>Vad tänker han kring att möta nordkoreanska soldater?
>– Helt ärligt förstår jag inte vad fan de gör här. Men om de vill strida mot oss, då har vi inte så många val, säger han.
**Del 1**
Snart rullar de svenska Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122 åter in i fiendelandet. På hemlig ort, nära ryska gränsen, besöker SvD ”svenskbrigaden” – där soldaterna är inställda på att snart möta nordkoreanska specialstyrkor på slagfältet.
RYSKA GRÄNSEN Det svenska stridsfordonet som rusar fram över det snötäckta fältet tvärnitar. När luften fylls av dieselrök och en explosion dånar i fjärran smälls en lucka baktill upp. Ur luckan väller ett halvdussin ukrainska soldater, som beväpnade med automatkarbiner gör sig redo för strid. Men lika fort som övningen har börjat så underkänns den av ett gruppbefäl.
– Vad gör ni? Det måste gå fortare! Snart är det på riktigt, vrålar han till de sista som lunkar ut ur fordonet.
Han syftar på att soldaterna i närtid kan behöva repetera manövern i skarpt läge – inne på rysk mark.
Det hela sker på ett övningsfält någonstans längs den ryska gränsen. Som första svenska media kan SvD berätta att Sveriges tyngsta pansarfordon – Stridsvagn 122 och Stridsfordon 90 – sedan två månader tillbaka strider inne i Ryssland.
Under två dagar har SvD besökt landets 21:a mekaniserade brigad. Den är i ukrainska kretsar känd som “svenskbrigaden”, eftersom den brukar svenskt materiel och många av dess soldater har utbildats av Försvarsmakten i Sverige.
Svenska fordon repareras utomlands
Från bilvägen ser det ut som vilken skogsdunge som helst. Men mitt bland de täta träden, skyddade av ett tjockt kamouflagenät, står de: Två stålbjässar av modell Stridsvagn 122.
Det är den svenska versionen av tyska Leopard 2, ansedd som en av de bästa tunga stridsvagnarna i världen. Det var i februari 2023 som Sveriges regering meddelade att tio stycken skulle skänkas till Ukraina. I september samma år var de framme i landet.
Fem soldater möter SvD:s utsända: Fyra ur stridsvagnsbesättningen – bestående av förare, skytt, laddare och vagnchef – samt en stabsofficer, som arbetar med planering med brigadens bataljonchef. Samtliga har utbildats till sina roller i Sverige.
En av de båda stridsvagnarna i skogsdungen har precis kommit tillbaka från ett uppdrag i den ryska Kurskregionen. Där attackerades den av en drönare, och en del av kanonen slets upp. Vagnchefen Vitalij visar upp skadan där en splitterbit tryckts in: ett avlångt hål, cirka fem centimeter långt och mindre än en centimeter brett.
– De tog en direktträff och kunde köra vidare som att nästan ingenting hade hänt, säger han.
Vitalij var inte själv inne i den stridsvagnen när attacken skedde. Men han har fört befäl över svenska stridsvagnar inne i Kursregionen förut, och beskriver drönare som det allra största hotet.
– Det är så otroligt många. Och när ryssarna ser oss är vi som en magnet för dem.
**Del 2**
Han syftar till att utländska fordon är ett prioriterat mål för Ryssland. Av just den anledningen har de modifierat den svenska stridsvagnen. En nätbur har fästs ovanför tornet, tänkt att utlösa drönarnas explosiva laddningar tidigare. Därtill har de förstärkt sidorna med extra skydd.
Trots det så är skador vanliga. Enligt den militära spårningssajten Oryx, som kartlägger förluster som kan bekräftas i bild eller video, har en av de svenska stridsvagnarna totaltförstörts och sex andra skadats.
Besättningsmedlemmarna vill inte berätta hur stora förluster de har haft och hänvisar till säkerhetsskäl.
Vitalij vill framhålla att även om sju av tio förluster kan låta mycket så är skadorna oftast små och går att laga. Men det får konsekvenser – stridsvagnen med den skadade kanonen måste skickas utomlands för reparering, och lär inte återvända till den ukrainska fronten på flera veckor. Flera andra vagnar är tillfälligt obrukbara av samma skäl.
