Tusentals föräldrar ångrar sina barn, men det är tabu att prata om det.
Det finns en grymhet i att driva in människor i några få livsmallar och samtidigt skambelägga den smärta och sorg som uppstår när förväntningarna inte infrias, skriver sociologen Roland Paulsen.
Ånger – de olustbetingade tankarna på vad man borde ha gjort i stället. Ibland vilande. Ofta prövande. Då och då så tunga att döden känns mer hanterbar.
Jag vill inte ångra mig.
Länge var det en livsprincip. Att undvika ånger. Numera lever rädslan mest kvar i fråga om en sak: barn. Ett tag kände jag mig säker på att jag inte ville ha barn. Sedan började jag betrakta äldre personer som låtit bli att få några. Tänk om jag skulle ångra mig? Den bekväma tomheten, den vilsna friheten, allt skadskjutet av coulda, woulda, shoulda.
Så började jag tänka att barn nog var ett bättre alternativ. Inte för att jag kände någon större längtan efter barn, utan för att barn ju inte kan ångras. Jag ställde om och sade mig att det inte gör något att föräldrar generellt är olyckligare än barnlösa och att de, som Daniel Kahneman visat, verkar vara särskilt olyckliga när de tar hand om sina barn. Nej, det var ändå värt det. För föräldrar upplever ju större mening i livet.
Fast då, mellan midnatt och gryning, när övergångsstället oförklarligt började smattra utanför och månen lyste som ett sökarljus genom fönstret, då tänkte jag det. Skulle inte hemska jag faktiskt kunna ångra ett barn?
Hur många barn skulle du vilja ha om du kunde välja om?
Första gången frågan ställdes i en amerikansk enkät förbryllade svaret. En förvånande stor andel av föräldrarna svarade ”noll”. I en Yougovenkät från Storbritannien som publicerades förra året uppgav 8 procent av föräldrarna att de ångrade att de fått barn. Enkäter i USA, Tyskland och Polen visar liknande resultat: mellan sju och 14 procent av föräldrarna skulle hellre ha varit utan.
Det finns miljontals föräldrar i världen som ångrar sig – detta kan vara svårt att ta till sig
Enkäterna har inte bara bekräftat mina farhågor beträffande möjligheten att ångra sig. Vad de indikerar är att det finns miljontals föräldrar i världen som ångrar sig.
Detta kan vara svårt att ta till sig. När den israeliska sociologen Orna Donath gjorde en intervjustudie om kvinnor som inte känner någon längtan efter barn, var en av de vanligaste kommentarerna att ingen ångrar sitt barn, men att många ångrar att de inte fått barn. Nästa intervjustudie Donath gjorde ägnade hon därför åt just det: föräldrar, i synnerhet mödrar, som ångrar sig.
Bara att utföra studien skulle visa sig kontroversiellt. Sedan hennes bok ”Regretting motherhood” publicerades 2016 har vreden varit massiv och nätkommentarerna osedvanligt osedliga: ”Denna kvinna borde släpas ut på gatan, hennes tänder borde dras ut med en tång och sedan borde alla stadens barn radas upp för att skära en bit av henne med kniv. Sedan borde hon brännas levande”, har det bland annat hetat.
Troligen har det att göra med att bokens vittnesmål är ovanligt nakna. Det är vackert genomfört. De intervjuade reflekterar själva över hur det är att säga saker som de aldrig sagt till någon annan tidigare. Saker som samtidigt präglat deras liv mer än något annat.
”Inte en enda dag går då jag inte säger ’vilken tur att jag bara fick en’”, berättar en kvinna. ”Och det är efter att jag sagt ’det är synd att jag alls fick någon.’”
”En katastrof”, intygar en annan. ”Jag förstod direkt att detta inte är för mig. Och inte bara att det inte är för mig: det är mitt livs mardröm.”
Ibland handlar ångern om just detta, en perfektionistisk önskan att kunna erbjuda sina barn en bättre förälder
En kvinna berättar att hon kände paniken växa när hon lämnade sjukhuset med sonen i sin famn. Hemma i lägenheten fick hon den enda panikattack hon någonsin haft. ”Den dagen började jag förstå vad jag hade gjort. Det intensifierades med åren.”
