Deras förlossningar blev en mardröm – här är kvinnornas berättelser
Elin, 28, drabbades av PTSD.
Sara, 35, fick en muskelskada i bäckenet.
Ronja, 26, lider av nervsmärtor i benen.
De är tre av alla kvinnor som skadats under sina förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad.
– Var det verkligen värt att offra mitt underliv, säger Sara, som tvingades använda en kateter i sex månader.
Under de senaste åren har drygt tre procent av de födande kvinnorna i Värmland drabbats av en svårare förlossningsskada. Det vill säga en bristning av grad tre eller fyra, enligt Socialstyrelsens senaste statistik. Rikssnittet ligger på 2,7 procent.
NWT har tittat närmare på olika typer av skador som kvinnor åsamkats under förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad. Genom att granska patienters klagomål till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, under de senaste fem åren framkommer en stor variation av både fysiska och psykiska skador.
Återkommande kritik riktas mot bristande information under förlossningsprocessen och bristande gehör från vårdpersonalen. Flera kvinnor uppger i sina klagomål att de inte vågar bli gravida igen.
Här är några av kvinnornas berättelser.
Sara, 35, fick muskelskada i bäckenet: ”Vården undanhåller risken”
Efter tre timmars krystande födde Sara en bebis på fem kilo. Den stora magen hade oroat henne genom hela graviditeten.
Den vaginala förlossningen kostade Sara en liten bristning i musklerna i bäckenbotten, hon fick en så kallad levatorskada. Det innebär att en av musklerna i slidans väggar lossnat från bäckenbenet. Skadan fanns inte som diagnos när Sara födde sitt barn, men gör det i dag.
Med facit i hand fanns det skäl till hennes oro.
– Ingen berättade för mig att jag väntade ett stort barn, utan de sa att det var mycket fostervatten. Jag fick heller inte höra att tekniken vid ett tillväxtultraljud inte är tillförlitlig för att upptäcka stora barn.
Under det första året som mamma fick Sara svårt att stå, gå, sitta och bära sitt barn. Hennes urinblåsa signalerade inte när den var överfull och därför blev hon tvungen att bära en kateter varje dag i sex månader.
– För mig var det katastrof. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna kissa själv igen. Om och om igen sökte jag vård i Karlstad, men de vägrade remittera mig vidare.
Risken att drabbas av en levatorskada ökar om barnet bedöms som stort, om man är förstföderska och om personalen behöver använda instrument, det vill säga sugklocka, tång eller yttre press.
I Saras fall uppfylldes samtliga kriterier.
– Jag önskar att någon professionell reagerat och lyft frågan om vi verkligen ska offra den här kvinnans underliv för att åstadkomma en vaginal förlossning. Jag hade ju kunnat få en verklig funktionsnedsättning, säger hon.
Sara fick sina skador diagnostiserade genom privat läkarvård i Linköping och Stockholm.
I dag är det fyra år sedan förlossningen och Sara behöver inte längre använda en kateter. Men urinblåsan är fortfarande inte återställd.
– Jag har lite mer känsla av kissnödighet i dag än tidigare, men jag kan inte tömma blåsan helt och hållet. Jag är orolig för att jag i framtiden ska få inkontinens och framfall.
Levatorskador har tidigare kallats en bortglömd förlossningsskada och fick en diagnoskod först 2020. Kunskapen bland vårdpersonal var 2021 låg och ojämn i Sverige och någon tillförlitlig statistik finns inte, enligt SBU rapport.
– Vården undanhåller risken att drabbas av levatorskador för kvinnor som föder barn.
Tre kvinnor vittnar i NWT om sina fysiska och psykiska skador efter förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad.
Nu svarar verksamhetschefen på kritiken.
– Det ska inte gå till på det här sättet, säger Maria Sahlin.
NWT har pratat med tre kvinnor som klagat på förlossningsvården i Värmland under de senaste åren.
Elin, 28, vittnar om en akut situation där en läkares vaginala undersökning upplevdes som ett övergrepp.
Helt utan förvarning stoppade han in sin hand i hennes underliv.
Att utföra en vaginal undersökning utan att informera patienten innan är inte enligt reglerna. Det menar Maria Sahlin, som inte kan kommentera de enskilda fallen.
– Nej, det där är så klart inte okej.
Kravet på samtycke inom vården är relativt nytt. Först 2017 blev det en del av hälso- och sjukvårdslagen.
– Samtycke har blivit en stor och superviktig del i vårt arbete.
Exakt var gränsen går för samtycke i ett akut läge är inte alltid självklart. Frågan diskuteras hårt både inom verksamheten och i branschen nationellt.
– I de här situationerna när det är akut så är det supersvårt. Samtycke kan ibland vara att man behöver informera patienten om en insats, även om man inte hinner förklara den. Då är det viktigt att vi berättar efteråt om vad vi gjorde och varför det gjordes.