Annorlunda strider i Kursk
“Svenskbrigaden” håller på att åter kastas in i slaget om ryska Kursk. Till skillnad från resten av kriget, som har präglats av ändlösa skyttegravar, statiska frontlinjer och en strategi som i stort går ut på utnötning, så har positionerna inte helt satt sig i Kurskregionen ännu.
Flera soldater vittnar om att mekaniserade enheter, som de svenska pansarfordonen tillhör, gör sig bättre i just Kursk än någon annanstans i kriget.
Det var i augusti i år som Ukraina chockade Kreml med en blixtoffensiv rakt in i den ryska regionen. Snabbt togs nära 1 000 kvadratmeter över. Det gjordes framför allt med Ukrainas militära spjutspets – fallskärmsjägare, marinkårssoldater, och kända anfallsbrigader, som SvD tidigare har skrivit om.
Snart kunde Ryssland påbörja en motattack och hade i början av december tagit tillbaka nära hälften av vad som Ukraina tidigare kontrollerade i Kursk. Nu väntar en större rysk motoffensiv bestående av 50 000 soldater. Och bland dem ska det vara 10 000 nordkoreanska specialstyrkor, enligt uppgifter till New York Times.
Stabsofficeren Ruslan, 26 år, har snabbt ökat i rang efter att ha utbildats till vagnchef i Sverige. Han berättar att striderna i Kursk nu börjar bli mer likt resten av kriget, även om mekaniserade enheter fortfarande gör sig bättre där. Och för stridsvagnarna innebär uppdraget till stor del att slå ut ryskt infanteri, även om den framför allt är gjord för strid mot andra stridsvagnar. Anledningen är att “det är så många av dem”, enligt Ruslan.
Vad tänker han kring att möta nordkoreanska soldater?
– Helt ärligt förstår jag inte vad fan de gör här. Men om de vill strida mot oss, då har vi inte så många val, säger han.
Soldaterna vet inte om de har stridit mot nordkoreaner. Anledningen är att det är stora stridsavstånd, nordkoreanerna sägs ha samma uniformer och utrustning som ryssarna.
Från striderna i Kursk har ukrainska staben reagerat på att en del fientliga enheter inte reagerar på ljudet av drönare – något som ryska soldater gör tidigt, uppger Ruslan och brigadens pressofficer Serhij.
**Del 3**
Dagen därpå håller “svenskbrigaden” en större övning i närheten. Skyttesoldaterna övar framryckning under beskjutning och evakuering av sårade. Även de ska snart återvända in i Kursk.
I utkanten av övningsfältet står ett 20-tal ukrainska soldater i en halvcirkel omkring ett svenskt Stridsfordon 90. De håller på att utbildas till att bli nya förare och skyttar i fordonet.
Träningen leds av två stridserfarna soldater i brigaden: Det är Serhij, en 32-årig fordonskytt, och en annan man som önskar vara anonym.
Båda har tjänstgjort i ett Stridsfordon 90 i snart två år, och precis som de flesta andra är de båda utbildade i Sverige. Serhij säger sig vara nöjd med den utbildningen, som han likt många av sina kollegor beskriver som “toppklassig” och “högintensiv”.
För svenska rekryter som utbildas till att bli besättningsmedlemmar i stridsfordon eller stridsvagnar så är utbildningen mellan nio och femton månader, beroende på position. De ukrainska rekryterna fick endast två till tre månader på sig att lära sig behärska fordonen.
– Det blir alltid bättre om man får träna längre, men kriget pågår nu och vi kunde inte vänta. Vi får lära oss av striderna i stället, säger han.
Och många sådana har det blivit. Serhij berättar att han har stridit på flera av de mest intensiva platserna i landet: Bachmut, Tjasiv Jar, och Vovjtansk. Alla är kända slag där städer närmast har reducerats till grushögar.
I januari 2023 meddelades att Sverige skulle skänka 50 Stridsfordon 90 till Ukraina. Enligt Oryx har sex av dem totalförstörts, och åtta skadats.
Precis som Vitalij, vagnchefen vars stridsvagn träffats av en drönare, har även Serhijs fordon attackerats. Under ett uppdrag i Bachmut fick ett ryskt pansarskott in en direkträff på hans fordon.
– Den fick bärgas tillbaka. Men det är det speciella med de här fordonen – i en rysk vagn skulle vi vara döda direkt, säger han.
