Boken Kajsa Kavat, specifikt berättelsen om *Stora syster och lille bror* som finns i den. Hysteriskt roligt, speciellt när man var en febrig 7-8 åring och mamma läste med konstiga röster.
Det enda av hennes verk som jag gillade som liten var Emil i Lönneberga.
Bankboken
Var mer bekant med Lindgren’s verk via TV serierna än böckerna så Pippi, Emil. och Lotta är de mest bekanta.
Jag var lite för “lillgammal” för att läsa barnböcker så jag läste aldrig särskilt mycket Lindgren.
Men jag skulle nog säga Mio min Mio.
Det är möjligt att jag skulle kunna säga Bröderna Lejonhjärta, men där är mina minnen allt för starkt förknippade med filmatiseringen och att få den uppläst för mig..
Bokadaptionen av Vi på Saltkråkan.
Kalle Blomkvist-böckerna.
Emil i Lönneberga
Var så länge sen jag läste dem så vet inte om jag har nån favorit, men vet att Bröderna Lejonhjärta var den första boken jag grät till så den är nog högt på listan
Tror aldrig jag läste någon av hennes böcker men Ronja Rövardotter var min favoritfilm när jag var liten.
När jag jobbade på byrå för ett gäng år sen gjorde vi lite jobb åt Junibacken. Jag var där och kollade runt innan de hade öppet, och fick åka sagotåget som åker igenom Astrid Lindgrens olika världar medan Astrid själv läser valda delar. Jag blev alldeles tårögd av att höra hennes härliga stämma prata om Emil, Jonatan och Skorpan, Karlsson på Taket.
När jag var liten somnade jag ofta till ljudböckerna om Pippi Långstrump som jag lånade på biblioteket. Det finns något i det minnet som är så vackert: bibliotek, välfärd, Pippis rebelliska sida (som jag älskade), och Astrids lugna röst.
Astrid Lindgren är också indirekt orsak till att jag fick min första laptop nån gång tidigt 2000-tal. Det var någon sajt (jag vill minnas att det var [Sourze.se](https://Sourze.se), men skulle inte ta gift på det) som hade en nominering till årtusendets svensk (med millennieskiftet nyss passerat) och det var många stora namn. Jag valde att nominera Astrid utifrån att hon alltid hade barnens perspektiv. Jag önskar jag hade sparat den, för den kom från direkt hjärtat, och den vann mig förstapriset i den tävlingen: en sprillans ny laptop.
Hon är en av mina absoluta favoritpersoner i modern historia. Hon var snäll, ärlig, och såg saker på andra sätt än genomsnittsvuxna.
Bok? Trodde hon gjorde filmer
Älskar Ronja.
Men kanske är ändå Madicken favoriten. Jag tycker att Astrid skildrar orättvisorna i klassamhället under tidigt 1900-tal på ett vackert, vemodigt och ärligt sätt.
Mio Min Mio
Mio min Mio…
GNU Astrid Lindgren, för att låna av en annan fantastisk författare.
Pippi. Var väl någon sorts pippiunge själv. Inte föräldralös men ganska udda och i ett udda hus med udda föräldrar. Var skönt att läsa om någon som också var det. Hade också ‘normala’ kompisar, som Tommy och Annika och man fattade ju rätt tidigt att man stack ut.
Som någon som just nu är arbetslös kan jag 100% relatera till att vilja gå i skolan för att man vill ha sommarlov.
Tack Astrid 🙂
The Shining
När jag var liten var det Ronja Rövardotter.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag både nu och då hatar Karlsson på taket. Som liten tyckte jag att han var läskig och elak nu är det värre.
Du har säkert sett mig ranta om honom förut här. Men han är sjukt obehaglig. Vad är det som skapar såna varelser från tomma intet? Han känns trollltyg AF när han som livsmål förstör för barn och kör någon slags “ingen kommer tro dig” taktik. En del av mig vill tro att han skapades av allt elände folk pratar om när de har öppna fönster och att den skiten samlas och skapar en Karlsson.
För flera år sedan försökte min polare säga att lillebror är en opålitlig karaktär och allt faktiskt bara är påhittat, men förstår du vilken psykos grabben måste ha om han på riktigt förstör för sig själv så mycket? Han verkar inte ha ett särskilt dåligt hem så det vore ännu värre om det är hittepå.
Fucking Karlsson.. en vän påpekade dock att jag är lite lik Karlsson till sättet när jag vill retas med folk och det är också en läskig tanke.. tänk om alldeles hederliga gubbar som mig själv långsamt förvandlas till ett sånt där åbäke? Det är en ännu större skräck, inte bara Karlsson-relaterat men att långsamt förvandlas är en fobi jag hade som liten.
23 comments
Allrakäraste syster
Ronja Rövardotter.
