När klockan slår 12.33 står Herman Gill med sin kollega i en biltvätt. Ambulanserna behöver tvättas ofta den här tiden på året.
Examen från sjuksköterskeutbildningen har firats med en lång solsemester på Hawaii.
För bara två dygn sedan satt han i en solstol på en strand med en drink i sin hand. Nu kör Herman Gill rakt mot det som ska bli Sveriges värsta masskjutning någonsin.
Skärmen visar PDV. Pågående dödligt våld.
– Då skärper man ju till sig. Väldigt snabbt blir det tydligt att det här är allvarligt.
Medan skolan kommer allt närmare fortsätter rapporterna på radion.
– Under framkörningen får vi hela tiden information om att det är pågående skjutning. Det skjuts.
Anna Lindkvist arbetar som undersköterska på Universitetssjukhuset i Örebro.
Foto: Niklas Porter
Samtidigt på Universitetssjukhuset. Anna Lindkvist sitter i lunchrummet.
– Kollegorna ställer sig upp en efter en. Man hör bara att de säger att det har hänt någonting. Våra läkare springer allihopa ner till akuten.
Anna Lindkvist återvänder till intensivvårdsavdelningen, där hon arbetar som undersköterska. Det är skiftbyte. Dubbla personalstyrkan är därför inne samtidigt när de informeras om att sjukhusledningen inlett en särskild händelse.
Då har kugghjulen redan börjat snurra på högvarv i ett enormt maskineri. All personal ställer om, för stabsläge.
Ingen får gå hem.
När Herman Gills ambulans når skolgården ansluter de till det som inom några minuter ska bli ett hav av blåljus. Ambulanser, räddningstjänst och poliser är där.
Hördes skotten? Herman Gill kan inte svara på frågan.
– Man är så grymt fokuserad på uppgiften och det man ska göra. Jag kommer inte ihåg att jag hörde några skott.
Vissa sinnen stänger av när andra behöver höjas till max. Herman Gill skannar av skaran av människor som flyr för sina liv.
– Det är så mycket synintryck som ska kalibreras och stämma av mot kollegan så vi har samma bild av situationen. Det kanske är en räddning för en själv, att man har så mycket annat att fokusera på.
Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Örebro.
Foto: Niklas Porter
Fyra kilometer därifrån arbetar en hel sjukhusstab mot samma mål – att frigöra vårdplatser. Så många som möjligt.
– Informationen som nådde oss var att det var en allvarlig händelse med dödligt våld, det skulle alltså komma in många svårt skadade samtidigt eller i tät följd, säger Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Örebro.
Utgångsläget är svårt. Vid tillfället för dådet finns få lediga vårdplatser på universitetssjukhuset. Intensivvårdsavdelningen är helt full och belastningen är hög på akutmottagningen.
Utanför Risbergska skolan står tiden stilla. Medan polisen förbereder sig för att gå in i byggnaden är ambulanspersonalen maktlös.
– Tiden är så viktig i sammanhanget, när det handlar om att rädda liv. Samtidigt kan vi inte påverka tiden över huvud taget, säger Herman Gill.
Han har själv arbetat många år som polis, och vet vad som gäller.
– Annan blåljuspersonal kan inte gå in i en situation där vi riskerar att bli skjutna, skadade eller dödade. Allt måste göras lugnt och strategiskt.
45 minuter efter larmet har noll lediga IVA-platser blivit tio på universitetssjukhuset.
Anna Lindkvist förstår knappt själv hur det gick till.
– Helt hux flux är intensivvården bemannad och kittad för alla eventuella patienter som behöver vård.
Det är möjligt genom samarbete mellan allt från vårdpersonal till medicintekniker och förrådsansvariga.
– Respiratorer ska testas. Det ska finnas pumpar på sidorna för läkemedel, stetoskop och sängkläder. Man vill inte bli stående utan grejer, men maskineriet fungerade klockrent, säger Anna Lindkvist.
Totalt förs sex personer till sjukhus. En av dem färdas i Herman Gills bil.
Fem av dem opereras akut.
Anna Lindkvist har mött både patienter och deras anhöriga.
– Man får stålsätta sig för att den här personen kan vara arg, ledsen, förtvivlad och chockad. Jag kommer få möta tårar, kanske skrik. Det handlar om chock.
De egna känslorna hanterar man sedan. Hemma, eller med kollegor.
– Men jag gråter också på jobbet. För det är så förskräckligt, säger Anna Lindkvist.
Efter en dag som tisdagen i Örebro får såväl ambulans- som sjukhuspersonal samtalsstöd om de behöver.
– Vi kollegor pratar högt och lågt. Det är klart att det är mycket tankar efter en sådan här händelse. Man är mentalt uttröttad, dränerad på energi, säger Herman Gill.
På grund av patientsekretessen kan inte Herman Gill säga vad som hände med patienten han körde till sjukhuset. På grund av en första dag på jobbet som blev allt annat än han någonsin kunnat föreställa sig vet han inte vilken tid han kom hem. Bara att han somnade tungt efter många timmars övertid.
Både Herman Gill och Anna Lindkvist kan mitt i mörkret glädjas åt att de gjorde sitt jobb, och att deras respektive länkar i vårdkedjan fungerade som de behövde när det värsta tänkbara inträffade.
– Det är så konstigt, för det är när sånt här händer som man märker hur duktiga vi är. Annars är det så mycket ”vi har inte tid, vi hinner inte, dem på den avdelningen gör inte, men du ska bara veta vad de har gjort där” och så vidare.
– Nu helt plötsligt så gör alla. Och allt funkar. Det är så fascinerande.