Jag är ett tvättäkta proffs på att prokrasitera *allt*. Förstår inte hur jag egentligen klarat mig så länge som jag gjort då jag även kan skjuta upp att faktiskt äta något på flera dagar, ofta eftersom det inte finns något att äta hemma och jag då skjuter upp att gå att handla. Det är så mycket jag vill i livet och så mycket jag inte gjort för att jag prokrastinerat bort det. Hade kunnat klara av min utbildning på 3 år, men blev inte färdig förrän efter 10år.

Det är så otroligt mycket som jag via det här beteendet satt käppar efter käppar i mitt egna hjul, gång på gång på gång. Min upplevelse är väl egentligen väldigt likadan som denna: [https://www.svd.se/a/34714114-e582-3847-a802-a006fd165b9e/emelie-slass-mot-sitt-uppskjutarbeteende](https://www.svd.se/a/34714114-e582-3847-a802-a006fd165b9e/emelie-slass-mot-sitt-uppskjutarbeteende)

Har dränkt mig själv i självhjälpsböcker, videor, KBTböcker och försökt mig på videomöten via mindler men Mindlerterapeuten blev lite uppgiven/upprörd över att jag inte gjorde det vi kom överens om att jag skulle göra mellan sessionerna – eftersom jag sköt upp det… Lite som att jag sökte hjälp hos en privat klinik för att få hjälp med min konflikträdsla men bangade ur direkt och ghostade dem efter att de sagt “Självklart kan vi hälpa med det!”.

Nae, min effektivitet i att ta mig genom livet genom att undvika saker och må sjukt dåligt hela tiden är inte så jag vill att mitt liv skall se ut, men uppenbarligen är det så jag väljer att leva.

Jag är just nu inne i ett “oh yeah motivation att förändras, baby”-rus för miljonte gången och gör 1000 prokrastinerade saker klart samtidigt, men jag vet att det kommer ta slut om någon dag… Men jag tänker att någon här kanske har idéer, tips och trix som jag kan försöka mig på att försöka mig på. Därav min titel.

​

\——————
Skriver bara av mig lite saker här eftersom jag har lite panik och det känns bra:

Jag försöker fokusera på mina att-göra saker med pomodoro-tekniken men tröttnar/glömmer bort/slutar bry mig om systemet efter ett tag.

Jag försöker planera morgon eller kväll, hålla en bullet journal eller andra liknande todo-listor både fysiskt eller digitalt men slutar ofta i att jag slutar efter ett tag pga jag väljer bort det av någon anledning eller tiden jag allokerat åt det blir upptaget av något annat och då har jag glömt bort att jag ens håller på med det. Sedan glömmer jag bort saker jag borde göra eftersom jag inte har koll ö.h.t. på vad jag borde göra. Sambon säger att jag inte bryr mig, jag säger att jag visst bryr mig men kommer helt enkelt inte ihåg. Jag minns inte ens min egen födelsedag, den brukar hen påminna mig om.

Atomic habits, det är den sylten som gäller nu. Det och Deep work osv osv. Självhjälpsläsare – ni vet vad som är upp!

Jag sätter reminders på allt men brukar glömma bort att komma ihåg dem efter att larmet gått, så t.ex. inför att jag t.ex. skulle vaccinera mig hade jag satt påminnelser i google calendar 10 minuter, 1h, 2h, 3h, 4h, 1dag före. Satt några alarm på min mobil med diverse “peppande” texter. Ah sure, jag kom iväg till slut. Men det var maxhastighet i panik på cykel där jag verkligen inte var trafiksäker. Väl vaxxxad så sitter jag efteråt och tycker det är trist att sitta där i 15 minuter, men sen sitter jag nog allt kvar lite längre eftersom jag skjuter upp att cykla hem igen… Första gången satt jag också kanske en kvart längre trots att jag hade en vän som väntade i bilen på att hjälpa mig hem ifall jag skulle må skit. Satt inte längre för att jag var orolig eller mådde illa, utan för att jag kunde skjuta upp att gå ut och åka hem. Skulle väl inte göra något speciellt hemma heller.