Novellsamlingen *Sunnanäng*
Bröderna Lejonhjärta
Boken Kajsa Kavat, specifikt berättelsen om *Stora syster och lille bror* som finns i den. Hysteriskt roligt, speciellt när man var en febrig 7-8 åring och mamma läste med konstiga röster.
[https://www.astridlindgren.com/sv/bok/kajsa-kavat](https://www.astridlindgren.com/sv/bok/kajsa-kavat)
Pomperipossa i Monismanien.
Det enda av hennes verk som jag gillade som liten var Emil i Lönneberga.
Bankboken
Var mer bekant med Lindgren’s verk via TV serierna än böckerna så Pippi, Emil. och Lotta är de mest bekanta.
Jag var lite för “lillgammal” för att läsa barnböcker så jag läste aldrig särskilt mycket Lindgren.
Men jag skulle nog säga Mio min Mio.
Det är möjligt att jag skulle kunna säga Bröderna Lejonhjärta, men där är mina minnen allt för starkt förknippade med filmatiseringen och att få den uppläst för mig..
Bokadaptionen av Vi på Saltkråkan.
Kalle Blomkvist-böckerna.
Emil i Lönneberga
Var så länge sen jag läste dem så vet inte om jag har nån favorit, men vet att Bröderna Lejonhjärta var den första boken jag grät till så den är nog högt på listan
Tror aldrig jag läste någon av hennes böcker men Ronja Rövardotter var min favoritfilm när jag var liten.
När jag jobbade på byrå för ett gäng år sen gjorde vi lite jobb åt Junibacken. Jag var där och kollade runt innan de hade öppet, och fick åka sagotåget som åker igenom Astrid Lindgrens olika världar medan Astrid själv läser valda delar. Jag blev alldeles tårögd av att höra hennes härliga stämma prata om Emil, Jonatan och Skorpan, Karlsson på Taket.
När jag var liten somnade jag ofta till ljudböckerna om Pippi Långstrump som jag lånade på biblioteket. Det finns något i det minnet som är så vackert: bibliotek, välfärd, Pippis rebelliska sida (som jag älskade), och Astrids lugna röst.
Astrid Lindgren är också indirekt orsak till att jag fick min första laptop nån gång tidigt 2000-tal. Det var någon sajt (jag vill minnas att det var [Sourze.se](https://Sourze.se), men skulle inte ta gift på det) som hade en nominering till årtusendets svensk (med millennieskiftet nyss passerat) och det var många stora namn. Jag valde att nominera Astrid utifrån att hon alltid hade barnens perspektiv. Jag önskar jag hade sparat den, för den kom från direkt hjärtat, och den vann mig förstapriset i den tävlingen: en sprillans ny laptop.
Hon är en av mina absoluta favoritpersoner i modern historia. Hon var snäll, ärlig, och såg saker på andra sätt än genomsnittsvuxna.
Bok? Trodde hon gjorde filmer
Älskar Ronja.
Men kanske är ändå Madicken favoriten. Jag tycker att Astrid skildrar orättvisorna i klassamhället under tidigt 1900-tal på ett vackert, vemodigt och ärligt sätt.
Mio Min Mio
Mio min Mio…
GNU Astrid Lindgren, för att låna av en annan fantastisk författare.
Pippi. Var väl någon sorts pippiunge själv. Inte föräldralös men ganska udda och i ett udda hus med udda föräldrar. Var skönt att läsa om någon som också var det. Hade också ‘normala’ kompisar, som Tommy och Annika och man fattade ju rätt tidigt att man stack ut.
Som någon som just nu är arbetslös kan jag 100% relatera till att vilja gå i skolan för att man vill ha sommarlov.
Tack Astrid 🙂
The Shining
När jag var liten var det Ronja Rövardotter.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag både nu och då hatar Karlsson på taket. Som liten tyckte jag att han var läskig och elak nu är det värre.
Du har säkert sett mig ranta om honom förut här. Men han är sjukt obehaglig. Vad är det som skapar såna varelser från tomma intet? Han känns trollltyg AF när han som livsmål förstör för barn och kör någon slags “ingen kommer tro dig” taktik. En del av mig vill tro att han skapades av allt elände folk pratar om när de har öppna fönster och att den skiten samlas och skapar en Karlsson.
För flera år sedan försökte min polare säga att lillebror är en opålitlig karaktär och allt faktiskt bara är påhittat, men förstår du vilken psykos grabben måste ha om han på riktigt förstör för sig själv så mycket? Han verkar inte ha ett särskilt dåligt hem så det vore ännu värre om det är hittepå.
Fucking Karlsson.. en vän påpekade dock att jag är lite lik Karlsson till sättet när jag vill retas med folk och det är också en läskig tanke.. tänk om alldeles hederliga gubbar som mig själv långsamt förvandlas till ett sånt där åbäke? Det är en ännu större skräck, inte bara Karlsson-relaterat men att långsamt förvandlas är en fobi jag hade som liten.