Mina ord om Örebrodådet räcker inte till

ÖREBRO. Sveriges första skolskjutning är det värsta massmordet i modern svensk historia.

Roberto Eid Forest, polischef i Örebro, bekräftade uppgifterna som cirkulerat hela eftermiddagen, att brottet var mycket värre än vad de tidigare rapporterna gjorde gällande, vid en presskonferens som inleddes klockan 18.

”Ett tiotal döda”. Det finns en ohygglig anledning till att denne polis var vag, på sjukhuset kämpar människor för sina liv, siffran kan växa.

Ett brutalt dåd mot oskyldiga människor, en mardröm, mina ord räcker inte.

Journalister trängde ihop sig i en liten sal som såg ut att vara från 1970-talet, men som i själva verket invigdes 2013 tillsammans med resten av detta Rättscentrum, ett komplex där polisstation samlas med åklagarmyndighet och häkte och tingsrätt.

Om massakern och gärningsmannen hade polismästaren inte mycket att säga, det är tidigt i utredningen, mycket är ännu oklart, förhoppningsvis klarnar en hel del i morgon.

Det är ännu mycket vi inte vet om tragedin, vilket inte hindrar att vi vet en hel del.

Som exempelvis att Sverige har fått sin första skolskjutning. Visst, mord har skett tidigare i svenska skolor, högerextremisten Anton Lundin Pettersson dödade tre personer i Trollhättan, en 18-åring mördade två lärare i Malmö, men det var med stickvapen.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan en massaker av det slag som en lång rad andra länder i västvärlden har drabbats av skulle inträffa även i Sverige.

Ett land som har fått sin beskärda del av vedervärdig brottslighet, två ministermord, ett dödligt skjutvapenvåld bland unga män som toppar EU-statistiken, terrordåd, sprängningar…

Att detta land för all framtid skulle vara förskonat från en skolskjutning är mindre troligt. Snarare var det väntat att våldet skulle flytta in i skolan.

Även om gärningsmannen vet vi en del. Journalister har grävt fram det polisen inte ville berätta, eller kanske inte hunnit ta reda på.

Den misstänktes egenskaper följer ett internationellt mönster: en udda figur, socialt isolerad, utanförskap, psykiska problem, självmord efter genomfört blodbad.

Medan allt detta och annan information inhämtades av journalister samlades oroliga föräldrar utanför campus Risbergska och anhöriga vars liv slagits sönder och som aldrig kommer att bli sig likt igen sökte sig till sjukhus för information och stöd.

Och en känsla av overklighet infann sig.

Vid en första presskonferens på eftermiddagen var polisen märkligt vag, det pratades om fem skadade, men redan då fanns trovärdiga uppgifter om många döda.

En känsla av overklighet som jag minns från den där kvällen för många år sedan då fänrik Mattias Flink mördade sju personer i Falun.

Jag var ung vikarie på Aftonbladet, även då visste vi att människor avlidit, men det tog lång tid innan polisen bekräftade.

Den massakern har ansetts vara den värsta i svensk modern historia. Den var det fram tills den 4 februari 2025.

Och i Stockholm kallade statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer i kväll till presskonferens och gjorde sitt bästa för att sätta ord på en tragedi som inte låter sig beskrivas i ord, en tragedi endast de drabbade kan förstå den fulla innebörden av.

Någon timme tidigare, i det lilla rummet i polishuset i Örebro gjorde en polischef med vänliga men sorgsna ögon sitt för att sammanfatta situationen.

Roberto Eid Forest svarade tålmodigt på frågor från tv och radio och tidningar om utredningsläget och förklarade att motiv ska utredas och berättade om trygghetsskapande insatser och när de stressade reportrarna efter 45 minuter var klara och skyndade iväg för att skriva sina texter och redigera sina inslag dröjde jag mig kvar.

Det har varit en lång och mörk dags färd mot kväll och polismannen sa att han inte vet hur många timmar han har kvar att arbeta.

Han säger att han blev polis för att han ville hjälpa människor.

Utexaminerad 2002, många år i yttre tjänst, hundförare, nästan hela karriären i Örebro, chef på olika positioner sedan snart ett årtionde.

Uppmärksammade brott har kommit och gått, gängmord, Påskkravallerna, narkotikatillslag.

Men ingenting som massakern på campus Risbergska.

– Det här är en mardröm.