Vad jag läser är att vi måste förbjuda vinster i välfärden och använda pengarna till att anpassa hela skolan för barn med autism och adhd eftersom det uppenbarligen bara är en konsekvens av att vara människa i dagens samhälle
Det är inget konstigt att alla inte föds med tillräcklig intelligens och kognitiv förmåga för att sitta och fokusera på teoretiska uppgifter flera timmar i sträck. Visst kan man kalla det för en funktionsnedsättning, men i själva verket handlar det bara om naturlig funktionsvariation. Sedan är det klart att föräldrar vill att deras barn ska prestera bra i skolan samtidigt som prestationskraven ökar. Då blir det att man ställer sig i kö för psykiatrisk utredning för att få centralstimulerande utskrivet. Jag hade hellre sett att vi löser detta genom att anpassa utbildning efter förmåga.
Fatter inte hur det är möjligt, ärligt talat. Förr i tiden var ju skolan strikt nanting och du fick smäll på fingrarna om du hade myror i brallan under lektionerna. Vad jag vet gick de flesta ut med godkänt ändå. Så hur kan fler falla mellan stolarna när det är mer skräddarsytt än nånsin?
Edit: /u/hvac_psych förklarade bra
Har förstahandsuppgift på att många skolor fortfarande villkorar stödinsatser mot att det finns en diagnos. Detta är egentligen helt fel; skollagen är tydlig med att alla barn ska få det stöd de behöver för att fullgöra sin skolplikt, diagnos eller inte, men det bryr sig många kommuner inte om.
Det finns så många aspekter i detta. Skolan som system bygger fortfarande i hög utsträckning på att barnen kan visa hänsyn och sitta tysta för att inte störa undervisningen för andra (och jag kan inte komma på något samhällsekonomiskt realistiskt annat sätt att lösa det på när hundratusentals barn ska få likvärdig utbildning samtidigt). Det systemet fungerade när barnuppfostran fortfarande var auktoritär och backades upp med våld om så behövdes, men det fungerar inte längre när det inte längre hålls som ett uppfostringsideal att barn måste lyssna på vuxna.
Sedan har vi psykiatrin och dess invecklade relation med läkemedelsindustrin (den extremt nedkortade versionen: så fort det kommer ett nytt läkemedel för en viss diagnos som tidigare inte haft någon läkemedelsbehandling blir den diagnosen mycket vanligare på kort tid).
Sedan har vi den högteknologiska samhällsutvecklingen som bara går fortare och fortare, där både begåvningskrav och krav på social kompetens höjts kraftigt senaste 20 åren. Förr i tiden räckte det med att vara lydig och ha en skapligt fungerande kropp för att kunna försörja sig, ingen brydde sig om ifall du hade svårt med socialt samspel eller att följa abstrakta instruktioner i många steg när du stog på löpande bandet. Idag finner du nog inte en enda jobbannons som inte specifikt kräver “god social kompetens”.
Sedan har vi en allt ängsligare föräldrageneration som patologiserar, jämför och medikaliserar barnens skillnader i utveckling.
Vi har ju t.ex denna artikel från förra året om hur allt fler unga vill bli av med sina NPF-diagnoser för att de blivit ett hinder och inte tycks stämma längre: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos
Fick själv något sådant här när jag var traumatiserad och utsatt för misshandel av fosterfamiljen, dessutom blev klar med allting för snabbt i skolan då jag var före med ett år, men sattes i en årskurs utifrån ålder istället för kunskap.
Diagnoserna användes bland annat som ursäkt för att jag inte skulle få komma hem till min egna familj, då mina föräldrar ansågs olämpliga när de ej accepterade att jag skulle ha varit trasig från början, utan aktivt ville hjälpa mig tillbaks till mitt gamla glada jag.
Ganska tydligt att med rådande kriterier för ADHD och ADD att vi behandlar relativa normaltillstånd.