Bättre siffror 2025
Sara, 35, fick bristningar i de djupa musklerna i bäckenbotten, en så kallad levatorskada. Hon kritiserar vården i Värmland för att inte ha tagit hennes besvär på allvar. I stället fick hon själv söka hjälp utanför länet.
Kan ni diagnostisera levatorsskador i Region Värmland?
– Ja, lika mycket som man kan med synliga skador. Här måste det ha varit någon som inte tyckte att den remissen skulle skrivas.
Förra året fick drygt tre procent av alla kvinnor som födde barn vaginalt en svårare bristning, av grad tre eller fyra, enligt Socialstyrelsens senaste statistik.
Varför ser det ut så?
– Jag kan inte säga exakt varför. En förklaring är att vi i länet har högst andel kvinnor med högt BMI i hela Sverige. Högt BMI är en risk för svårare bristningar.
Flera åtgärder har gjorts under de senaste åren för att förbättra resultaten.
– Vi har stor tilltro till att den här satsningen som vi gör nu med två barnmorskor per födande ska ge effekt. Jag hoppas och tror att vi 2025 får bättre utfall.
NWT berättade även om Ronja, 26, som lidit av nervsmärtor i benen sedan förlossningen för drygt sex år sedan.
– Det är få som drabbas av besvär sett till hur många som faktiskt får en epidural. I min värld är just nervskada inte någon vanlig biverkan.
Fick så *väldigt* fin vård och medbestämmande på Karolinska, så det känns som om Centralsjukhuset i Karlstad är konstiga.
Väldigt tråkigt att höra, särskilt då det är mitt närmaste sjukhus. Detta är ingen utspridd orosbild (sedan tidigare) vad jag vet, men olustigt de ligger sämre till på skalan helt klart.
Vet inte vad de kan göra mer än undersöka de särskilda ärenden som de får höra gått fel och hoppas innerligt på att den här satsningen hon nämnder ger resultat, men ja; med tanke på att få föder barn i allmänhet känns det ju som att man inte vill att folk blir avskräckta dessutom!
Fyfan vilka hemska historier. Något dör inom mig varje gång jag hör sånt här.
5 comments
Betalvägg:
DEL 1:
Deras förlossningar blev en mardröm – här är kvinnornas berättelser
Elin, 28, drabbades av PTSD.
Sara, 35, fick en muskelskada i bäckenet.
Ronja, 26, lider av nervsmärtor i benen.
De är tre av alla kvinnor som skadats under sina förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad.
– Var det verkligen värt att offra mitt underliv, säger Sara, som tvingades använda en kateter i sex månader.
Under de senaste åren har drygt tre procent av de födande kvinnorna i Värmland drabbats av en svårare förlossningsskada. Det vill säga en bristning av grad tre eller fyra, enligt Socialstyrelsens senaste statistik. Rikssnittet ligger på 2,7 procent.
NWT har tittat närmare på olika typer av skador som kvinnor åsamkats under förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad. Genom att granska patienters klagomål till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, under de senaste fem åren framkommer en stor variation av både fysiska och psykiska skador.
Återkommande kritik riktas mot bristande information under förlossningsprocessen och bristande gehör från vårdpersonalen. Flera kvinnor uppger i sina klagomål att de inte vågar bli gravida igen.
Här är några av kvinnornas berättelser.
Sara, 35, fick muskelskada i bäckenet: ”Vården undanhåller risken”
Efter tre timmars krystande födde Sara en bebis på fem kilo. Den stora magen hade oroat henne genom hela graviditeten.
Den vaginala förlossningen kostade Sara en liten bristning i musklerna i bäckenbotten, hon fick en så kallad levatorskada. Det innebär att en av musklerna i slidans väggar lossnat från bäckenbenet. Skadan fanns inte som diagnos när Sara födde sitt barn, men gör det i dag.
Med facit i hand fanns det skäl till hennes oro.
– Ingen berättade för mig att jag väntade ett stort barn, utan de sa att det var mycket fostervatten. Jag fick heller inte höra att tekniken vid ett tillväxtultraljud inte är tillförlitlig för att upptäcka stora barn.
Under det första året som mamma fick Sara svårt att stå, gå, sitta och bära sitt barn. Hennes urinblåsa signalerade inte när den var överfull och därför blev hon tvungen att bära en kateter varje dag i sex månader.
– För mig var det katastrof. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna kissa själv igen. Om och om igen sökte jag vård i Karlstad, men de vägrade remittera mig vidare.
Risken att drabbas av en levatorskada ökar om barnet bedöms som stort, om man är förstföderska och om personalen behöver använda instrument, det vill säga sugklocka, tång eller yttre press.