Har jag vart gräsänkling en helg, och Jag vet att min sambo kommer hem 15 på eftermiddagen och förväntar sig rent och städat samt inhandlad hemkomstmat, så kommer jag inte till skott förrän hen kanske är en 20-30 minuter bort varvid jag plockar undan, dammar, dammsuger, svabbar äckelsnabbt kör igång en tvätt, rensar upp köket, knyter ihop soporna och slänger de på vägen till butiken jag springer till medan jag försöker googla upp något recept jag ska laga till och i laserfokuserad panik handlar snabbare än fantomen rör sig tar mig hem, packar upp och tar ut hunden på en rastning för jag vet att det kan se ut som om jag varit duktig och precis kommit hem med hunden från en lugn och trevlig rastning. Samtidigt har jag hela dagen inte gjort något eftersom jag tänkt att jag borde göra allt det här innan hen kommer hem och om jag bara börjar nu så kan jag chilla sen, men nope – jag googlar margarin och chattar med någon, eller något.

Ska jag repa med bandet så tränar jag inte på mina grejer förrän kanske 5 minuter innan jag behöver sticka dit, så jag kommer för sent eftersom jag behöver ju hinna köra genom materialet en eller tre gånger innan jag kommer dit så jag kan låtsas faktiskt ha tränat.

Ska jag OSA till något event typ min väns bröllop så gör jag det någon dag efter sista svarsdag eftersom jag sköt upp att svara ja i tre månader, trots att jag visste redan när jag fick inbjudan att “amen klart ja ska gå den svarar vi ja på”. Har jag tur har jag åtminstone lagt in sista svarsdag i kalendern med maximalt antal påminnelser, så gör jag det nog i sista stund ändå iaf.

Jag går upp 05:30 varje morgon för att hinna gå ut med hunden innan det blir stressigt till jobbet, men jag sitter på toa i minst 30 minuter och när jag kommer ut så går jag och gör något annat tills kanske 8 när jag verkligen måste ut och rasta för att hinna till dagens första möte. Så när vi väl är ute mår jag dåligt för att jag är stressad, mår dåligt för att jag inte gick ut tidigare, mår dåligt för att jag inte ger tillräckligt till min hund, mår dåligt för att jag inte är närvarande med min hund eftersom jag försöker jobba samtidigt som jag går, eftersom jag inte gjort det jag skulle göra igår på jobbet eftersom det sköt jag upp efttersom jag sköt upp det sedan dagen innan osv osv. Väl på hemmakontoret och “redo att börja jobba” börjar jag göra annat eftersom jag är ju mästare på att prokrastinera så varför inte fortsätta.

Jag tänker rasta hunden vid 11-tiden igen, helt enligt schema, men skjuter ofta upp det till 12:30 eller 13:00 pga jag vet inte. och 13 har jag ofta ett möte som jag då ofta råkar vara halft delaktig i eftersom det är ju hög risk för att jag är ute och rastar hunden i panik och vill tillbaka så jag kan forstätta prokrasitinera mina arbetsuppgifter.

Jag försöker gå och lägga mig runt 22:00 varje dag, har några larm som ringer vid 21 för att påminna mig om att det är dags att tänka på refrängen. Min sambo går och lägger sig därikring också. Men jag prokrastinerar att plocka undan efter maten, vilket jag måste göra innan jag går ut med hunden på kvällskissen. Men det skjuter jag upp eftersom när jag blev klar med att plocka undan disken så jag vet inte, gör jag något annat. Och när jag väl är ute med hunden igen så behöver jag ju skynda mig in för att jag behöver hinna sova. Väl hemma så går jag ofta inte och lägger mig förrän vid 1-tiden eftersom jag vill ju verkligen inte att hela den här karusellen skall börja igen, men runt 1 så börjar jag må så pass illa av sömnbrist att jag tar mig i kragen efter att antagligen nästan somnat på toa vilket inte är så ovanligt som man kan tro..