Inget barn får vara svagbegåvat eller hyperaktivt i Sverige, trots det är något normalt förekommande.
För föräldrarna är det ofta en prestationsångest kring deras barn. De söker diagnos för att få hjälp med att få upp prestationen och hantera besvärligt betéende.
Säkerligen för vissa föräldrar tyvärr även bekvämt att säga att det minsann inte handlar om uppfostran utan att deras barn har en diagnos. Även för barn och vuxna med en diagnos blir detta lätt ett svepskäl till varför man inte har lyckats eller kommer att lyckas med olika åtaganden.
Diagnosen kan medföra extrainsatser i skolan, i ett allt mer byråkratiskt land där allt ska motiveras med läkarintyg och diagnoser istället för sunt förnuft.
En del barn får medicinsk behandling som är symptomlindrande eller som hämmar det problematiska beteendet. Det är ingen kurativ behandling, inget bot, och det är inte riktat mot någon känd patologisk process. Långtidseffekterna är oklara. En del upplever sig klart hjälpta, vuxna som barn. Detta gäller dock även personer utan dessa diagnoser, amfetamin-derivat är populära bland exempelvis studenter.
En del barn och vuxna har det väldigt svårt att få ihop livet utan behandling med uttalade problem med ex. koncentration, impulskontroll, ångest och rastlösthet. Andra kan fylla diagnoskriterier men ha välfungerande liv. Alla ska inte behandlas och jag anser att alla inte heller ska diagnostiseras då kriterierna är för slappa.
Många missar att en ADHD- eller ADD-diagnos också kan medföra begränsningar i livet, förutom att en del kan bli en självuppfyllande diagnos. Att arbeta som ex. polis eller inom försvaret kan bli en ev. omöjlighet även om jag hoppas på förändring.
Men klart att skolan vill ha diagnos och intyg så fort en elev blir mer krävande. Man pushar och drar igång för att få till en diagnos. I slutändan är det barnpsykiaternas uppgift att säga nej.
FIY Bo Hejlskov Elvén är snubben bakom lågaffaffektivt bemötande inom skolväsendet. Vilket av goda skäl är superkritiserat.
Fick själv en autism diagnos efter att skolan begärt en utredning, kände aldrig igen mig i den och det påverkade mitt liv enormt fram tills att jag fyllde 18 och begärde en ny utredning som kom fram till att jag faktiskt inte alls hade autism.
Även om jag idag inte har någon diagnos fick jag hela gymnasietiden förstörd och självförtroendet gick totalt i botten.
Skolan är designad för ”farmare” och ”jägarna” passar inte in i mallen. Då får de sin diagnos så att de kan få droger utskriva som dödar deras kreativitet och energi; allt som distraherar dem från skolarbetet.
Lätt dystopiskt om man är på det humöret.
Kan nån skicka lite diagnos till mig
Fan vad jag hatar LGR11. Gick i skolan när det trädde i kraft och kvalitén på utbildningen sjönk enormt. Istället för att fokusera på kunskap och inlärningen handlade allt om kunskapskrav och betyg men kraven var alltid så extremt flummiga att allt blev en tolkningsfråga och elever som hade bäst svenska och kunde ordbajsa mest övertygande fick högst betyg. Alla andra hamnade bara efter.
Känns som att hela samhället sticker huvudet i sanden. Man ser nästan aldrig någon kritik som är specifikt riktat mot betygssystemet, ingen politiker pratar om LGR11 och skolan själva insisterar på att systemet fungerar.
Nej, de som hamnar efter i systemet är självklart sjuka och har någon diagnos som ska medicineras. Inte kan det vara något fel på systemet som är så perfekt utan det är eleverna som är dummare idag än innan LGR11.
Enda jag har hört från politiker är att systemet ska expanderas, kraven ska bli hårdare och elever i yngre årskurser ska också börja betygssättas.
