lustigt att varje gång någon säger upp sig för att dom känner sig motarbetade av ledningen så känner ledningen inte igen sig i problemet
Jag hoppas att Biden vinner presidentvalet så att Ukraina även i fortsättningen får stöd från USA.
Med detta sagt: USA-rapporteringen här i Sverige är otroligt usel och vinklad. Dessutom totalt utan mening – det är inte rapporteringen här som avgör hur amrisarna röstar.
Grundorsaken till allt detta är väl dock som vanligen att journalisterna *typiskt* är lätt/mellanmjölk. Ekman är dock ett exempel på starkmjölk.
Min teori: De som hade kunnat vara smarta och samhällsviktiga journalister jobbar nu typiskt inom PR och till viss del marknadsföring för t.ex. techbolag för 2-10 gånger högre lön. Jag har observerat den här utvecklingen ganska länge nu och det är deprimerande att se. Känner några PR-människor som gjort den resan som jag vet hade gjort *mycket* mer nytta inom journalistiken.
*”Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits.” (..) “I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.”*
Låter som att SvD håller på att bli som Reddit – allt trängre i åsiktskorridoren. Synd för debatten. Men skillnaden är att här behöver vi inga redaktionschefer, det arbetet hanterar vi helt själva.
Berätta att du är skyldig utan att berätta att du är skyldig.
“Jag känner inte igen den bilden hon ger av SvD”
Nej det kan jag förstå, likt en narcissist så är bilden ni projicerar av er inte samma som verkligheten.
Eftersom du inte dementerade något av det hon sagt så utgår jag från att det bara är toppen av is berget och din media träning håller dig utanför räckvidden av lagens långa arm.
>Malin Ekman skriver att hon suttit i möte med ledningen och fått förklarat för sig att ”om någon skulle räkna mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att backa upp mig publikt”.
tillhör det en utrikeskorres arbetsuppgifter att skriva “kritiska texter” om diverse politiska partier? jag trodde de skulle vara opartiska.
Om man läser hennes öppna brev så ser det ut som att hon fallit för flera MAGA-konspirationsteorier.
Om hennes artiklar på allvar handlat om att domstolar används som vapen mot Trump, om att myndigheter inte vill veta vilka som tar sig över den södra gränsen, och om det kulturella förfallet i städer som styrs av specifikt demokrater, så har hon liksom druckit deras cool aid.
Bara för att hon är svensk så betyder det inte att hon är immun mot alla deras konspirationsteorier.
Sen fick hon inte sparken, utan fick bara påpekat att hennes texter kanske inte är lika objektiva som de brukade vara.
Hon verkar ju ha druckit för mycket kool-aid. Till och med i avskedsbrevet hävdar hon ju att det inte finns belägg för kopplingar mellan Trumpkampanjen och Ryssland? Jo tjena.
Man får vara skön i skallen om man tror att en nyanserad bevakning skulle kunna leda till fler kritiska artiklar om Demokraterna än om Republikanerna.
Mkt nyfiken vart hon går i stället. Många journalister skulle nog gå över lik för tjänsten hon lämnar.
Det här med åsiktskorridorer är riktigt förjävligt.
Problemet är som jag ser det inte isolerat till Malin Ekman eller Svenska Dagbladet utan handlar det medieklimatet i stort. Sociala medier har gjort det mediala landskapet så extremt polariserat. Om jag t.ex. säger att Donald Trump är ett existentiellt hot mot demokratin i USA (och i förlängningen västvärlden i stort) så placeras jag av väldigt många i samma fack som vänsterextremister och Hamasförespråkare. Säger jag sedan att Israels krig i Gaza är fullt motiverat och att Islam som religion inte är kompatibelt med västerländska värderingar så är jag helt plötsligt Trump/MAGA/SD/alt right.
Tja, det är nog bara Ekman själv och några på SvD som vet vad som ligger bakom det här. Men generellt tycker jag att svensk medias bevakning av Trump och USA är ett fall för haveri-kommissionen.
Ständigt fastnar den i förklaringen att Trump är tokig, och alla som röstar på honom är lika tokiga dom också. Det förklarar allt och därför också ingenting. Och framförallt undrar man ju varför demokraterna inte vinner val på löpande band då? Den frågan tycker jag att svensk media helt har misslyckats med att förklara.
När de väl skickar någon till mellanvästern eller rostbältet (mörkrets hjärta) så hänger också galenskapsförklaringen i luften. Här är en femtiofemårig vit amerikan utan universitetsexamen men klippkort i kyrkan (inskränkt lantis) som gillar Trump (tokig) och vill ha sina automatvapen ifred (fascist,) oroar sig för invandring (rasist,) och vill förbjuda abort (misogynist.) Längre brukar det sällan borras, man nöjer sig med utanpåskriften, skakar på huvudet åt dom där konstiga amerikanerna, mellanlandar i New York (civilisation,) och sen åker man hem.
Sedan någon gång kring tea party-rörelsen har bevakningen av USA slutat upplysa och förklara, och istället blivit någon sorts lyteskomik som ska få oss att klappa oss själva på ryggen och gotta oss i jämförelsens glans. Man blir ju fan nästan dummare ju mer man läser, och det kan knappast vara meningen.