Donath visar övertygande att det skulle vara för enkelt att patologisera de ångerfulla mödrarna som exempel på förlossningsdepression eftersom det här handlar om kvinnor som många år efter födseln kan reflektera över och redogöra för varför de ångrar sig. Vad är det då de ångrar?
Här finns en viktig distinktion. De intervjuade mödrarna påpekade gärna att de egentligen inte ångrade sina barns existens. Vad de ångrade var det egna föräldraskapet. Att det var just de som blivit föräldrar till barnen.
Distinktionen klarlägger något viktigt. Det är inte bara möjligt utan snarare regel att den som ångrar sitt föräldraskap också är fullt kapabel att älska sitt barn. Ibland handlar ångern om just detta, en perfektionistisk önskan att kunna erbjuda sina barn en bättre förälder. Huruvida föräldrar som ångrar sig de facto är sämre föräldrar är dock långtifrån självklart.
I en artikel i The Atlantic (31/8) berättar familjeterapeuten Kara Hoppe att barn till föräldrar som konstant längtar bort kan uppleva sig förbisedda. Om nu att längta bort kan likställas med ånger blir frågan samtidigt vad vi jämför med. Måste det nödvändigtvis vara så att glada föräldrar som är övertygade om sin förträfflighet och gärna delar med sig av råd och moralismer, också är bättre föräldrar?
Föreställningen om att ånger skulle ha en destruktiv inverkan på föräldraskapet ger i sig ångern kraft. I en annan utskälld bok, ”Att bli mamma”, beskriver Rachel Cusk hur hon stundvis ångrar sitt föräldraskap. Redan när hon kommer hem med bebisen känner hon sig ”golvad av en tragedi”. Verkligt besvärliga är hennes idéer om att känslorna smittar av sig. När dottern får kolik tänker hon att det måste bero på att hon saknar moderskänslor. Hon plågar sig med tankar om ett defekt inre som läcker ut. ”Är min mjölk förgiftad av att ha passerat mitt orena jag? Förmedlar den meddelanden? Sänds det mörka virrvarr av vad jag känner ut i min dotters gråt?”
Terminologin som på 1800-talet användes för att låsa kvinnor vid spisen, används numera för att beskriva moderskap som en feministisk handling
Cusk resonerar kring vad det är som gör just denna ånger så laddad. Utöver föreställningen att ångern kan gå ut över barnet spelar det förstås in att föräldraskap sedan den psykologiska disciplinens födelse beskrivits som en naturlig del av en vuxen människas liv – varför det också är onaturligt att inte vilja få barn.
Ta lite förbannat ansvar jävla mähän.
Väldigt djupgående artikel som fortfarande bara skrapar på ytan. Snart kommer vi kanske aldrig se kommentaren ”man ångrar aldrig ett barn”.
Som en person som funderar på om jag borde skaffa barn eller inte uppskattade jag artikeln mycket. Just nu tycker jag det känns som att barn är en god idé, men att alternativkostanden kanske ändå är för hög och skulle innebära att jag säger nej till ännu bättre alternativ. Vi får se, jag ska fortsätta fundera.
Varje gång jag sagt att jag inte vill ha barn har jag konstant fått höra från vänner och släkt att jag kommer ångra mig, när jag hittar den rätta då kommer jag vilja ha barn, det säger du nu etc. Tror absolut att det är många som känner en press till att ha barn för att det är normen och som hoppas att de kommer ångra sig när ungen väl är där så som många säger att de kommer göra. Har fått frågan om vem som kommer ta hand om mig när jag blir gammal, men det känns lite själviskt att skaffa barn som en garanti för att tas hand om när ålderns höst kommer.
Riktigt bra inlägg, Roland Paulsen slår huvudet på spiken som vanligt.
Jag känner igen mig i texten. Älskar mina barn, men hade gärna sett mig själv på en helt annan väg i livet. Fast jag är iof bara pappa, så det är nog avsevärt vanligare än att vara mamma och känna så.
Jag tror nog att många som väljer att förbli barnlös ångrar att de inte bildade familj när de ligger på hemmet, gammal och grå, och väntar på döden alldeles ensam. De vänner man istället betraktade som sin familj har antingen dött, ligger inför döden och kanske ångrar samma sak eller så har kontakten tynat bort genom åren.
Älskar Roland Paulsen. Följt honom länge. Det gör inte saken värre att han ser ut som Messi’s och Keanu Reeves kärleksbarn.
