Solen får den porlande floden al-Kabir att glittra. Tioårige Mohammed har tagit av sig allt utom sina Adidasbyxor, han ligger på mage i vattnet och skrattar när en våg sköljer upp i hans ansikte.
Ett par meter bort försöker en man välja den grundaste vägen för att undvika att bli blöt om sina upprullade byxor. I famnen bär han en stor väska, på ryggen har han sin dotter. Intill honom rör sig flera andra syrier med tung packning tyst över floden.
Mohammad leker med sina vänner samtidigt som flyktingar korsar floden åt båda håll. De som rör sig mot Syrien går för att hämta ägodelar och familjemedlemmar som behöver hjälp för att ta sig över gränsen.
Foto: Alexander Mahmoud
Stämningen i den libanesiska byn Semmaqiyeh är svår att sätta fingret på. Det enda som skiljer byn från Syrien är floden som just nu utgör både lekplats och gräns till någon slags relativ trygghet – åtminstone för de tusentals syrier som under den senaste veckan har korsat vattnet.
– De sköt ihjäl min pappa, säger en man i 30-årsåldern.
Han heter Hweish och har precis fått på sig skorna igen efter att ha vadat över floden. Byxorna är blöta och han måste torka väta även från ansiktet när han pratar om sin far. Intill honom står hans fru. Hon tar hans hand.
– HTS-rebellerna gick in i vårt hus, pappa var den enda som var hemma. Annars hade vi varit döda nu allihop, säger Hweish.
En man tar bestämda steg med en resväska över huvudet.
Foto: Alexander Mahmoud
Han tillhör den kristna minoriteten i Syrien, men de flesta DN möter i Semmaqiyeh är alawiter. Det är en gren inom islam som utvecklats från shia och som har egna riter och traditioner, varav många är till stor del okända utanför gruppen. Bland en del sunnimuslimer ses alawiter som ”kättare”. De dricker exempelvis alkohol och tror på en form av reinkarnation av själen.
Alawiter är i en svår sits eftersom Syriens före detta diktator, Bashar al-Assad, är alawit. Under hans styre åtnjöt många alawiter fördelar och höga positioner, bland annat inom den fruktade säkerhetspolisen. I december förra året störtades hans regim av HTS-rebellerna, under ledning av Abu Mohammed al-Jolani, tidigare islamistisk terrorledare som nu blivit president och återtagit sitt riktiga namn: Ahmed al-Sharaa.
– Vi är människor, som vem som helst. Vi vill bara leva våra liv, i fred. Det kan vi inte när terrorister vill mörda oss, säger Hala Mohammad.
Liksom övriga som vi talar med vill hon inte vara med på bild. De alawitiska flyktingarna är rädda att den nya regimen ska se deras porträtt och ge sig på deras släktingar som fortfarande är i Syrien.
Hala Mohammad sitter tillsammans med en grupp andra kvinnor och barn i Semmaqiyehs kommunhus. Borgmästaren Bilal Shama styr den lilla byn där invånarna lever på jordbruksarbete. Ungefär hälften av byborna är libanesiska alawiter, resten är sunnimuslimer.
Borgmästare Bilal Shama pausar intervjun flera gånger för att svara i telefon.
Foto: Alexander Mahmoud
– Jag har varit tydlig med att vi i den här byn inte gör skillnad på folk och folk. Alla som flyr ska få hjälp. Det är bara att det är svårt för oss att ta hand om alla, säger Bilal Shama.
Hala kommer från en by utanför Tartous, en stad på Syriens västliga kust, i området som i början av mars skakades av eskalerande våld. Exakt vad som hände är fortfarande inte helt klarlagt. Det talas om attacker som initierades av grupper lojala med exdiktatorn al-Assad och som sedan fick styrkor kopplade till den nya regeringen att hämnas på alawitiska städer och byar. Men enligt Hala och de andra kvinnorna inne i kommunhuset började våldet direkt efter Assadregimens fall.
– Jag är sjuksköterska. Direkt efter att den nya regimen tog makten fick jag sparken från mitt jobb på sjukhuset, jag hade jobbat där i 20 år. Jag fick inte ens min innestående lön, säger Darin Ibrahim.
Hon har sin dotter i knäet, flickan lyssnar allvarligt när hennes mamma pratar snabbt och ilsket om den nya situationen i hemlandet.