Ska jag hinna löpträna innan jag börjar lagar mat vid \~18 så behöver jag ha kommit utanför dörren vid 16 eftersom jag behöver duscha och rasta hunden innan – samt antagligen även handla maten. Även om jag är klar och *kan* ta mig ut vid 15/1530 redan så kanske jag inte kommer ut förrän min sambo säger att hen är på väg hem från jobbet närmre 1630. Och då jäklar brinner det i knutarna igen, så oftast struntar jag då helt sonika i att jogga och tar ut hunden på rastning, men antagligen skjuter jag upp att gå ut med hunden tills jag ser på google maps att sambon är några minuter bort och skyndar mig ut bakvägen så vi inte möts.

Sambon och jag har ett gemensamt kreditkort för matinköp osv, jag har betalat denna räkning i snart 3 år och inte tagit tag i saken att be om sambons hälft. Trots rätt hög lög får jag knappt mina månader att gå ihop ibland eftersom jag ja, betalar gemensamma utgifter själv. Hen betalar mig en stående avgift som är halva hyran exklusive el&vatten, något vi kom överens om eftersom jag skulle räkna ut de rörliga avgifterna och be om dem varje månad. Lol, skjuter upp att räkna ut det och bara betalar allt själv för jag vet inte.

Patologisk prokrastinerare, undvikare och gömmare som mår röv och egentligen vet vägen ut men gör inget ändå. Vilket fånigt liv alltså. Jag är skenet som bedrar. Toppen av isberget.

Genom att ha spenderat någon timme eller två på att skriva här, ta bort saker och skriva till ännu sämre text som jag säkert skäms över har jag ändå effektivt undvikt att arbeta på något som jag haft handikappande ångest över i minst två månader, eftersom jag inte jobbat med det. Tog mod till mig idag för att överkomma extrem flykt och kräkångest, och bad chefen om hjälp för att kunna komma loss. Det kändes skitbra under tiden och direkt efteråt. Minuter efter att jag i princip fått reda på hur jag skall fortskrida så ja, just precis, gjorde jag inget mer åt det. Inte ens två minuters arbete. Nu är klockan så mycket att jag måste ut med hunden men jag har inte “hunnit planera”(skjutit upp det idag igen) vad jag skall köpa för mat att laga så jag behöver kanske antagligen försöka göra det först tror jag.

Ironin i det hela är väl också att eftersom jag mer än gärna förkovrar mig i självhjälpstips&trix så ger jag ju jättegärna tips och trix själv åt andra som också har dessa problem, jag har ju plöjt säkert 1000 timmar i bara KBT. Känner mig som en som predikar hur man gör och tänker i AA-möten, men har några innanför västen och är sen till festen. Hycklare alltså, är det det man till syvendes och sist är alltså?

Just det, har skjutit upp att ringa en hudläkare i några år. Svär att min brunfläck på armen med större och större sårskorpa på inte är superbra. Vad är det här ens, behöver jag en förälder eller två att konstant hålla mig i handen?

Jaja, tack så mycket för att ni kom till min klagovägg och tyckasyndommigspalt i etern.

31 comments

  4. Har du nån diagnos på autism-spektrat?

    Du kommer försent för att du har prokrastinerat, men om du inte skulle göra det och bara gå när du planerat att gå, skulle du komma i tid?

  6. Ska jag vara helt ärlig? Jag tar mig förbi detta genom att känna skam och plikt. Jag har adhd och GROVA motivations- och igångsättningsproblem men det syns/märks inte utåt om man inte känner mig ganska väl. Jag lyfter mig i håret och släpar mig fram på knäna i princip hela dagarna genom känslan av att jag ju måste. Ibland leker jag tankelekar om långa kedjor av dåliga händelser som sker om jag inte tar tag i mig själv och gör det jag ska (tänk en skruvad butterfly effect). Hälsosamt? Kanske inte. Produktivt? Ja så in i helvete. Och när man väl skaffat lite ”bara gör det”-rutin så lär hjärnan om — till och med min helt felkopplade adhd-hjärna.