Under sommaren 2023 besökte SvD för första gången “svenskbrigaden” på frontlinjen i Lyman. Där framkom att bristen på reservdelar, som olje- och luftfilter, gjorde flera av fordonen obrukbara. Det fanns även situationer där ett stridsfordon hamnade i strid med ryska trupper, men inte kunde åka tillbaka på grund av överhettning.
Samtidigt som en rekryt kontrollerar oljenivån i stridsfordonet frågar SvD Serhij om hur tillgången på reservdelar och ammunition i nuläget är.
– Det kan alltid vara mer. Men allt fungerar nu. Tillgången är god, säger han.
Inom ett par dagar ska rekryterna vara färdigutbildade och redo att åka till fronten inne i Ryssland. En av dem, Dima, säger sig vara lugn inför det. Han tjänstgjorde tidigare med ett sovjetiskt stridsfordon av typen BMP – något han är glad över att slippa.
När SvD frågar honom om skillnaden mellan de båda skrattar han:
– I den här har jag en rimlig chans att överleva, säger han och pekar på det svenska stridsfordonet.
Vi borde expandera vår vapenindustri.
Skicka allt, beställt allt och skicka allt igen!
Det militärindustriella komplexet varnades det för redan i slutet av andra världskriget.
Svenskt stål biter.
Usch vilken mysig propaganda artikel som SvD kokat ihop.
Svenska fordon, beröm till försvarets förmåga att utbilda.
Är det någon gång mottagare kommer framföra kritik i ett sånt läge?
Vad är ens syftet med artikeln att Ukraina fortsätter kriga för sin rätt till självständighet?
Att svensk vapen teknologi används i en konflikt vi inte är med i är väl ingen nyhet.
Den här typen av militärsafari började jänkarna med under Irak kriget och sen dess har alla fortsatt.
Finns inget substansiell värde i den här typen av artiklar.
Bättre om de var där nere och rapporterade om potentiella krigsförbrytelser. Så att svenska fredsrörelsen kan knipa igen om sin illa dolda ryssvurmande.
Tack för att du delade detta! Spännande men hemsk läsning. Glad över det vi gjort men shit vad vi och alla andra behöver göra mer
10 comments
>Vad tänker han kring att möta nordkoreanska soldater?
>– Helt ärligt förstår jag inte vad fan de gör här. Men om de vill strida mot oss, då har vi inte så många val, säger han.
**Del 1**
Snart rullar de svenska Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122 åter in i fiendelandet. På hemlig ort, nära ryska gränsen, besöker SvD ”svenskbrigaden” – där soldaterna är inställda på att snart möta nordkoreanska specialstyrkor på slagfältet.
RYSKA GRÄNSEN Det svenska stridsfordonet som rusar fram över det snötäckta fältet tvärnitar. När luften fylls av dieselrök och en explosion dånar i fjärran smälls en lucka baktill upp. Ur luckan väller ett halvdussin ukrainska soldater, som beväpnade med automatkarbiner gör sig redo för strid. Men lika fort som övningen har börjat så underkänns den av ett gruppbefäl.
– Vad gör ni? Det måste gå fortare! Snart är det på riktigt, vrålar han till de sista som lunkar ut ur fordonet.
Han syftar på att soldaterna i närtid kan behöva repetera manövern i skarpt läge – inne på rysk mark.
Det hela sker på ett övningsfält någonstans längs den ryska gränsen. Som första svenska media kan SvD berätta att Sveriges tyngsta pansarfordon – Stridsvagn 122 och Stridsfordon 90 – sedan två månader tillbaka strider inne i Ryssland.
Under två dagar har SvD besökt landets 21:a mekaniserade brigad. Den är i ukrainska kretsar känd som “svenskbrigaden”, eftersom den brukar svenskt materiel och många av dess soldater har utbildats av Försvarsmakten i Sverige.
Svenska fordon repareras utomlands
Från bilvägen ser det ut som vilken skogsdunge som helst. Men mitt bland de täta träden, skyddade av ett tjockt kamouflagenät, står de: Två stålbjässar av modell Stridsvagn 122.
Det är den svenska versionen av tyska Leopard 2, ansedd som en av de bästa tunga stridsvagnarna i världen. Det var i februari 2023 som Sveriges regering meddelade att tio stycken skulle skänkas till Ukraina. I september samma år var de framme i landet.