Vi får inte glömma det allmänna intresset vad gäller barnafödande. För att hålla en stabil befolkningsnivå behöver barnafödandet ligga på 2,1 barn per kvinna. Att skaffa barn och på så sätt bidra till att befolkningen hålls på en hållbar nivå är därför en solidarisk handling. Om befolkningen i sin helhet skaffar för få barn får vi skeva befolkningspyramider. Valet att skaffa barn är därför inte ett helt och hållet individuellt val. Jag anser att alla medborgare har en plikt att göra vad de kan för att främja det allmännas bästa.
Det är så bra att detta pratas mer öppet om men tusan vad jobbigt det är att läsa om för mig som på allvar försöker bestämma mig för om jag vill ha barn eller inte. Jag är så rädd för att ångra mig hur jag än gör.
Har dock hittat mycket styrka i ”one and Done”, dvs att ha ett barn. Det verkar så mycket mer överkomligt och ha så många fördelar. Det vore intressant med studier soM tittar på ångern hos föräldrar beroende på antal barn. Tror många skaffar minst 2 utan att tänka på grund av flerbarnsnormen och det är nog för många väldigt jobbigt.
Jag tror att barn inte ska ses som någon lösning på livets problem! Då skaffar man barn av fel anledning (enligt mig).
Lös dina problem själv! All den tid och energi som går till barnuppfostran kan läggas på att kultivera vänskapsrelationer och/eller partnerskap så kommer man inte vara ensam i framtiden!
Vi är såna jäkla individualister idag och kommer nog vara ännu mer extremt i framtiden!
Ja det får man väl göra.. men man borde väl inte säga det till individen i fråga?
Angående ensamhetsargumentet så har jag aldrig känt mig så ensam som sen jag blev förälder, ibland är man glad om man hinner konstatera att det är kallt ute med en annan stackare i samma situation på lekplatsen. Sen måste man iväg och hindra barnet från att käka grus eller strypa sig själv (eller annat barn) i gungan.
Tid till annat finns inte.
Detta känns som peak 2020-talet. Allt ska kunna väljas, och sedan ångras.
Mitt tips är att om du inte är helt genomsäker på att du inte vill skaffa barn, snälla låt bli. Det behövs inte fler människor i världen, och jag kan inte tänka mig något värre för en unge än föräldrar som konstant går och ser inåt i sig själva och konstant analyserar hur _de_ känner inför allt i världen och alla beslut som måste tas och ångras.
Nej, och det bästa med artikeln var citatet från Kierkegaard.
Vi behöver tackla individualism-pesten så att folk slutar bli deprimerade för att de tänker såhär. Hur vi går till väga är oklart men det får fan vara slut på “Usch vad det här inte var bra för MIG”.
Jag undrar vilken roll kärnfamiljen spelar i detta, i kombination med föreställningen om det ideala föräldraskapet och allt som följer med det. Kärnfamiljen är nämligen riktigt dålig för föräldrar (och barnen också förmodligen), enligt mig. Hade man levt på ett annat sätt hade detta med ånger kanske sett annorlunda ut? Har aldrig längtat så mycket efter den ”gamla byn” och ett mer kollektivt leverne som när mina barn var små.
Om du skaffar barn har du ingen att skylla än dig själv och du har heller ingen rätt att ångra det. Du tog ett barn till världen och du är ansvarig för hela hens liv.
Här är en annan fråga, har barnet rätt att ångra att bli född? Tydligen så är det ett nej.
Vet inte om det är för att jag själv kämpar så mycket med att vara pappa, men hur biologisk utrustad är vi egentligen för den moderna papparollen?
Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har pappor varit särskilt involverad i att ta hand om barnen. Bara för 2 generationer sen så har vi pappor som aldrig bytt blöja på sina barn (tror jag läst att det var 25% bara).
Och nu förväntas vi ta 50% av jobbet.. nu är det nog få pappor som faktiskt tar så stor roll men normen förändras jävligt fort nu?
Jag har allt man kan önska sig vid 28. 2 småttingar, villa, 2 hundar och bilar. Men helvete vad jag inte orkar vara med barnen speciellt mycket utan att bli helt färdig och ofta riktigt nedstämd.