11 comments
Vad jag läser är att vi måste förbjuda vinster i välfärden och använda pengarna till att anpassa hela skolan för barn med autism och adhd eftersom det uppenbarligen bara är en konsekvens av att vara människa i dagens samhälle
Det är inget konstigt att alla inte föds med tillräcklig intelligens och kognitiv förmåga för att sitta och fokusera på teoretiska uppgifter flera timmar i sträck. Visst kan man kalla det för en funktionsnedsättning, men i själva verket handlar det bara om naturlig funktionsvariation. Sedan är det klart att föräldrar vill att deras barn ska prestera bra i skolan samtidigt som prestationskraven ökar. Då blir det att man ställer sig i kö för psykiatrisk utredning för att få centralstimulerande utskrivet. Jag hade hellre sett att vi löser detta genom att anpassa utbildning efter förmåga.
Fatter inte hur det är möjligt, ärligt talat. Förr i tiden var ju skolan strikt nanting och du fick smäll på fingrarna om du hade myror i brallan under lektionerna. Vad jag vet gick de flesta ut med godkänt ändå. Så hur kan fler falla mellan stolarna när det är mer skräddarsytt än nånsin?
Edit: /u/hvac_psych förklarade bra
Har förstahandsuppgift på att många skolor fortfarande villkorar stödinsatser mot att det finns en diagnos. Detta är egentligen helt fel; skollagen är tydlig med att alla barn ska få det stöd de behöver för att fullgöra sin skolplikt, diagnos eller inte, men det bryr sig många kommuner inte om.
Det finns så många aspekter i detta. Skolan som system bygger fortfarande i hög utsträckning på att barnen kan visa hänsyn och sitta tysta för att inte störa undervisningen för andra (och jag kan inte komma på något samhällsekonomiskt realistiskt annat sätt att lösa det på när hundratusentals barn ska få likvärdig utbildning samtidigt). Det systemet fungerade när barnuppfostran fortfarande var auktoritär och backades upp med våld om så behövdes, men det fungerar inte längre när det inte längre hålls som ett uppfostringsideal att barn måste lyssna på vuxna.
Sedan har vi psykiatrin och dess invecklade relation med läkemedelsindustrin (den extremt nedkortade versionen: så fort det kommer ett nytt läkemedel för en viss diagnos som tidigare inte haft någon läkemedelsbehandling blir den diagnosen mycket vanligare på kort tid).
Sedan har vi den högteknologiska samhällsutvecklingen som bara går fortare och fortare, där både begåvningskrav och krav på social kompetens höjts kraftigt senaste 20 åren. Förr i tiden räckte det med att vara lydig och ha en skapligt fungerande kropp för att kunna försörja sig, ingen brydde sig om ifall du hade svårt med socialt samspel eller att följa abstrakta instruktioner i många steg när du stog på löpande bandet. Idag finner du nog inte en enda jobbannons som inte specifikt kräver “god social kompetens”.
Sedan har vi en allt ängsligare föräldrageneration som patologiserar, jämför och medikaliserar barnens skillnader i utveckling.
Vi har ju t.ex denna artikel från förra året om hur allt fler unga vill bli av med sina NPF-diagnoser för att de blivit ett hinder och inte tycks stämma längre: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos
Fick själv något sådant här när jag var traumatiserad och utsatt för misshandel av fosterfamiljen, dessutom blev klar med allting för snabbt i skolan då jag var före med ett år, men sattes i en årskurs utifrån ålder istället för kunskap.
Diagnoserna användes bland annat som ursäkt för att jag inte skulle få komma hem till min egna familj, då mina föräldrar ansågs olämpliga när de ej accepterade att jag skulle ha varit trasig från början, utan aktivt ville hjälpa mig tillbaks till mitt gamla glada jag.
Ganska tydligt att med rådande kriterier för ADHD och ADD att vi behandlar relativa normaltillstånd.
Inget barn får vara svagbegåvat eller hyperaktivt i Sverige, trots det är något normalt förekommande.