Fem soldater möter SvD:s utsända: Fyra ur stridsvagnsbesättningen – bestående av förare, skytt, laddare och vagnchef – samt en stabsofficer, som arbetar med planering med brigadens bataljonchef. Samtliga har utbildats till sina roller i Sverige.
En av de båda stridsvagnarna i skogsdungen har precis kommit tillbaka från ett uppdrag i den ryska Kurskregionen. Där attackerades den av en drönare, och en del av kanonen slets upp. Vagnchefen Vitalij visar upp skadan där en splitterbit tryckts in: ett avlångt hål, cirka fem centimeter långt och mindre än en centimeter brett.
– De tog en direktträff och kunde köra vidare som att nästan ingenting hade hänt, säger han.
Vitalij var inte själv inne i den stridsvagnen när attacken skedde. Men han har fört befäl över svenska stridsvagnar inne i Kursregionen förut, och beskriver drönare som det allra största hotet.
– Det är så otroligt många. Och när ryssarna ser oss är vi som en magnet för dem.
**Del 2**
Han syftar till att utländska fordon är ett prioriterat mål för Ryssland. Av just den anledningen har de modifierat den svenska stridsvagnen. En nätbur har fästs ovanför tornet, tänkt att utlösa drönarnas explosiva laddningar tidigare. Därtill har de förstärkt sidorna med extra skydd.
Trots det så är skador vanliga. Enligt den militära spårningssajten Oryx, som kartlägger förluster som kan bekräftas i bild eller video, har en av de svenska stridsvagnarna totaltförstörts och sex andra skadats.
Besättningsmedlemmarna vill inte berätta hur stora förluster de har haft och hänvisar till säkerhetsskäl.
Vitalij vill framhålla att även om sju av tio förluster kan låta mycket så är skadorna oftast små och går att laga. Men det får konsekvenser – stridsvagnen med den skadade kanonen måste skickas utomlands för reparering, och lär inte återvända till den ukrainska fronten på flera veckor. Flera andra vagnar är tillfälligt obrukbara av samma skäl.
Annorlunda strider i Kursk
“Svenskbrigaden” håller på att åter kastas in i slaget om ryska Kursk. Till skillnad från resten av kriget, som har präglats av ändlösa skyttegravar, statiska frontlinjer och en strategi som i stort går ut på utnötning, så har positionerna inte helt satt sig i Kurskregionen ännu.
Flera soldater vittnar om att mekaniserade enheter, som de svenska pansarfordonen tillhör, gör sig bättre i just Kursk än någon annanstans i kriget.
Det var i augusti i år som Ukraina chockade Kreml med en blixtoffensiv rakt in i den ryska regionen. Snabbt togs nära 1 000 kvadratmeter över. Det gjordes framför allt med Ukrainas militära spjutspets – fallskärmsjägare, marinkårssoldater, och kända anfallsbrigader, som SvD tidigare har skrivit om.
Snart kunde Ryssland påbörja en motattack och hade i början av december tagit tillbaka nära hälften av vad som Ukraina tidigare kontrollerade i Kursk. Nu väntar en större rysk motoffensiv bestående av 50 000 soldater. Och bland dem ska det vara 10 000 nordkoreanska specialstyrkor, enligt uppgifter till New York Times.
Stabsofficeren Ruslan, 26 år, har snabbt ökat i rang efter att ha utbildats till vagnchef i Sverige. Han berättar att striderna i Kursk nu börjar bli mer likt resten av kriget, även om mekaniserade enheter fortfarande gör sig bättre där. Och för stridsvagnarna innebär uppdraget till stor del att slå ut ryskt infanteri, även om den framför allt är gjord för strid mot andra stridsvagnar. Anledningen är att “det är så många av dem”, enligt Ruslan.
Vad tänker han kring att möta nordkoreanska soldater?
– Helt ärligt förstår jag inte vad fan de gör här. Men om de vill strida mot oss, då har vi inte så många val, säger han.
Soldaterna vet inte om de har stridit mot nordkoreaner. Anledningen är att det är stora stridsavstånd, nordkoreanerna sägs ha samma uniformer och utrustning som ryssarna.
Från striderna i Kursk har ukrainska staben reagerat på att en del fientliga enheter inte reagerar på ljudet av drönare – något som ryska soldater gör tidigt, uppger Ruslan och brigadens pressofficer Serhij.