– Det brukade finnas lagar och regler i Syrien. Nu är det laglöst land. Efter att Ahmed al-Sharaa tog över fungerar ingenting. En imam bestämmer plötsligt allting i vår by, säger Darin Ibrahim.
Kvinnor och barn i Semmaqiyehs kommunhus. Människor som flytt vill av rädsla inte medverka på bild. Även en större, internationell hjälporganisation vill inte synas på bild av rädsla för att det kan bli uppståndelse i sociala medier.
Foto: Alexander Mahmoud
En man kommer fram för att visa videoklipp på sin telefon. Det är blod, avrättningar, oidentifierade kroppar. Ursprunget går inte att fastställa. Många rykten om kidnappningar och flickor som tas som sexslavar är i omlopp.
– I går kidnappades fyra barn och i den här videon frågar terroristerna vilket av dem de ska skjuta först! Fattar du? frågar mannen.
Antalet döda i våldsvågen riktad mot västra Syrien är inte helt fastställd, men det tycks handla om minst tusen döda. Ungefär hälften tros ha varit civila, varav många alawiter. Våldet är det värsta sedan al-Sharaa tog kontroll över Syrien, desinformationen i dess spår likaså. Flera av de mest spridda videoklippen har visat sig vara falska: antingen gamla klipp från det syriska inbördeskriget under al-Assad, eller AI-manipulerade. Ett exempel är en video där en man ska ha blivit halshuggen av HTS-rebellerna inför kvinnor och barn.
– De halshugger människor och äter deras huvuden, säger en läkare som vi träffar inne i Semmaqiyehs dammiga lilla centrum.
Hur vet du det?
– Jag har sett massor av klipp och uppmaningar om att fler alawiter ska halshuggas. Jag är utbildad läkare och förstår hur jag ska tyda den typen av information, säger läkaren, som vi kallar Ali.
Bild 1 av 2
En pappa bär sin dotter över den flytande gränsen.
Foto: Alexander Mahmoud
Han vill inte vara med på bild eller med sitt riktiga namn, eftersom hans föräldrar är kvar inne i Syrien. Att flera av de videoklipp han talar om har visat sig vara falska får honom inte att ändra sin uppfattning: HTS-rebellerna är ute efter blod. Blod från alawiter.
President al-Sharaa har lovat att stoppa och utreda våldet mot minoriteter i Syrien. Ingen vi pratar med i Semmaqiyeh tror på hans ord.
– Bashar al-Assad är en mördare, men al-Sharaa är värre. Jag har en fru, jag har systrar, jag har döttrar, du förstår inte hur rädd jag har varit tills vi kom hit, till Libanon. Mitt språk räcker inte till för att beskriva det fruktansvärda, säger Ali.
Mohammed, 10 år, klättrar upp i Libanon och ner i floden al-Kabir för att leka. Han är också flykting från Syrien och har kommit till Semmaqiyeh med sin familj.
Foto: Alexander Mahmoud
Han hade ”allt” i Syrien, säger han, en god inkomst och ett fint hus. Direkt efter maktövertagandet förstod han att Syriens nya styre skulle bli svårt för alawiter.
– Men i början av mars blev allt värre. Vi hörde skottlossning utanför vårt hus hela tiden, jag och min fru sov i skift, någon var alltid tvungen att vara vaken. Till sist gick det inte längre. Vi har förlorat allt, men vi har kvar våra liv. Det enda jag egentligen behöver är min familj, säger Ali.
Porträtt av al-Sharaa hänger uppe i syriska flyktingläger i Libanon som funnits sedan 2011. ”Lejonet i Libanon och Syrien” står skrivet under porträttet.
Foto: Alexander Mahmoud
Hans granne från Syrien kommer fram och visar ännu ett videoklipp. Det visar en beväpnad man som sitter i ett vardagsrum och pratar om hur alla alawiter ska dö.
– Det där är vår grannes vardagsrum. Jag har varit hemma hos dem många gånger. Terroristerna tog över hans hus och nu använder de det som bas, säger Ali.
Över floden fortsätter människor att vandra med packning och familjemedlemmar. De kommer från Latakia, Tartous, Aleppo och Homs. Många av dem säger att de fruktade al-Assad, men att verkligheten nu är ännu mer skrämmande.
– ”Daesh” gick in i vår by. Det fanns inga alternativ annat än att fly, säger en man som kommer med ett tiotal familjemedlemmar och använder det arabiska öknamnet för terrorgruppen IS.
Läs mer:
100 dagar som förändrat Syrien