Det känns som att kvinnor generellt är mentalt bättre utrustad för att ha småbarn.. jag har säkert fel men det är bara orimligt jävla tungt ibland.
Intressant med bit om kvinnan från Amazonas, undrar om den typen av mer kollektivt levande är möjligt om man också vill ha en ‘modern’ civilisation? För övrigt skulle jag ha svårt att klara nåt sådant känner jag, att inte kunna ha sidor av mig själv som ingen annan får se att gjort mig tokig.
Djur kan ångra barnen eller de vet ju knappt att de fått några barn då de får lika många varje år. Sen för oss människor är barn mer än bara en avkomma. Barnen är någon du lär upp din bästa vän kan vara dina barn t.ex.
Jag har barn, småbarnsåren är utan tvekan det absolut jobbigaste och mest krävande jag varit med om i hela mitt liv. Det är så väldigt mycket jobbigare än det är roligt, även om det stundtals är rätt jävla roligt också.
Ska man vara en bra förälder så behöver man nog ställa in sig på att barnen kommer först i några år, det innebär att man får acceptera att man är konstant trött och mår allmänt skit tills yngsta barnet börjar sova hela nätterna.
Det innebär däremot inte att man ska ge upp hela sitt liv, det är oerhört viktigt att man får behålla sina ”andningshål” – att man peppar sin partner att göra saker utan barnen och samtidigt inte skäms för att göra samma sak själv ibland. Balansen är skitviktig. Det finns så oerhört många fallgropar som gör att jag verkligen kan förstå att många ångrar sitt föräldraskap under småbarnsåren.
En sak som jag känner att jag fått ut av att ha barn är att jag utvecklats enormt som människa. Jag tror att jag har mått bra av några år där jag helt plötsligt inte är den viktigaste personen i mitt liv. Men nu när yngsta börjar bli några år så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna prioritera mig själv och min fru lite mer igen. Vi går helt klart stärkta ut småbarnsåren även om det bitvis varit riktigt jobbigt.
Nej
Ja det har man men vi som samhälle säger att man inte får prata om det alls. Man får ångra allt annat (mer eller mindre) men barn får man absolut inte ångra, även som personen kanske inte visste allt som ingår i att vara förälder utan lyssnar bara på “Oh visst det är lite små jobbigt och så men det är så värt det!” men som kanske inte tänker på priset, inte emotionella kostnaden utan faktiska kostnaden. Jag tror alla gånger ett, eller flera, barn kan vara super mysigt och ha men känner man inte till vad de kostar så kan det komma som en chock.
På ett sätt är det rätt skönt att världen valde bort barn åt mig så att jag inte behöver tänka på det valet själv.
För övrigt är illustrationen till artikeln fem stjärnor.
Enda anledningen jag tror folk ångrar sina barn är att vi lever i en självuppfyllande kultur som siktar mycket på att man ska bli “den bästa versionen av sig själv” och uppmanar till egocentricism. Vi saknar mer och mer ett större kollektivt gemenskap. Vissa känner att barn kommer hindra dem på något sätt. Jag tycker det är sjukt vanföreställt, men igen så är väl barn inte för alla. Fast tror fortfarande att kultur spelar en stor roll.
Innan någon skaffar barn så borde de fråga dig själva om de är verkligen redo att lägga sitt barn, eller någon de tar hand om, före sig själva. Bara då blir man en bra förälder.
Tycker det är konstigt att fler män än kvinnor inte verkar vilja ha barn då det ändå är en så stor förslitning på kvinnans kropp plus att hon oftast får mycket mer ansvar och blir begränsad i livet. Men handlar nog mer om att det är mer accepterat för män att inte vilja ha barn, som kvinna ska man skämmas och känna sig misslyckad om man inte blir mamma.
Sen tror jag det är lätt att inte känna ånger om man får friska barn som mår bra, få av dem förstår den tyngd det innebär att ha barn med psykisk sjukdom som kanske t.o.m. är suicida (blir allt vanligare idag). Får man barn med funktionshinder eller psykiska problem så blir livet helt annorlunda från att ha friska barn.
Själv kommer jag inte skaffa barn eftersom jag är uppvuxen med psykiskt sjukt syskon och vet att vi har psykisk sjukdom i släkten, men inget som är så lätt att ta upp och prata om med alla som säger att jag bara måste skaffa barn 🤭
30 comments
Tusentals föräldrar ångrar sina barn, men det är tabu att prata om det.