    Ninjaedit: mitt yngre jag hade blivit helt chockad av det här svaret. En del av hemligheten är att jag är 40 och att något av det allra värsta adhd:eriet har mattats av litegrann.

    Edit igen: oavsett om du har adhd eller inte tycker jag att du ska skaffa dig Russell A. Barkleys bok Ta kommandot över din adhd, strategier för ett gott liv. Den tar sikte på hur man hanterar den här typen av problem och jag tror att den är bra även om du inte har adhd. Den är konkret och handfast och innehåller *mycket* bra tips.

  8. Att prokrastinering är något negativt är en myt som självutnämnda motivational speakers har lurat i folk.

  9. Ett problem försenat är ett problem förstorat. Du behöver oftast göra mer jobb om du väntar. I SÄMSTA fall behöver du göra samma jobb om du gör det nu, istället för då. Men då får du istället sinnesfriden av att inte ha skit hängandes över dig. Många som serie-prokrastinerare minns inte ens hur detta känns, men det känns rätt bra. Det känns som sommarlov typ.

  10. Kan enbart rekommendera att gå genom vården flera gånger. Jag har själv gått till 7-10 generella läkare och specialister om händerna och den senaste gav faktiskt märkbar hjälp! Har fortfarande dagligt ont och ingen diagnos men markant bättre än förr!

    Utöver det kanske samtalsterapi, psykolog eller kbt kanske hjälpa? Bara att du får prata en halvtimme eller timme 1-8 gånger i månaden beroende på behov. All i vården kommer inte kunna hjälpa, men fortsätt försöka!

  11. Boka tid på din vårdcentral och be om en ADHD utredning.

    Jag vet att det är svårt, det har det varit för mig också, men det finns hjälp att få.

  12. Känner igen mig så mycket.
    Prokrastinerar i princip allt; undviker att gå upp, att gå och lägga mig, laga/äta mat, spela spel (som jag till och med vill spela), etc,etc. “Nu ligger du kvar i sängen kl 12. Kan du inte fungera som en människa?”, “Klockan är 22 och hur har inte ens tittat på projektet du jobbade med. Det kommer aldrig klart”. Har gått till kurator det senaste året och har i samband med det insett att det delvis kommer från perfektionism, orimliga förväntningar på mig själv och vad jag tror att andra tror om mig.

    Gick tidigare hos en psykolog som tidigt satte mig på ett online-KBT-program, med det föll pladask iom att…. ja, jag sköt upp på att göra övningarna, mådde dåligt inför varje uppföjlnings-chatt, rinse repeat tills jag slutade skriva och programtiden gick ut. Att få sitta med någon och prata om Varför jag skjuter upp och hur det började har hjälpt massor, även om det är långt kvar.

    Försöker att ändra så att jag klappar mig på axeln när jag gör NÅGOT, istället för att se allt jag inte gjort. “Jag GICK faktiskt upp idag och tog en god kopp kaffe”. “Klockan är 1 på natten, men jag lyckades jobba lite på mitt hobbyprojekt. Jag får vara lite trött imorgon”. Det har gett en liten kick av att jag faktiskt kan ibland. Tror din hund tycker om dig ändå, och det blev städat i lägenheten till slut. För vems skull ska man vara så himla “duktig” konstant för egentligen?

    Ett samtal med din sambo om vad som förväntas av er vardera kan kanske vara på sin plats? Låter som att du tar på dig mycket, som skulle kunnas göras tydligare mellan er.

  13. Jag är prokrastrinerare. I vuxen ålder fick jag adhd diagnos. Det enda som hjälpt genom åren har varit ADHD medicin. Om du har stora problem att klara av jobb och studier och vardag så är du nog också i behov av medicinering.

  14. Har inte haft det lika brutalt som dig, jag går i dalar med prokrastineringen, hur som helst är det viktigaste att bara göra det.

