typ två dagar sen satte vi oss alla ner och snackade om det i typ 20 minuter. Morsan hade inte några problem med det alls, farsan hade egentligen heller inga problem med homosexualiteten i sig, men tyckte väl att adoption var lite väl långt, men skulle jobba på det. Morsan brukar fråga lite titt som tätt om jag har hittat någon pojkvän om vi har en stund för oss själva, men tror det handlar mer om att hon är rädd att säga något som jag inte vill att andra ska höra. Frågade farsan för inte så länge sen om han inte undrade över det, men som vanligt var han rak på sak och jag fick “inte lönt att fråga innan det hänt, ta hit någon när det är aktuellt så kan vi ta en kaffe” till svar. Generellt har övriga i famlijen varit väldigt neutrala, har aldrig varit “har du hittat någon flickvän/pojkvän” oavsett vem dom frågar, utan har alltid varit “har du hittat någon?”, så det har alltid känts bra.
Jag är rätt så “straight passing”, lite av en bonnlurk. Typisk smålänning från en håla som alltid har hängt med raggare och bönder och jargongen som hör till den gruppen. Har haft en jävla tur med vänner, så även om bögjävel och andra glåpord flyger i konversationer så har det aldrig riktigt “betytt” något. Allt är på skämt, vilket jag tror till fördel har gett mig rätt så tjock hud. Har aldrig riktigt känt att dom har träffat mig hårdare än någon annan, troligtvis för att dom användes fritt redan innan jag insåg att jag var bög, så det låg inte riktigt någon vikt bakom orden. Har haft en väldigt blandad vänskara politiskt sett, men har faktiskt inte haft några problem med diskriminering på den fronten heller, i alla fall i direkta konfrontationer. Kan vara just på grund av att jag är straight passing, eftersom att jag “kan ta det” så blir jag accepterad, även om personen i fråga går på AfS möten. Flyger lite under radaren liksom.
Det var ärligt talat svårare att komma ut till mina närmaste vänner som jag känt sedan vi sprang runt i blöjor än för min familj, för jag var så jävla rädd att dom skulle känna eller tro att något skulle bli annorlunda efter det. Fanns ju inte direkt så jättemånga riktmärken för hur en bög kunde vara när vi växte upp, utan var bara det man såg på tv’n, vilket ofta var de som ligger åt det mer feminina hållet. Klumpen i magen var för att jag trodde, eller antog, att dom skulle tro att det var så jag “egentligen” var och skulle nu börja bli mer sådan. Stressade som fan över hur jag skulle formulera mig och berätta att inget skulle förändras och att jag fortfarande var jag, samt att det var jävligt viktigt att förklara att det även fanns gränser gällande attraktion. Samma sak där, funderade på hur jag skulle vara övertydlig med att dom var off-limits och aldrig kommer komma på fråga när det gäller det.
Kom ut till dom 2017 runt studenten och gick igenom den visan två gånger innan jag insåg att det inte riktigt spelar någon roll, orka hålla på att förklara det och övertyga, utan började istället gå rakt på sak. Ända sen dess har jag haft mentaliteten att det inte riktigt har med andra att göra, så länge jag inte tänker ragga upp någon så behöver dom inte veta. Inte för att jag är rädd att berätta det, men dom har inte något med det att göra så då kan jag lika väl bara vara direkt och inte göra en större grej av det.
Något som jag uppskattar otroligt mycket är att jargongen i sig aldrig har förändrats. Det är samma spydiga kommentarer som kastas fram och tillbaka som innan, “banter” i brist på bättre ord, ingen är rädd att trampa någon på tårna. Känner mig ärligt talat mer bekväm med att dom kan skämta med mig och min sexualitet och jag i sin tur kan kasta tillbaka något annat till dom, än om det inte hade skett alls och det hade blivit stelt för dom måste akta sig för vad dom säger. Förstår dock folk helt som inte tycker det är okej, men för min del är det lite av en stämpel att det egentligen inte finns några illa tankar alls hos dom. Istället är det mer nyfikenhet och vilja förstå hur det fungerar eller vad skillnaderna är med att försöka hitta en partner här ute bland kalhyggena.