Det finns en grymhet i att driva in människor i några få livsmallar och samtidigt skambelägga den smärta och sorg som uppstår när förväntningarna inte infrias, skriver sociologen Roland Paulsen.
Ånger – de olustbetingade tankarna på vad man borde ha gjort i stället. Ibland vilande. Ofta prövande. Då och då så tunga att döden känns mer hanterbar.
Jag vill inte ångra mig.
Länge var det en livsprincip. Att undvika ånger. Numera lever rädslan mest kvar i fråga om en sak: barn. Ett tag kände jag mig säker på att jag inte ville ha barn. Sedan började jag betrakta äldre personer som låtit bli att få några. Tänk om jag skulle ångra mig? Den bekväma tomheten, den vilsna friheten, allt skadskjutet av coulda, woulda, shoulda.
Så började jag tänka att barn nog var ett bättre alternativ. Inte för att jag kände någon större längtan efter barn, utan för att barn ju inte kan ångras. Jag ställde om och sade mig att det inte gör något att föräldrar generellt är olyckligare än barnlösa och att de, som Daniel Kahneman visat, verkar vara särskilt olyckliga när de tar hand om sina barn. Nej, det var ändå värt det. För föräldrar upplever ju större mening i livet.
Fast då, mellan midnatt och gryning, när övergångsstället oförklarligt började smattra utanför och månen lyste som ett sökarljus genom fönstret, då tänkte jag det. Skulle inte hemska jag faktiskt kunna ångra ett barn?
Hur många barn skulle du vilja ha om du kunde välja om?
Första gången frågan ställdes i en amerikansk enkät förbryllade svaret. En förvånande stor andel av föräldrarna svarade ”noll”. I en Yougovenkät från Storbritannien som publicerades förra året uppgav 8 procent av föräldrarna att de ångrade att de fått barn. Enkäter i USA, Tyskland och Polen visar liknande resultat: mellan sju och 14 procent av föräldrarna skulle hellre ha varit utan.
Det finns miljontals föräldrar i världen som ångrar sig – detta kan vara svårt att ta till sig
Enkäterna har inte bara bekräftat mina farhågor beträffande möjligheten att ångra sig. Vad de indikerar är att det finns miljontals föräldrar i världen som ångrar sig.
Detta kan vara svårt att ta till sig. När den israeliska sociologen Orna Donath gjorde en intervjustudie om kvinnor som inte känner någon längtan efter barn, var en av de vanligaste kommentarerna att ingen ångrar sitt barn, men att många ångrar att de inte fått barn. Nästa intervjustudie Donath gjorde ägnade hon därför åt just det: föräldrar, i synnerhet mödrar, som ångrar sig.
Bara att utföra studien skulle visa sig kontroversiellt. Sedan hennes bok ”Regretting motherhood” publicerades 2016 har vreden varit massiv och nätkommentarerna osedvanligt osedliga: ”Denna kvinna borde släpas ut på gatan, hennes tänder borde dras ut med en tång och sedan borde alla stadens barn radas upp för att skära en bit av henne med kniv. Sedan borde hon brännas levande”, har det bland annat hetat.
Troligen har det att göra med att bokens vittnesmål är ovanligt nakna. Det är vackert genomfört. De intervjuade reflekterar själva över hur det är att säga saker som de aldrig sagt till någon annan tidigare. Saker som samtidigt präglat deras liv mer än något annat.
”Inte en enda dag går då jag inte säger ’vilken tur att jag bara fick en’”, berättar en kvinna. ”Och det är efter att jag sagt ’det är synd att jag alls fick någon.’”
”En katastrof”, intygar en annan. ”Jag förstod direkt att detta inte är för mig. Och inte bara att det inte är för mig: det är mitt livs mardröm.”
Ibland handlar ångern om just detta, en perfektionistisk önskan att kunna erbjuda sina barn en bättre förälder
En kvinna berättar att hon kände paniken växa när hon lämnade sjukhuset med sonen i sin famn. Hemma i lägenheten fick hon den enda panikattack hon någonsin haft. ”Den dagen började jag förstå vad jag hade gjort. Det intensifierades med åren.”