12 comments
lustigt att varje gång någon säger upp sig för att dom känner sig motarbetade av ledningen så känner ledningen inte igen sig i problemet
Jag hoppas att Biden vinner presidentvalet så att Ukraina även i fortsättningen får stöd från USA.
Med detta sagt: USA-rapporteringen här i Sverige är otroligt usel och vinklad. Dessutom totalt utan mening – det är inte rapporteringen här som avgör hur amrisarna röstar.
Grundorsaken till allt detta är väl dock som vanligen att journalisterna *typiskt* är lätt/mellanmjölk. Ekman är dock ett exempel på starkmjölk.
Min teori: De som hade kunnat vara smarta och samhällsviktiga journalister jobbar nu typiskt inom PR och till viss del marknadsföring för t.ex. techbolag för 2-10 gånger högre lön. Jag har observerat den här utvecklingen ganska länge nu och det är deprimerande att se. Känner några PR-människor som gjort den resan som jag vet hade gjort *mycket* mer nytta inom journalistiken.
Från Malins [avskedsbrev](https://stockholmreport.substack.com/p/avskedsbrev?trk=feed_main-feed-card_feed-article-content):
*”Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits.” (..) “I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.”*
Låter som att SvD håller på att bli som Reddit – allt trängre i åsiktskorridoren. Synd för debatten. Men skillnaden är att här behöver vi inga redaktionschefer, det arbetet hanterar vi helt själva.
Berätta att du är skyldig utan att berätta att du är skyldig.
“Jag känner inte igen den bilden hon ger av SvD”
Nej det kan jag förstå, likt en narcissist så är bilden ni projicerar av er inte samma som verkligheten.
Eftersom du inte dementerade något av det hon sagt så utgår jag från att det bara är toppen av is berget och din media träning håller dig utanför räckvidden av lagens långa arm.
>Malin Ekman skriver att hon suttit i möte med ledningen och fått förklarat för sig att ”om någon skulle räkna mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att backa upp mig publikt”.
tillhör det en utrikeskorres arbetsuppgifter att skriva “kritiska texter” om diverse politiska partier? jag trodde de skulle vara opartiska.
Om man läser hennes öppna brev så ser det ut som att hon fallit för flera MAGA-konspirationsteorier.
Om hennes artiklar på allvar handlat om att domstolar används som vapen mot Trump, om att myndigheter inte vill veta vilka som tar sig över den södra gränsen, och om det kulturella förfallet i städer som styrs av specifikt demokrater, så har hon liksom druckit deras cool aid.
Bara för att hon är svensk så betyder det inte att hon är immun mot alla deras konspirationsteorier.
Sen fick hon inte sparken, utan fick bara påpekat att hennes texter kanske inte är lika objektiva som de brukade vara.
Hon verkar ju ha druckit för mycket kool-aid. Till och med i avskedsbrevet hävdar hon ju att det inte finns belägg för kopplingar mellan Trumpkampanjen och Ryssland? Jo tjena.
Man får vara skön i skallen om man tror att en nyanserad bevakning skulle kunna leda till fler kritiska artiklar om Demokraterna än om Republikanerna.
Mkt nyfiken vart hon går i stället. Många journalister skulle nog gå över lik för tjänsten hon lämnar.
Det här med åsiktskorridorer är riktigt förjävligt.
Problemet är som jag ser det inte isolerat till Malin Ekman eller Svenska Dagbladet utan handlar det medieklimatet i stort. Sociala medier har gjort det mediala landskapet så extremt polariserat. Om jag t.ex. säger att Donald Trump är ett existentiellt hot mot demokratin i USA (och i förlängningen västvärlden i stort) så placeras jag av väldigt många i samma fack som vänsterextremister och Hamasförespråkare. Säger jag sedan att Israels krig i Gaza är fullt motiverat och att Islam som religion inte är kompatibelt med västerländska värderingar så är jag helt plötsligt Trump/MAGA/SD/alt right.
Tja, det är nog bara Ekman själv och några på SvD som vet vad som ligger bakom det här. Men generellt tycker jag att svensk medias bevakning av Trump och USA är ett fall för haveri-kommissionen.
Ständigt fastnar den i förklaringen att Trump är tokig, och alla som röstar på honom är lika tokiga dom också. Det förklarar allt och därför också ingenting. Och framförallt undrar man ju varför demokraterna inte vinner val på löpande band då? Den frågan tycker jag att svensk media helt har misslyckats med att förklara.
När de väl skickar någon till mellanvästern eller rostbältet (mörkrets hjärta) så hänger också galenskapsförklaringen i luften. Här är en femtiofemårig vit amerikan utan universitetsexamen men klippkort i kyrkan (inskränkt lantis) som gillar Trump (tokig) och vill ha sina automatvapen ifred (fascist,) oroar sig för invandring (rasist,) och vill förbjuda abort (misogynist.) Längre brukar det sällan borras, man nöjer sig med utanpåskriften, skakar på huvudet åt dom där konstiga amerikanerna, mellanlandar i New York (civilisation,) och sen åker man hem.
Sedan någon gång kring tea party-rörelsen har bevakningen av USA slutat upplysa och förklara, och istället blivit någon sorts lyteskomik som ska få oss att klappa oss själva på ryggen och gotta oss i jämförelsens glans. Man blir ju fan nästan dummare ju mer man läser, och det kan knappast vara meningen.