Har aldrig riktigt förstått varför vissa behöver komma ut. Är det inte enklare bara att ta med personen en dejtar hem oavsett kön och sedan presentera den som ens partner? Är en genuin fråga, är själv bi
Inte homosexuell, men min mamma var “lite självisk” och fick nån fix idé om att det nog hade varit intressantare att ha ett homosexuellt barn, så hon började halvt trakassera mig om att “det faktiskt var ok om du är homosexuell” vid flera tillfällen.
Ingen aning om hur det räknas i denna konversation.
Jag är en kille på 27 år, kom ut som homosexuell när jag var 18. Jag visste om min läggning rätt tidigt, tror jag var runt 11-12 år gammal.
Jag var enormt nervös, men nu i efterhand vet jag inte varför jag var det. Jag var i en enormt tuff period där allt jag gjorde var att ligga i sängen en hel sommar och chatta online med mina kompisar. Min mamma och jag hade haft problem med vårat boende, så vi bodde hos min pappa under den tiden. En kväll så kände jag att “fan, är det dags att komma ut nu? iallafall till mamma?”, helt från ingenstans. Så jag klädde på mig, gick ut till vardagsrummet och bad mamma följa med mig ut på uteplatsen för att jag vill prata med henne privat. Klockan var kanske runt 19-21. Så fort vi går ut så blir jag jätteskakig och börjar gråta, men ändå tvingar jag ut orden “jag är homosexuell” bara för att få det överstökat.
Jag kommer inte ihåg mycket mer efter det, men enligt mitt minne så säger hon något i stil med “men älskade du, du behöver inte vara ledsen, jag vet och har vetat det länge”. Hon berättar sen att hon visste det sen jag var väldigt liten, att hon fick en liten aning när jag började klä ut mig och showade framför familjen. Men det var inget konstigt med det! Hon berättar också att hon hade pratat med min morbror som var homosexuell (vila i frid) och han hade sagt att “det är något speciellt med honom”. Vi satt ute i en timme och pratade, och allt var precis som vanligt efter det. Mamma är en enormt stor öppen supporter utav HBTQ+ människor och deras rättigheter, och det känns som att hon har blivit ännu mer öppen med det sen jag kom ut. Jag sa även till henne att jag inte ville komma ut till pappa än eftersom jag inte visste hur han skulle reagera, men att han skulle få veta förr eller senare.
Pappa fick veta några månader senare, och då hade jag bett mamma komma ut åt mig till honom. Han tog det också bra, det var inga konstigheter. Vi pratar inte lika mycket/öppet om det som jag och mamma, men jag vet ändå att han stöttar mig. Huvudsaken är att jag mår bra och är glad.
Idag bor jag tillsammans med min kille. Vi har varit tillsammans i 2½ år och flyttade in med varandra förra sommaren och vi har det jättebra tillsammans. Både mamma och pappa älskar honom och frågar om honom när vi pratar i telefon, så jag känner mig lyckligt lottad över att ha en familj som står bakom mig oavsett vilken sexualitet jag har. Samma sak gäller även mina tre syskon, alla tre av dom har varit (och är) otroligt stöttande i min resa.
Den enda som inte vet om min läggning inom släkten är min farmor – tror jag? Jag vet inte om det har kommit på tal tidigare, men jag tror att hon hade bara tyckt det var kul att jag har hittat någon som jag vill spendera mitt liv med. Min morfar gick bort förra året och han fick aldrig veta min läggning, men det var mest för att det hände så otroligt mycket i hans liv under de sista åren (bl.a. Alzheimers), och jag tror helt enkelt att det var bäst att han inte fick den informationen.
Min mamma grät, var dramatisk och hade sig. Jag hotade med att dra och klippa kontakten eftersom jag inte klarar att känna mig konstig behandlad hemma med (jag var mobbad hela barndomen genom tonåren). Hon accepterade mig där och då, grät, bad om förlåtelse och kallade mig sitt lilla lamm.
Min pappa låg på behandlingshem så han fick ett telefonsamtal cirka 6 månader innan jag skullr gifta mig med min man. Det har gått nu över ett år, vi har inte pratat öht. Han svarade inte på mitt sista samtal och ringde aldrig upp. Han skickade ett alla hjärtans dag sms. Det krossade mig rätt hårt.