Blir man av med folk som bara suger ut massa skattepengar som kunde istället ha gått till några extra luncher för våra politiker, så vinner ju alla på det.
Jag tror man brukar kalla det för “effektivisering” numera.
Svenska psykiatrin är ett jävla skämt och har varit det länge. Jag kan ha fel, men jag tror den är bland de sämsta i Europa. Om man väl får hjälp är det främst lite KBT eller medicinering som gäller, men det är väl förståeligt då det är kostnadseffektiva lösningar.
som tur är så har u/staticofsweden ett hårt grepp runt min handväska.
Detta händer över hela Sverige. Har själv varit i kontakt med vuxenpsykiatrin i 4 år och har inte fått terapi även om jag verkligen bett om detta kontinuerligt i 4 år. Då har jag dessa problem som lyfts i artikeln; Självskadebeteende, diagnosticerad depression och ångest samt andra diagnoser.
Det har till och med blivit ännu värre i vården där jag bor, insatser och uppföljningar läggs ner. Detta sker alltså i sammanband med att den psykiska ohälsan ökar mycket i samhället, framförallt hos unga.
Eftersom vårdens resurser är så limiterad sker extrema prioriteringar och man “kastar” mediciner på problem där det krävs professionell vård.
Resultatet av detta blir ju såklart att dessa individer som inte prioriteras p.g.a. bristen på resurser till slut hamnar högst upp i listan eller som nämns i artikeln, dör. När man först blir inskriven i psykiatrin är detta bland det första man får höra: “Nu är det ju som det är i psykiatrin och det går väldigt långsamt, men vi ska verkligen göra det vi kan för dig”
Att komma till denna insikten som patient när man redan känner hopplöshet är extremt deprimerande. Du får såklart ta eget ansvar för ditt mående och jobba på saker som: Sömn, träning, kost, aktiviteter och medicinering. Men vad gör man när inget av detta faktiskt hjälper?
Tror inte heller detta bara är ett problem inom vården. Känns som att flera samhällsviktiga funktioner inte längre fungerar och när dessa inte fungerar för medborgarna i ett land, är vi då representerade av våra “ledare”?
Psykiatrin är ett skämt, min ”psykolog” gav upp på mig för hon tyckte min situation var för svår och jag gjorde för lite för att ändra på den. Vägrar underkasta mig inför ett icke fungerande system.
Rent fasansfullt.
Tur att vi ska dra ner på psykiatrin då, den behöver uppenbarligen inte mer resurser.
7 comments
Systemet fungerar som den är menad att fungera.
Blir man av med folk som bara suger ut massa skattepengar som kunde istället ha gått till några extra luncher för våra politiker, så vinner ju alla på det.
Jag tror man brukar kalla det för “effektivisering” numera.
Svenska psykiatrin är ett jävla skämt och har varit det länge. Jag kan ha fel, men jag tror den är bland de sämsta i Europa. Om man väl får hjälp är det främst lite KBT eller medicinering som gäller, men det är väl förståeligt då det är kostnadseffektiva lösningar.
som tur är så har u/staticofsweden ett hårt grepp runt min handväska.
Detta händer över hela Sverige. Har själv varit i kontakt med vuxenpsykiatrin i 4 år och har inte fått terapi även om jag verkligen bett om detta kontinuerligt i 4 år. Då har jag dessa problem som lyfts i artikeln; Självskadebeteende, diagnosticerad depression och ångest samt andra diagnoser.
Det har till och med blivit ännu värre i vården där jag bor, insatser och uppföljningar läggs ner. Detta sker alltså i sammanband med att den psykiska ohälsan ökar mycket i samhället, framförallt hos unga.
Eftersom vårdens resurser är så limiterad sker extrema prioriteringar och man “kastar” mediciner på problem där det krävs professionell vård.
Resultatet av detta blir ju såklart att dessa individer som inte prioriteras p.g.a. bristen på resurser till slut hamnar högst upp i listan eller som nämns i artikeln, dör. När man först blir inskriven i psykiatrin är detta bland det första man får höra: “Nu är det ju som det är i psykiatrin och det går väldigt långsamt, men vi ska verkligen göra det vi kan för dig”
Att komma till denna insikten som patient när man redan känner hopplöshet är extremt deprimerande. Du får såklart ta eget ansvar för ditt mående och jobba på saker som: Sömn, träning, kost, aktiviteter och medicinering. Men vad gör man när inget av detta faktiskt hjälper?
Tror inte heller detta bara är ett problem inom vården. Känns som att flera samhällsviktiga funktioner inte längre fungerar och när dessa inte fungerar för medborgarna i ett land, är vi då representerade av våra “ledare”?
Psykiatrin är ett skämt, min ”psykolog” gav upp på mig för hon tyckte min situation var för svår och jag gjorde för lite för att ändra på den. Vägrar underkasta mig inför ett icke fungerande system.
Rent fasansfullt.
Tur att vi ska dra ner på psykiatrin då, den behöver uppenbarligen inte mer resurser.