Donath visar övertygande att det skulle vara för enkelt att patologisera de ångerfulla mödrarna som exempel på förlossningsdepression eftersom det här handlar om kvinnor som många år efter födseln kan reflektera över och redogöra för varför de ångrar sig. Vad är det då de ångrar?
Här finns en viktig distinktion. De intervjuade mödrarna påpekade gärna att de egentligen inte ångrade sina barns existens. Vad de ångrade var det egna föräldraskapet. Att det var just de som blivit föräldrar till barnen.
Distinktionen klarlägger något viktigt. Det är inte bara möjligt utan snarare regel att den som ångrar sitt föräldraskap också är fullt kapabel att älska sitt barn. Ibland handlar ångern om just detta, en perfektionistisk önskan att kunna erbjuda sina barn en bättre förälder. Huruvida föräldrar som ångrar sig de facto är sämre föräldrar är dock långtifrån självklart.
I en artikel i The Atlantic (31/8) berättar familjeterapeuten Kara Hoppe att barn till föräldrar som konstant längtar bort kan uppleva sig förbisedda. Om nu att längta bort kan likställas med ånger blir frågan samtidigt vad vi jämför med. Måste det nödvändigtvis vara så att glada föräldrar som är övertygade om sin förträfflighet och gärna delar med sig av råd och moralismer, också är bättre föräldrar?
Föreställningen om att ånger skulle ha en destruktiv inverkan på föräldraskapet ger i sig ångern kraft. I en annan utskälld bok, ”Att bli mamma”, beskriver Rachel Cusk hur hon stundvis ångrar sitt föräldraskap. Redan när hon kommer hem med bebisen känner hon sig ”golvad av en tragedi”. Verkligt besvärliga är hennes idéer om att känslorna smittar av sig. När dottern får kolik tänker hon att det måste bero på att hon saknar moderskänslor. Hon plågar sig med tankar om ett defekt inre som läcker ut. ”Är min mjölk förgiftad av att ha passerat mitt orena jag? Förmedlar den meddelanden? Sänds det mörka virrvarr av vad jag känner ut i min dotters gråt?”
Terminologin som på 1800-talet användes för att låsa kvinnor vid spisen, används numera för att beskriva moderskap som en feministisk handling
Cusk resonerar kring vad det är som gör just denna ånger så laddad. Utöver föreställningen att ångern kan gå ut över barnet spelar det förstås in att föräldraskap sedan den psykologiska disciplinens födelse beskrivits som en naturlig del av en vuxen människas liv – varför det också är onaturligt att inte vilja få barn.
Ta lite förbannat ansvar jävla mähän.
Väldigt djupgående artikel som fortfarande bara skrapar på ytan. Snart kommer vi kanske aldrig se kommentaren ”man ångrar aldrig ett barn”.
Som en person som funderar på om jag borde skaffa barn eller inte uppskattade jag artikeln mycket. Just nu tycker jag det känns som att barn är en god idé, men att alternativkostanden kanske ändå är för hög och skulle innebära att jag säger nej till ännu bättre alternativ. Vi får se, jag ska fortsätta fundera.
Varje gång jag sagt att jag inte vill ha barn har jag konstant fått höra från vänner och släkt att jag kommer ångra mig, när jag hittar den rätta då kommer jag vilja ha barn, det säger du nu etc. Tror absolut att det är många som känner en press till att ha barn för att det är normen och som hoppas att de kommer ångra sig när ungen väl är där så som många säger att de kommer göra. Har fått frågan om vem som kommer ta hand om mig när jag blir gammal, men det känns lite själviskt att skaffa barn som en garanti för att tas hand om när ålderns höst kommer.
Riktigt bra inlägg, Roland Paulsen slår huvudet på spiken som vanligt.
Jag känner igen mig i texten. Älskar mina barn, men hade gärna sett mig själv på en helt annan väg i livet. Fast jag är iof bara pappa, så det är nog avsevärt vanligare än att vara mamma och känna så.
Jag tror nog att många som väljer att förbli barnlös ångrar att de inte bildade familj när de ligger på hemmet, gammal och grå, och väntar på döden alldeles ensam. De vänner man istället betraktade som sin familj har antingen dött, ligger inför döden och kanske ångrar samma sak eller så har kontakten tynat bort genom åren.
Älskar Roland Paulsen. Följt honom länge. Det gör inte saken värre att han ser ut som Messi’s och Keanu Reeves kärleksbarn.