För föräldrarna är det ofta en prestationsångest kring deras barn. De söker diagnos för att få hjälp med att få upp prestationen och hantera besvärligt betéende.
Säkerligen för vissa föräldrar tyvärr även bekvämt att säga att det minsann inte handlar om uppfostran utan att deras barn har en diagnos. Även för barn och vuxna med en diagnos blir detta lätt ett svepskäl till varför man inte har lyckats eller kommer att lyckas med olika åtaganden.
Diagnosen kan medföra extrainsatser i skolan, i ett allt mer byråkratiskt land där allt ska motiveras med läkarintyg och diagnoser istället för sunt förnuft.
En del barn får medicinsk behandling som är symptomlindrande eller som hämmar det problematiska beteendet. Det är ingen kurativ behandling, inget bot, och det är inte riktat mot någon känd patologisk process. Långtidseffekterna är oklara. En del upplever sig klart hjälpta, vuxna som barn. Detta gäller dock även personer utan dessa diagnoser, amfetamin-derivat är populära bland exempelvis studenter.
En del barn och vuxna har det väldigt svårt att få ihop livet utan behandling med uttalade problem med ex. koncentration, impulskontroll, ångest och rastlösthet. Andra kan fylla diagnoskriterier men ha välfungerande liv. Alla ska inte behandlas och jag anser att alla inte heller ska diagnostiseras då kriterierna är för slappa.
Många missar att en ADHD- eller ADD-diagnos också kan medföra begränsningar i livet, förutom att en del kan bli en självuppfyllande diagnos. Att arbeta som ex. polis eller inom försvaret kan bli en ev. omöjlighet även om jag hoppas på förändring.
Men klart att skolan vill ha diagnos och intyg så fort en elev blir mer krävande. Man pushar och drar igång för att få till en diagnos. I slutändan är det barnpsykiaternas uppgift att säga nej.
FIY Bo Hejlskov Elvén är snubben bakom lågaffaffektivt bemötande inom skolväsendet. Vilket av goda skäl är superkritiserat.
Fick själv en autism diagnos efter att skolan begärt en utredning, kände aldrig igen mig i den och det påverkade mitt liv enormt fram tills att jag fyllde 18 och begärde en ny utredning som kom fram till att jag faktiskt inte alls hade autism.
Även om jag idag inte har någon diagnos fick jag hela gymnasietiden förstörd och självförtroendet gick totalt i botten.
Jag gillar jägare/farmare hypotesen. Primärt som en metafor. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Hunter_versus_farmer_hypothesis
Skolan är designad för ”farmare” och ”jägarna” passar inte in i mallen. Då får de sin diagnos så att de kan få droger utskriva som dödar deras kreativitet och energi; allt som distraherar dem från skolarbetet.
Lätt dystopiskt om man är på det humöret.
Kan nån skicka lite diagnos till mig
Fan vad jag hatar LGR11. Gick i skolan när det trädde i kraft och kvalitén på utbildningen sjönk enormt. Istället för att fokusera på kunskap och inlärningen handlade allt om kunskapskrav och betyg men kraven var alltid så extremt flummiga att allt blev en tolkningsfråga och elever som hade bäst svenska och kunde ordbajsa mest övertygande fick högst betyg. Alla andra hamnade bara efter.
Känns som att hela samhället sticker huvudet i sanden. Man ser nästan aldrig någon kritik som är specifikt riktat mot betygssystemet, ingen politiker pratar om LGR11 och skolan själva insisterar på att systemet fungerar.
Nej, de som hamnar efter i systemet är självklart sjuka och har någon diagnos som ska medicineras. Inte kan det vara något fel på systemet som är så perfekt utan det är eleverna som är dummare idag än innan LGR11.
Enda jag har hört från politiker är att systemet ska expanderas, kraven ska bli hårdare och elever i yngre årskurser ska också börja betygssättas.