    Sätt upp rutiner för att exempelvis handla/diska/tvätta, vad som och bara göra det. När du gjort det tillräckligt många gånger så vänjer hjärnan sig vid att faktiskt ta tag i skit

  15. Som andra sagt, låter som du har ganska många tecken på exekutiv dysfunktion, som ingår i ADHD.

    Sitter i ungefär samma sits med prokastinering och sånt, och har till vag framgång gått hos en arbetsterapeut i ett år, samt psykolog för ångest och depression. Sökte från början kontakt för att få en utredning och eventuell diagnos, men har gjort annat för att kunna utesluta andra problem. Ska nu börja med en utredning efter ett års jobb med arbetsterapi och antidepressiva, men det börjar faktiskt bli bättre. Självmedicinerar lite med kaffe igen då det gör ångest värre, men äter ju ångestdämpande så vafan, liksom.

    Tycker du ska ta kontakt med vården för att få hjälp då du testat saker själv men det inte har hjälpt. Dina problem har en direkt negativa påverkan på din vardag och jag tvivlar på att det kommer försvinna av sig själv, annat än om man bara lär sig hantera beteendet. Så ta kontakt med vårdcentralen, säg att du har dessa problem och vill ha hjälp, samt att du försöker fixa det själv till liten framgång.

    Arbetsterapi kräver dock att du är redo att ta till dig kritik, erkänna problematiska aspekter av dit beteende, samt att du är villig att offra saker eller drastiskt ändra ditt beteende. Om det behövs och du får en gedigen, duktig terapeut, alltså.

    Vill du ha hjälp måste du ta det steget själv, eller fråga din sambo om hen kan tvinga dig att gå dit. Inte ghosta som jag vet kan kännas bra i stunden.

    Lättare sagt än gjort alltså men tror du har tamejfan nog att få igång samtal med vården som kan hjälpa.

  16. Okej, ärligt så läste jag inte hela texten (men sparade den så jag kan läsa den i framtiden!) Men är också prokastinerare, och bara tanken att leva efter ett schema, larm osv, får mej att vilja hoppa ut genom ett fönster. Det som funkar för mej är att skriva listor, jag får friheten att bestämma själv vilken ordning osv, i början skrev jag ner allt, Birsta tänderna, ta medicin, sånt som jag gör även utan lista bara för att få in i en rytm, och nu så rullar det på lite lättare, typ som en kundvagn med bara två trasiga hjul ist för tre. Dock som du säkert vet, så brukar det finnas bakomliggande problem “prokastination” eller “lathet” har en massa intressanta artiklar sparade, som jag tänkte att jag kommer läsa en vacker dag

  17. Det här är lättare sagt än gjort. Men det besta är “just do it”.

    Brukade vara proffs på att prokrastinera. Jag är nu bättre på att göra saker så fort det dyker upp. Börja med något enkelt som att bädda sängen. Jag tycker det är värdelöst att göra för man kommer ändå bara frummla upp allt senare på dagen. Men det hjälpte mig att få en annan syn på det hela. Har jag klätt på mig och bäddat sängen så kan jag fortsätta ner till köket och göra frukost.

    Som allt annat blir det lättare ju mer man gör de

  18. Min chansning:

    Du är inte omotiverad du är utsliten. Du behöver göra långsiktiga beslut som tar bort alla dagliga små bekymmer som vad du ska äta, när du ska handla, när du ska sova. Inte planering, beslut om hur du vill ha ditt liv.

    Du verkar prata som att allting i den här texten är lika viktigt och det tror jag inte egentligen det är. Du måste liksom prioritera olika saker.

