Min största som fortfarande lever kvar i mig idag trots alla möjliga olika terapier, meditationer, ayahuscacirklar och logiskt omtänkande.
Det är hur jag hanterade min första kärlek i gymnasiet för 10 år sen. Vet att allt jag gjorde inte var dåligt, och spelar inte martyr men många grejer jag hanterade under den perioden var så sårande mot henne och det gör fortfarande ont i mig.
Var sällan närvarande, inte minst emotionellt. Ofta var allt på mina villkor och var “emotionellt otrogen” (tänkte att jag inte gjorde något fel så länge vi inte kysstes eller låg) och var för feg för att erkänna trots att hon kom på mig genom sms osv. Har sexuellt ptsd från kristna föräldrar så vågade inte ha intimt sex med henne men vågade inte heller erkänna det, så hon trodde troligtvis det var henne det var fel på. Var kontrollerande och helt enkelt en omogen rädd sårad tonåring som vågade vara allt annat än just sårbar och ärlig.
Hon mår bra idag och hittade en kille kort därefter som hon är tillsammans med än idag. Verkar ha det toppen.
Men fortfarande så ligger det en djup sorg i mig om hur hon förtjänade något så himla mycket bättre än det hon fick. Och som hon lite skämtsamt sa för något år sen när vi möttes på en fest och hon ville ha halva min cigg “För du tog halva min barndom”. Haha den meningen hjälpte INTE i mitt helande kan jag säga.
Det var lite om min livssorg som säkert alltid kommer vara med mig, och som jag kanske bara måste lära mig leva med. Och jag mår bättre i det där, det gör jag. Men finns massor av läkning kvar att göra.
Har ni någon specifik som har legat där i bakgrunden i många år? Som kanske dyker upp såhär på natten när man inte kan sova? Lovar att jag är genuint nyfiken och inte bara vill skriva min story.
Edit: Har bett om ursäkt massor av gånger och hon har förlåtit mig. Mitt problem är att jag inte kan acceptera och förlåta mig själv helt ännu.
Edit: Rekommenderar Anders Magnusson på ämnet, bra på att förklara definition av sorg samt processen för att bearbeta den. https://youtu.be/kJXonOmWRs8
10 comments
Be henne om ursäkt?
Mörkt. Du behöver förlåta dig själv.
Mitt största ånger i livet är att vårt debutalbum tyngdes ner av för många spår.
Hur är det där sorligt?
Du var ung och omogen då, vi gör mycket i gymnasiet som vi ångrar. Beter oss på sätt som vi ångrar. Att du känner ånger för det och kan se tillbaka och reflektera visar på att du har växt och mognat som person, speciellt då det finns många som fortfarande är samma skitiga personer de var i gymnasiet.
När jag var i gymnasiet gick jag i en klass med bara tjejer och en parallel klass med bara killar. Andra året började min vän grupp i klassen bli elakare och elakare mot en av tjejerna i gruppen och i början stod jag upp för henne, men med tiden blev det värre och värre och i tredje året var hela klassen delaktig i det inklusive jag. Vissa, speciellt den tjejgruppen, var direkt elaka och mobbade henne öppet medan andra ignorerade hennes existens. De sa inget elakt mot henne men om någon annan skämtade på hennes bekostnad så skrattade dem, och det var mycket skitsnack bakom hennes rygg. Jag blev en person som inte sa något till henne men var del av snackandet och skrattandet. Jag minns tydligt en gång när jag hade lunch med tjejgruppen och vi snackade skit om den tjejen, min barndomsvän satt med oss och jag kunde se att hon inte förstod vem fan jag var längre och jag skämdes enormt. Den tjejen blev så otroligt ensam och utstött, hon hade inte gjort någonting förutom att ha annorlunda smak och stil. Som tur var tog killarna i parallel klassen henne under sina vingar. Jag bad om ursäkt till henne medan vi fortfarande var i gymnasiet och distanserade mig ifrån de andra tjejerna men jag lever fortfarande med skulden av min inblandning. Nu är hon lyckligt gift med två små barn på landet och jag beundrar hur stark hon var då som inte försökte ändra sig för att passa in.
Fan va fint skrivet!
Du verkar ha bearbetat, reflekterat och försökt göra rätt för dig. Ta med dig de viktigaste insikterna och lova dig själv att vara DIG SJÄLV trogen. Sen lämnar du sorgen och låter nya erfarenheter ge dig nya sorger och insikter.
Hårt mannen! Men vafan, det var 10 år sedan och du har fått ursäkten godtagen. Inte för att man på något sätt ska beskylla offret, men många är vi som kommer att gå igenom stökiga relationer. Att få beta av en tidigt i livet kan vara ett fantastiskt lärotillfälle. Ingen annan än en själv kommer att ta hand om en. Gäller att man förstår detta och ser till att ta sig ur situationer där man blir behandlad ojuste.
Jag gissar att du inte tvingade henne att stanna kvar med dig. Så ni var rätt delaktiga i det där båda två. Förövrigt tycks du lidit av detta i över 10 år, hon hittade snabbt en ny och gick vidare i livet.
Det låter som att du tjänat ditt straff och en hel del därtill.
Om jag tänker tillbaka på min första kärlek är inte det någon fröjd heller. Du är inte den enda.
Jag hade aldrig varit kär men första året i gymnasiet small det till. Det var en tjej ett år äldre än mig. Hon kunde inte vara mer perfekt. Först var det bara hennes sätt att föra sig på. Hennes leende och skratt. Sånt man ser och hör på avstånd. Sen när vi pratade märkte jag hur intelligent hon var. Jag blev som besatt. Tänkte inte på annat i månader.
Vi pratade inte så ofta men till sist vågade jag säga hur jag kände. Då gick allt åt helvete.
Hon tyckte om mig som vän. Det var som att något inom mig gick sönder och besattheten sats i brand. Inget annat fanns kvar. Inget annat betydde något. Jag började manipulera våra gemensamma vänner så att dom skulle påverka hennes känslor för mig. Försökte även manipulera henne direkt via sms. När jag tänker tillbaka på det känner jag mig sjuk. Fattar inte vad jag höll på med men jag var så galet förälskad.
Hon var mogen nog att inte falla för något och våra vänner vände sig snabbt mot mig. Vilket jag absolut förtjänade. Alla i gruppen hanterade det väldigt bra och fick mig att se vad fan jag höll på med. Hon förtjänade mycket bättre än mig.
Vet inte om jag skulle förändra det om jag kunde. Växte mycket som människa emotionellt under det året. Skulle nog inte vara samma man om det inte hade hänt. Men tacka fan att hon var stark nog att stå emot alla dumheter jag utsatte henne för. Kan aldrig be om ursäkt nog.
Ett tips är att sluta älta på det. Du skadar bara dig själv. Du har analyserat och gått igenom det grundligt i ditt huvud miljontals gånger. Du har förstått att man inte ska såra sin älskade. Det räcker nu, Ta det med dig i ditt nästa förhållande bara.
hon gjorde säkert saker som var tusen ggr värre som du aldrig ens kommer få reda på.
Ta det med en klackspark och blicka framåt
Förlorade mot livs kärlek för att jag arbetade för mycket, fem år sedan nu, hon och hennes nya kille är nog gifta och har barn nu