Vi får inte glömma det allmänna intresset vad gäller barnafödande. För att hålla en stabil befolkningsnivå behöver barnafödandet ligga på 2,1 barn per kvinna. Att skaffa barn och på så sätt bidra till att befolkningen hålls på en hållbar nivå är därför en solidarisk handling. Om befolkningen i sin helhet skaffar för få barn får vi skeva befolkningspyramider. Valet att skaffa barn är därför inte ett helt och hållet individuellt val. Jag anser att alla medborgare har en plikt att göra vad de kan för att främja det allmännas bästa.
Det är så bra att detta pratas mer öppet om men tusan vad jobbigt det är att läsa om för mig som på allvar försöker bestämma mig för om jag vill ha barn eller inte. Jag är så rädd för att ångra mig hur jag än gör.
Har dock hittat mycket styrka i ”one and Done”, dvs att ha ett barn. Det verkar så mycket mer överkomligt och ha så många fördelar. Det vore intressant med studier soM tittar på ångern hos föräldrar beroende på antal barn. Tror många skaffar minst 2 utan att tänka på grund av flerbarnsnormen och det är nog för många väldigt jobbigt.
Jag tror att barn inte ska ses som någon lösning på livets problem! Då skaffar man barn av fel anledning (enligt mig).
Lös dina problem själv! All den tid och energi som går till barnuppfostran kan läggas på att kultivera vänskapsrelationer och/eller partnerskap så kommer man inte vara ensam i framtiden!
Vi är såna jäkla individualister idag och kommer nog vara ännu mer extremt i framtiden!
Ja det får man väl göra.. men man borde väl inte säga det till individen i fråga?
Angående ensamhetsargumentet så har jag aldrig känt mig så ensam som sen jag blev förälder, ibland är man glad om man hinner konstatera att det är kallt ute med en annan stackare i samma situation på lekplatsen. Sen måste man iväg och hindra barnet från att käka grus eller strypa sig själv (eller annat barn) i gungan.
Tid till annat finns inte.
Detta känns som peak 2020-talet. Allt ska kunna väljas, och sedan ångras.
Mitt tips är att om du inte är helt genomsäker på att du inte vill skaffa barn, snälla låt bli. Det behövs inte fler människor i världen, och jag kan inte tänka mig något värre för en unge än föräldrar som konstant går och ser inåt i sig själva och konstant analyserar hur _de_ känner inför allt i världen och alla beslut som måste tas och ångras.
Nej, och det bästa med artikeln var citatet från Kierkegaard.
Vi behöver tackla individualism-pesten så att folk slutar bli deprimerade för att de tänker såhär. Hur vi går till väga är oklart men det får fan vara slut på “Usch vad det här inte var bra för MIG”.
Jag undrar vilken roll kärnfamiljen spelar i detta, i kombination med föreställningen om det ideala föräldraskapet och allt som följer med det. Kärnfamiljen är nämligen riktigt dålig för föräldrar (och barnen också förmodligen), enligt mig. Hade man levt på ett annat sätt hade detta med ånger kanske sett annorlunda ut? Har aldrig längtat så mycket efter den ”gamla byn” och ett mer kollektivt leverne som när mina barn var små.
Om du skaffar barn har du ingen att skylla än dig själv och du har heller ingen rätt att ångra det. Du tog ett barn till världen och du är ansvarig för hela hens liv.
Här är en annan fråga, har barnet rätt att ångra att bli född? Tydligen så är det ett nej.
Vet inte om det är för att jag själv kämpar så mycket med att vara pappa, men hur biologisk utrustad är vi egentligen för den moderna papparollen?
Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har pappor varit särskilt involverad i att ta hand om barnen. Bara för 2 generationer sen så har vi pappor som aldrig bytt blöja på sina barn (tror jag läst att det var 25% bara).
Och nu förväntas vi ta 50% av jobbet.. nu är det nog få pappor som faktiskt tar så stor roll men normen förändras jävligt fort nu?
Jag har allt man kan önska sig vid 28. 2 småttingar, villa, 2 hundar och bilar. Men helvete vad jag inte orkar vara med barnen speciellt mycket utan att bli helt färdig och ofta riktigt nedstämd.