  19. Jag upplever att jag är i samma situation som du är just nu fast i mycket mindre skala.

    Jag jobbar på mitt masterexamens-arbete och klarar knappt av att börja för jag skjutit på det så otroligt mycket. Jag har märkt att detta uppskjutande av skolarbete lett till uppskjutande på andra sätt i mitt liv. Jag tror det är ett beteende som blir värre ju mer man gör det men jag tror också att man enbart skjuter upp saker man tycker är svårt. Låter kanske självklart men låt mig ge några personliga exempel och se om du känner igen dig.
    -Om något generellt får mig att behöva fundera och utmana mig själv får det mig att vilja göra något annat eller skjuta på det.
    -Jag behöver kolla på fler YT-videor samtidigt då en inte räcker för jag så snabbt tappar fokus.
    -Bara att öppna dokument relaterat till skolarbete ger ångest och detta blir svårare konstant.
    -Jag har inte alls svårt att ta en springtur då detta är något jag gillar att göra men jag utmanar mig mycket mer sällan att springa snabbare än innan detta beteende började.

    Jag tror både du och jag behöver i ett par veckor verkligen tvinga med all vår kraft igenom detta, hur mycket lidande det må leda till. Efter perioden man tvingat sig själv kommer det bli gradvis lättare och jag tror att vanan att skjuta upp försvinner lite men säkert.

  20. Jag gillar din post. Den träffar nära. Jag har verkligen inga råd. Du vet bättre om prokrastinating än någon av oss. Jag antar att något hindrar starten – övertänkandet, förväntandet, planerandet, något av den typen som försöker skydda dig från vad-det-nu-än-är som inte vill att du startar. Om du kan identifiera den så bör det gå enklare till. Men jag vet som sagt inte.

    Du har iaf en sambo. (Varför får jag intrycket att en extrem-prokrastinerare inte ens kan få en partner?)

  21. Kanske ett litet fyrkantigt svar, men den kända boken *Getting Things Done* hjälpte mig otroligt mycket och det mesta i den kommer numera naturligt. Och skulle jag ta endast en lärdom från den boken så skulle det bli:

    Om någonting tar 5 minuter eller mindre att utföra, gör det *omedelbart*

    Väldigt mycket kommer in där. Svara på det där SMSet? Bekräfta en inbjudan? Avboka läkartid? Svara på ett mail? Uppdatera något dokument? Plocka undan på matbordet?

  22. Jag brukar tänka mindre på hur jobbigt det är och bara göra. Chansen finns att det inte funkar om man har en IQ över 85 dock…

  23. Svar på ett annat tema. Har själv problem med att gå och lägga mig. Är nån ångest som kommer inför nästa dag och så vill jag bara låtsas som att den inte kommer osv. Men! Där har faktiskt sömnmedicin hjälpt. Tar den, kan inte ens bestämma själv att skjuta upp sömnen, och vaknar sen utvilad. Lite lättare att leva då

  24. Säg ”fuck it” och gör skiten ändå, eller något vadsomhelst som tar dig lite närmre till ditt mål.

    Någon gång struntar man i allt och inser att man dör en vacker dag ändå och inget i livet betyder någonting förutom den mening man själv kommer på, och då när man finner ett inre ro så spelar helt plötsligt inte så mycket något roll längre. Och då gör det inte om något blir fel eller halvhjärtat. Man gör det ändå för ”fuck it”.

    Inget tillsägelse funkar heller, så allt **måste** komma från en själv. Man kan få en liten knuff men det är absolut bara en själv som kan ändra på saker. Ingen annan.

  26. Jag pluggar just nu. Och har insett att om jag gör klart mina uppgifter tidigt på veckan har jag mer tid till att göra ingenting.

    Jag har dock problem med att komma upp ur sängen. Kan väl kalla det att jag prokrastinerar och kollar mobilen i timmar istället för att gå upp och börja plugga. Hur fan folk tar sig upp innan 13 är en gåta för mig (när man inte måste pga jobb)

  27. Asså, orka läsa allt då.

    Jag vet inte hur andra orkar..

    Man får prioritera lite, och skita i lite, och lite jävlar annamma, brukar kännas fett efteråt om det motar i början.

    Vette fan, asså finns ju massa skit och du får nog leta reda på orsaks sammanhanget och bestämma dig för att ta itu med det… eller dö liksom.

