Uppdatera Sveriges säkerhetspolitiska analys | Linus Hagström

Den internationella politiken genomgår just nu omvälvande förändringar, men möjligen är vi på väg mot vad som snarare kan betecknas som ett historiskt normaltillstånd. Enligt realistisk teori kännetecknas internationell politik av anarki, i betydelsen frånvaron av en överordnad auktoritet som kan upprätthålla lag och ordning mellan stater. Det nätverk av regler, normer och institutioner som växte fram under efterkrigstiden, och särskilt perioden efter kalla krigets slut, har dock skapat en känsla av förutsägbarhet i det internationella systemet.

Rysslands invasion av Ukraina har setts som ett brott mot denna ordning. Rysk militär har tveklöst agerat brutalt, långt mer än vad de flesta kunde förutse. Samtidigt har Ryssland från början varit en perifer och motvalls aktör i den föreställda världsordningen.

USA:s roll och dominans är däremot obestridlig – även om amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik har präglats av ett hyckleri. Medan något slags ordning har existerat bland USA:s allierade och vänner – det som ibland slarvigt kallas ”väst” – har USA inte bara tolererat utan även aktivt skapat och underblåst betydande oordning globalt. USA har deltagit i fler militära konflikter än någon annan stat, ofta med ödesdigra konsekvenser.

Trump-administrationens senaste uttalanden och ageranden tyder på att även denna motsägelsefulla ordning nu är på väg att brisera. I svensk säkerhetspolitisk debatt låter det dock som om vi bara bevittnar en kort parentes i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. ”Kanske är Trumps höga tonläge bara en förhandlingsstrategi?” ”Försöker han helt enkelt pressa Natoländerna att betala mer för Europas försvar?”

Den svenska debatten fortsätter framför allt att kretsa kring Ukraina. Det är förståeligt – kampen för Ukrainas självständighet har varit ett fyrtorn för många de senaste tre åren. Men Ukrainas situation påminner också på ett mer generellt och obehagligt sätt om vad anarki innebär. I en av realismens urkunder, Thukydides ”Det peloponnesiska kriget” (400 f.Kr.) slås fast att ”de starka gör vad de kan, de svaga lider vad de måste”.

Riskerna gäller dock inte bara Ukraina utan även Sverige, och svenska och ukrainska intressen sammanfaller inte alltid. Jag instämmer därför med S-ledaren Magdalena Andersson om det akuta behovet av en uppdaterad svensk säkerhetspolitisk analys. Det oroar mig att ledande politiker inte delar denna uppfattning – senast återspeglat i utrikesminister Maria Malmer Stenergards (M) uttalande i förra vecka om att det säkerhetspolitiska läget inte (!) har förändrats.

Tre frågor bör vägleda ett säkerhetspolitiskt nytänkande:

1. Vad är USA för slags aktör? Ledande demokratiforskare är eniga om att USA snabbt rör sig i en auktoritär riktning. Trump-administrationens hantering av Ukraina och Gaza, liksom hoten mot allierade Danmark och Kanada, vittnar dessutom om en alltmer aggressiv och oförblommerad amerikansk imperialism än tidigare. Den riktas nu inte bara mot traditionella fiender utan även mot allierade och vänner.

Många har tolkat Donald Trumps internationella agenda som isolationistisk, men hans politiska rörelse tycks snarast drivas av en liknande växelverkan mellan stolthet och skam som vi ser i Ryssland och delvis Kina: stolthet över USA:s inneboende storslagenhet, och en känsla av berättigande, men också skam och förbittring över att löftet om storhet inte infrias enligt plan.

Därför riktar Trump-administrationen sin aggression mot de krafter som föreställs lägga krokben för USA, i hopp om att därigenom kunna realisera stormaktens fullbordan – ett begär som ständigt glider och aldrig helt kan tillfredsställas. Realister ser den här typen av känslor som helt naturliga i stormaktspolitiken, men jag tror att det är mer fruktbart att betrakta dem som uttryck för en djupt rotad psykopatologi.

2. Vad händer med Nato? Sverige gick med i Nato just när organisationen framstod som allra mest sårbar. Det fåtal av oss som våren 2022 varnade för Trumps möjliga återkomst som amerikansk president och påminde om de dubbla riskerna med allianser – att bli övergiven eller indragen i en partners krig – blev som regel förlöjligade och misstänkliggjorda.

Trots allt tal om realism, inte minst från statsminister Ulf Kristerssons sida, präglades det svenska Natobeslutet av idealism och naivitet. Den organisation som Sverige anslöt sig till den 7 mars 2024 existerar i praktiken inte längre. Den transatlantiska länken är alltså inte vår att kapa – den kapas i detta nu av Trumps USA. Att försöka ta skydd från stormen i fyra år och hoppas på att någon form av normalitet ska återuppstå efter det amerikanska presidentvalet 2028 framstår som allt annat än rimligt.

3. Vad måste Sverige göra? Amerikansk utrikespolitik uppvisar nu paranoida och manipulativa drag liknande Rysslands, och Sverige måste därför agera med samma bestämdhet mot båda staterna. Det innebär att sätta tydliga och fasta gränser för att undvika att bli styrd och utnyttjad. Efter 80 år som pseudo-allierad och senare allierad kommer det att bli svårare att kapa det känslomässiga beroendet av USA, men Sverige bör skyndsamt utreda möjligheten att säga upp DCA-avtalet och bestämt undvika att köpa fler amerikanska vapensystem.

Frågan om hur mycket Sverige ska satsa på sitt eget försvar, och med vilka vi ska samarbeta, är mer komplex. Realister hävdar att fred skapas genom uppvisad styrka, men är som regel också smärtsamt medvetna om att motståndare kan uppfatta vår defensiva upprustning som ett hot. De förutser en negativ spiral av åtgärder och motåtgärder. Den danska underrättelsetjänstens varning nyligen om risken för ett storkrig mellan Ryssland och Natoländer bör förstås i det perspektivet.

Även om frågan sällan diskuteras, finns även en gräns för Sveriges stöd till Ukraina – en punkt där vårt eget säkerhetsintresse skadas mer än det gagnas. Den gränsen måste noga bevakas, utifrån insikten att all säkerhetspolitik är potentiellt osäker och till och med farlig – en fråga som utreds närmare i antologin ”Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik” (Carlssons, 2024).

Realister reser sällan principiella invändningar mot att ingå allianser med auktoritära stater. Men nu öppnas möjligheten att bygga en allians på en mer genuint demokratisk grund, bortom tomma slagord, i syfte att etablera ett alternativt kraftfält i internationell politik. Utmaningen är att långsiktigt försöka förändra stormaktspolitikens psykopatologi – och samtidigt här och nu, så aktivt som möjligt, motverka dess mest akuta uttryck utan att själv därmed riskera att gå under.

Linus Hagström är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Café Bambino om den sjuka drömmen om privata stater

Bitcoinbiljoner, socialistiska blockkedjor och den sjuka drömmen om privata stater

1:00:14