Det känns som att kvinnor generellt är mentalt bättre utrustad för att ha småbarn.. jag har säkert fel men det är bara orimligt jävla tungt ibland.
Intressant med bit om kvinnan från Amazonas, undrar om den typen av mer kollektivt levande är möjligt om man också vill ha en ‘modern’ civilisation? För övrigt skulle jag ha svårt att klara nåt sådant känner jag, att inte kunna ha sidor av mig själv som ingen annan får se att gjort mig tokig.
Djur kan ångra barnen eller de vet ju knappt att de fått några barn då de får lika många varje år. Sen för oss människor är barn mer än bara en avkomma. Barnen är någon du lär upp din bästa vän kan vara dina barn t.ex.
Jag har barn, småbarnsåren är utan tvekan det absolut jobbigaste och mest krävande jag varit med om i hela mitt liv. Det är så väldigt mycket jobbigare än det är roligt, även om det stundtals är rätt jävla roligt också.
Ska man vara en bra förälder så behöver man nog ställa in sig på att barnen kommer först i några år, det innebär att man får acceptera att man är konstant trött och mår allmänt skit tills yngsta barnet börjar sova hela nätterna.
Det innebär däremot inte att man ska ge upp hela sitt liv, det är oerhört viktigt att man får behålla sina ”andningshål” – att man peppar sin partner att göra saker utan barnen och samtidigt inte skäms för att göra samma sak själv ibland. Balansen är skitviktig. Det finns så oerhört många fallgropar som gör att jag verkligen kan förstå att många ångrar sitt föräldraskap under småbarnsåren.
En sak som jag känner att jag fått ut av att ha barn är att jag utvecklats enormt som människa. Jag tror att jag har mått bra av några år där jag helt plötsligt inte är den viktigaste personen i mitt liv. Men nu när yngsta börjar bli några år så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna prioritera mig själv och min fru lite mer igen. Vi går helt klart stärkta ut småbarnsåren även om det bitvis varit riktigt jobbigt.
Nej
Ja det har man men vi som samhälle säger att man inte får prata om det alls. Man får ångra allt annat (mer eller mindre) men barn får man absolut inte ångra, även som personen kanske inte visste allt som ingår i att vara förälder utan lyssnar bara på “Oh visst det är lite små jobbigt och så men det är så värt det!” men som kanske inte tänker på priset, inte emotionella kostnaden utan faktiska kostnaden. Jag tror alla gånger ett, eller flera, barn kan vara super mysigt och ha men känner man inte till vad de kostar så kan det komma som en chock.
På ett sätt är det rätt skönt att världen valde bort barn åt mig så att jag inte behöver tänka på det valet själv.
För övrigt är illustrationen till artikeln fem stjärnor.
Enda anledningen jag tror folk ångrar sina barn är att vi lever i en självuppfyllande kultur som siktar mycket på att man ska bli “den bästa versionen av sig själv” och uppmanar till egocentricism. Vi saknar mer och mer ett större kollektivt gemenskap. Vissa känner att barn kommer hindra dem på något sätt. Jag tycker det är sjukt vanföreställt, men igen så är väl barn inte för alla. Fast tror fortfarande att kultur spelar en stor roll.
Innan någon skaffar barn så borde de fråga dig själva om de är verkligen redo att lägga sitt barn, eller någon de tar hand om, före sig själva. Bara då blir man en bra förälder.
Tycker det är konstigt att fler män än kvinnor inte verkar vilja ha barn då det ändå är en så stor förslitning på kvinnans kropp plus att hon oftast får mycket mer ansvar och blir begränsad i livet. Men handlar nog mer om att det är mer accepterat för män att inte vilja ha barn, som kvinna ska man skämmas och känna sig misslyckad om man inte blir mamma.
Sen tror jag det är lätt att inte känna ånger om man får friska barn som mår bra, få av dem förstår den tyngd det innebär att ha barn med psykisk sjukdom som kanske t.o.m. är suicida (blir allt vanligare idag). Får man barn med funktionshinder eller psykiska problem så blir livet helt annorlunda från att ha friska barn.
Själv kommer jag inte skaffa barn eftersom jag är uppvuxen med psykiskt sjukt syskon och vet att vi har psykisk sjukdom i släkten, men inget som är så lätt att ta upp och prata om med alla som säger att jag bara måste skaffa barn 🤭