**Del 3**
Dagen därpå håller “svenskbrigaden” en större övning i närheten. Skyttesoldaterna övar framryckning under beskjutning och evakuering av sårade. Även de ska snart återvända in i Kursk.
I utkanten av övningsfältet står ett 20-tal ukrainska soldater i en halvcirkel omkring ett svenskt Stridsfordon 90. De håller på att utbildas till att bli nya förare och skyttar i fordonet.
Träningen leds av två stridserfarna soldater i brigaden: Det är Serhij, en 32-årig fordonskytt, och en annan man som önskar vara anonym.
Båda har tjänstgjort i ett Stridsfordon 90 i snart två år, och precis som de flesta andra är de båda utbildade i Sverige. Serhij säger sig vara nöjd med den utbildningen, som han likt många av sina kollegor beskriver som “toppklassig” och “högintensiv”.
För svenska rekryter som utbildas till att bli besättningsmedlemmar i stridsfordon eller stridsvagnar så är utbildningen mellan nio och femton månader, beroende på position. De ukrainska rekryterna fick endast två till tre månader på sig att lära sig behärska fordonen.
– Det blir alltid bättre om man får träna längre, men kriget pågår nu och vi kunde inte vänta. Vi får lära oss av striderna i stället, säger han.
Och många sådana har det blivit. Serhij berättar att han har stridit på flera av de mest intensiva platserna i landet: Bachmut, Tjasiv Jar, och Vovjtansk. Alla är kända slag där städer närmast har reducerats till grushögar.
I januari 2023 meddelades att Sverige skulle skänka 50 Stridsfordon 90 till Ukraina. Enligt Oryx har sex av dem totalförstörts, och åtta skadats.
Precis som Vitalij, vagnchefen vars stridsvagn träffats av en drönare, har även Serhijs fordon attackerats. Under ett uppdrag i Bachmut fick ett ryskt pansarskott in en direkträff på hans fordon.
– Den fick bärgas tillbaka. Men det är det speciella med de här fordonen – i en rysk vagn skulle vi vara döda direkt, säger han.
Under sommaren 2023 besökte SvD för första gången “svenskbrigaden” på frontlinjen i Lyman. Där framkom att bristen på reservdelar, som olje- och luftfilter, gjorde flera av fordonen obrukbara. Det fanns även situationer där ett stridsfordon hamnade i strid med ryska trupper, men inte kunde åka tillbaka på grund av överhettning.
Samtidigt som en rekryt kontrollerar oljenivån i stridsfordonet frågar SvD Serhij om hur tillgången på reservdelar och ammunition i nuläget är.
– Det kan alltid vara mer. Men allt fungerar nu. Tillgången är god, säger han.
Inom ett par dagar ska rekryterna vara färdigutbildade och redo att åka till fronten inne i Ryssland. En av dem, Dima, säger sig vara lugn inför det. Han tjänstgjorde tidigare med ett sovjetiskt stridsfordon av typen BMP – något han är glad över att slippa.
När SvD frågar honom om skillnaden mellan de båda skrattar han:
– I den här har jag en rimlig chans att överleva, säger han och pekar på det svenska stridsfordonet.
Vi borde expandera vår vapenindustri.
Skicka allt, beställt allt och skicka allt igen!
Det militärindustriella komplexet varnades det för redan i slutet av andra världskriget.
Svenskt stål biter.
Usch vilken mysig propaganda artikel som SvD kokat ihop.
Svenska fordon, beröm till försvarets förmåga att utbilda.
Är det någon gång mottagare kommer framföra kritik i ett sånt läge?
Vad är ens syftet med artikeln att Ukraina fortsätter kriga för sin rätt till självständighet?
Att svensk vapen teknologi används i en konflikt vi inte är med i är väl ingen nyhet.
Den här typen av militärsafari började jänkarna med under Irak kriget och sen dess har alla fortsatt.
Finns inget substansiell värde i den här typen av artiklar.
Bättre om de var där nere och rapporterade om potentiella krigsförbrytelser. Så att svenska fredsrörelsen kan knipa igen om sin illa dolda ryssvurmande.
Tack för att du delade detta! Spännande men hemsk läsning. Glad över det vi gjort men shit vad vi och alla andra behöver göra mer
Comments are closed.