I Saras fall uppfylldes samtliga kriterier.
– Jag önskar att någon professionell reagerat och lyft frågan om vi verkligen ska offra den här kvinnans underliv för att åstadkomma en vaginal förlossning. Jag hade ju kunnat få en verklig funktionsnedsättning, säger hon.
Sara fick sina skador diagnostiserade genom privat läkarvård i Linköping och Stockholm.
I dag är det fyra år sedan förlossningen och Sara behöver inte längre använda en kateter. Men urinblåsan är fortfarande inte återställd.
– Jag har lite mer känsla av kissnödighet i dag än tidigare, men jag kan inte tömma blåsan helt och hållet. Jag är orolig för att jag i framtiden ska få inkontinens och framfall.
Levatorskador har tidigare kallats en bortglömd förlossningsskada och fick en diagnoskod först 2020. Kunskapen bland vårdpersonal var 2021 låg och ojämn i Sverige och någon tillförlitlig statistik finns inte, enligt SBU rapport.
– Vården undanhåller risken att drabbas av levatorskador för kvinnor som föder barn.
Och här är verksamhetschefens svar på kritiken:
https://www.nwt.se/2024/12/07/verksamhetschefens-reaktion-det-dar-ar-sa-klart-inte-okej-9af2e/
BETALVÄGG:
Tre kvinnor vittnar i NWT om sina fysiska och psykiska skador efter förlossningar på Centralsjukhuset i Karlstad.
Nu svarar verksamhetschefen på kritiken.
– Det ska inte gå till på det här sättet, säger Maria Sahlin.
NWT har pratat med tre kvinnor som klagat på förlossningsvården i Värmland under de senaste åren.
Elin, 28, vittnar om en akut situation där en läkares vaginala undersökning upplevdes som ett övergrepp.
Helt utan förvarning stoppade han in sin hand i hennes underliv.
Att utföra en vaginal undersökning utan att informera patienten innan är inte enligt reglerna. Det menar Maria Sahlin, som inte kan kommentera de enskilda fallen.
– Nej, det där är så klart inte okej.
Kravet på samtycke inom vården är relativt nytt. Först 2017 blev det en del av hälso- och sjukvårdslagen.
– Samtycke har blivit en stor och superviktig del i vårt arbete.
Exakt var gränsen går för samtycke i ett akut läge är inte alltid självklart. Frågan diskuteras hårt både inom verksamheten och i branschen nationellt.
– I de här situationerna när det är akut så är det supersvårt. Samtycke kan ibland vara att man behöver informera patienten om en insats, även om man inte hinner förklara den. Då är det viktigt att vi berättar efteråt om vad vi gjorde och varför det gjordes.
Bättre siffror 2025
Sara, 35, fick bristningar i de djupa musklerna i bäckenbotten, en så kallad levatorskada. Hon kritiserar vården i Värmland för att inte ha tagit hennes besvär på allvar. I stället fick hon själv söka hjälp utanför länet.
Kan ni diagnostisera levatorsskador i Region Värmland?
– Ja, lika mycket som man kan med synliga skador. Här måste det ha varit någon som inte tyckte att den remissen skulle skrivas.
Förra året fick drygt tre procent av alla kvinnor som födde barn vaginalt en svårare bristning, av grad tre eller fyra, enligt Socialstyrelsens senaste statistik.
Varför ser det ut så?
– Jag kan inte säga exakt varför. En förklaring är att vi i länet har högst andel kvinnor med högt BMI i hela Sverige. Högt BMI är en risk för svårare bristningar.
Flera åtgärder har gjorts under de senaste åren för att förbättra resultaten.
– Vi har stor tilltro till att den här satsningen som vi gör nu med två barnmorskor per födande ska ge effekt. Jag hoppas och tror att vi 2025 får bättre utfall.
NWT berättade även om Ronja, 26, som lidit av nervsmärtor i benen sedan förlossningen för drygt sex år sedan.
– Det är få som drabbas av besvär sett till hur många som faktiskt får en epidural. I min värld är just nervskada inte någon vanlig biverkan.
Fick så *väldigt* fin vård och medbestämmande på Karolinska, så det känns som om Centralsjukhuset i Karlstad är konstiga.
Väldigt tråkigt att höra, särskilt då det är mitt närmaste sjukhus. Detta är ingen utspridd orosbild (sedan tidigare) vad jag vet, men olustigt de ligger sämre till på skalan helt klart.
Vet inte vad de kan göra mer än undersöka de särskilda ärenden som de får höra gått fel och hoppas innerligt på att den här satsningen hon nämnder ger resultat, men ja; med tanke på att få föder barn i allmänhet känns det ju som att man inte vill att folk blir avskräckta dessutom!
Fyfan vilka hemska historier. Något dör inom mig varje gång jag hör sånt här.
Comments are closed.