    Lycka till och njut av livet,

  28. Jag har extrema problem med prokrastination. Men på ett annorlunda sätt och kombinerat med stundvis extrem social ångest som gör min situation väldigt annorlunda. Det mest generiska rådet jag kan ge (med full medvetenhet att jag knappt är i en situation att ge råd) är att verkligen använd en av de tillfällena av energi för att försöka starta upp en utredning via din lokala vårdcentral eller eventiellt lokala psykosociala enhet. Jag har haft problem hela mitt liv och har först nu som 27åring lyckats använda en av de tillfälliga stunderna av energi för att ordna utredning för adhd/add och diverse social ångestbehandling. Men då krävdes det en avhoppning av universitet och bra arbetskamrater som påpekade hur mycket jag behövde hjälp. Vad jag fått förklarat för mig blir det annorlunda när man fått det tydligt dokumenterat och ställena man åker till har underlag för dina problem. En av mina värre exempel är väl när jag flyttade in i min lilla etta för ca 3-4 år sedan och använde Ikeapåse för kläder när det var för jobbigt att åka och köpa möbler. Tog typ 6 månader att få köpt byrån följt av typ 2 år av rationaliserande att Ikea påsen var fine innan jag til slut fick byggt ihop skiten.

  29. Hej

    Kan säga att jag vart genom en liknande resa som du.

    Jag trodde stenhårt att jag hade ADHD. Blev utredd för detta men fick nej. Fick senare diagnosen GAD. Tydligen gick det för bra i skolan för mig för att jag skulle kunna haft ordentlig ADHD.

    Först var jag besviken, jag ville ta en medicin och bli fokuserad! Men jag tror kanske de hade rätt ändå. Mycket av mitt undvikande / prokrastinerande och dåliga fokus triggas av ångest.

    Ångest inför att göra något som jag vet att jag borde gjort, ångest av att något är utmanande, att jag är dålig på något som jag övar på, osv osv. Detta leder till den lätta vägen ut (oftast reddit, spel eller internet för min del) som är omedelbart belönande.

    Jag har jobbat på detta med metoderna du nämner (pomodoro osv), men finner precis som du att jag överger dem rätt snabbt.

    Så det som faktiskt har fungerat för mig är att göra det svårt att prokrastinera och lätt att göra det jag “vill”.

    I mitt fall är det följande:

    * Spärra dåliga beteenden. T.ex. Leechblock på alla siter som ger snabb ångestlättnad och distraktion (reddit, flashback, dn osv).
    * Ställa fram och tillgängligöra det som jag borde/vill göra. I mitt fall ställa fram instrument som jag vill öva på.
    * Gå in med “en sak i taget”-mentaliteten. Ska jag ut och springa men det är motigt, då tänker jag att jag tar på mig löparkläderna först iallafall.. utan tvång att springa. Detta har alltid slutat i att jag gått ut till slut och sprungit (ibland tar det längre tid än vanligt att komma iväg bara).

    Jag är inte lagad, men jag gör otroligt mycket mer nu än vad jag gjorde förr. Mycket hänger på att “ta sig i kragen” som nämnt förut, men detta är inte enkelt när man blir så överväldigad av jobbiga känslor inför något. Det handlar också mycket om att få en förståelse för varför man prokrastinerar, och det kan ju vara olika från person till person. Det är inte alltid så enkelt som “det är tråkigt att gå ut med hunden”. Speciellt inte när det kommer till att spela med ditt band som jag antar du gillar?

    Man får försöka jobba utifrån sina förutsättningar, och försöka identifiera vart tiden man prokrastinerar iväg egentligen går, se hur man kan jobba med det.

  30. Människor som självskadar brukar bli prioriterade, så om du berättar för din husläkare att du glömmer bort att äta i flera dagar i sträck, så kanske de lägger på ett kol.

    Förslagsvis kan du skriva ut hela meddelandet du skrev här och läsa upp det när du söker vård.

    Jag är ingen psykolog, men du påminner om människor jag träffat med diagnosticerad ADHD. Oavsett om du har det eller ej, så tänker jag att den mängden exekutiv dysfunktion inte riktigt låter som att det är inom det så kallade normalspannet.

Leave a Reply