låter rimligt, som nån utan barn tror jag at du bara blir glad om du verkligen vill ha barn
Kan bekräfta. Valde bort barn. Är glad.
Utan här, men kan tänka mig konstant oro över barn(en) välmående etc, jämför med känslan med sällskapsdjur.
Men med barn måste dom klara sig själva mer och mer ju äldre dom blir, då måste oron bli värre, misstänker att det är en orsak att glädjen ersätts med oro
Läste en forskningsartikel om detta för länge sedan. Den kom fram till att folk med barn visst blev lyckligare än folk utan barn. Dock först efter barnen flyttat hemifrån!
Jag är rätt nöjd med min unge men de är klart ungen äter sig in på mycket av fritiden. Finns en studie att om du har haft barn som flyttat ut så är du lyckligare än om du aldrig haft barn. Så de är bara som att sätta in pengar i en aktie. Du är lite mindre lycklig nu men om 18 år då är det party party
Jag blev. Jag valde på sin höjd delvis.
Kanske de som väldigt mycket vill ha barn blir lite ledsna utan?
Bara en gissning…
Jag är också expert. Kolla här: Du blir glad av knark. True story.
Jag blev gladare efter barn. Kände mig vilsen förut men nu upplever jag att jag har jag ett bättre och större syfte.
[X] tvek
Ska strax spela genom terraria speedrun med ungarna och barnbarn.
Hade hellre skuret tummen av mig och hällt salt på det än att glo på fåglar.
Älskar man fåglar så kanske jag kan köpa det.
Som småbarnsförälder måste jag erkänna att jag vissa dagar funderar på att bara kliva ut framför pendeltåget och avsluta mitt lidande. Att inte ha sovit en enda hel natt på två år och inte ha gått på toaletten ensam sedan längre än jag kan komma ihåg, tär oerhört på ens mående. Det här är det värsta jag någonsin har gjort och jag överlever genom att räkna dagarna och ta det som en seger att alla klarat sig i 24 timmar till.
Jag visste att det var jobbigt att skaffa barn, men att man mår så här dåligt så här länge kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det är det mest slitsamma jag någonsin har gjort. Men det är en dag imorgon också.
“Experten”
Att vara förälder har varit det tuffaste men samtidigt mest belönande jag någonsin gjort. Vuxit väldigt mycket som människa på väldigt kort tid. Det är absolut inte för alla, men för min del känns det som det gett en mening till livet jag länge fattats.
Blir inga barn här, det är ett val jag är nöjd med även om jag säkert ibland kan undra hur det varit. Känner inte att jag behöver ha ett högre syfte, livet är meningslöst men det betyder inte att det måste vara något negativt. Jag tänker inte heller oroa mig för att bli ensam när jag är gammal, för jag lever mitt liv för att vara lycklig resten av livet, inte de sista åren.
Att ha småbarn är väl tufft och slitigt, men när man väl blir äldre så är det väl trevligt att ha en familj och vuxna barn omkring sig. Känns som att det kan bli ganska tomt annars.
I denna tråd verkar folk blivit lyckligare genom att välja det dom vill.
Jag har aldrig varit så lycklig! Finns inget roligare än att hänga med på allt min son vill hitta på. Senaste budet är att han vill köpa en varsin katana och öva. 100%.
Nu är barnet bara 2 i sommar så inte många år med barn men jag har upplevt det som om att jag är gladare men betydligt tröttare och saknar fritid. Tror att jag känner mig gladare för att ungen är så rolig att vara med plus att jag inte hinner tänka så mycket. Finns alltid något att göra och när jag väl har tid att tänka är jag så trött att jag inte orkar
Inte alltid glad men definitivt lyckligare. Och då är jag fortfarande småbarnsförälder (dock bara till en än så länge).
Inte gladare kanske… men mer meningsfullt liv med riktning och syfte. Ju äldre barnen blivit, desto gladare. De är 18 och 16 nu.
Alternativet för mig hade varit ofrivillig barnlöshet. Så ja.
Jag valde “inte få barn” och är väldigt nöjd med det beslutet.
Asså problemet med vad denna professor i praktisk FILOSOFI säger är definitionen av “lycka” eller vad “glad” innebär i sammanhanget. Han har själv pratat i olika sammanhang att när man istället frågar om “meningsfullhet” eller “tillfredsställelse” så blir resultatet något annat. Och vad känner ni själva, bidrar meningsfullhet och tillfredsställelse till att du blir lycklig och glad eller är det något helt separat?
Det är lite typiskt exempel på hur media ofta förenklar och nästan clickbaitar med forskning lite då och då.
Småbarnsförälder till två här!
Jag kan också förstå folk som känner att de har ingen fritid, egentid, intressen utanför barnen, vilket kan vara deprimerande för vissa.
Men man får också väldigt mycket glädje ut av barnen, att se dem växa och lära sig saker. Men inte något för alla.
Klart de första 18 åren är hårda, men både barn OCH föräldrar är också otroligt olika, så vissa har det mycket svårare än andra.
Jag tror att många kanske känner sig “fångade” av att ha barn, ens liv går inte som det skulle gjort utan barnen och man dagdrömmer ett bättre liv där man börjar ge barnen skulden för att ens liv inte är perfekt.
Man kanske inte egentligen vill ha barn, men känt press från familj, vänner, eller samhället att man ska ju ha barn, det är nästa steg i ens liv som alla säger.
Eller blivit lurad in av andra småbarnsföräldrar som smetar på hur underbart det är med barn och gjort en helt oförberedd på hur hårt det kan vara att leva med.
Folk som inte vill ha barn SKA inte ha barn. Vi behöver mer älskade och välkomna barn än fler barn.
Barn är det bästa som hänt mig. Är allt perfekt? Nej. Är jag dödstrött? Ja. Ibland är det skit jobbigt.
Men jag har aldrig varit lyckligare.
Det är ju inte riktigt så enkelt…
Är du neurotiskt lagd? Då innebär barn en tid av konstant oro.
En andel kvinnor tenderar att mer eller mindre släppa sin roll som partner och bli 100% mamma, med allt vad det innebär. (innan ni nedröstar, detta är inget kontroversiellt, utan ett grundproblem inom relationspsykologi). I en sådan familj finns det utrymme för lidande.
Skaffar du barn i en livsfas där du har förmågan att försörja dem såväl emotionellt som finansiellt? Om inte innebär det mycket adderad stress.
Det kan mycket väl vara så att de flesta blir mindre lyckliga av barn, men det betyder nog snarare att folk skaffar barn utan att vara på det klara med vad det innebär, inte att föräldraskap i sig skulle vara ett helvete.
Personligen skaffade jag nog barn lite för tidigt. 5 år till av personlig utveckling hade säkert gjort mig gott, å andra sidan har mycket av min utveckling motiverats av föräldraskapet och barnens existens. Utan barn hade jag nog varit betydligt mindre mogen idag.
Idag ska jag och ena sonen äta lyxlunch på stan. De stunderna är ren lycka. Mina barn har tillfört mer uppsida till mitt liv än vad jag någonsin gjort själv innan de fanns.
Som jag skrev i den andra tråden. Livet innan var meningslöst och tråkigt. Jag uppskattade det då men nu när jag har barn vet jag att jag inte hade det bättre. Jag ville ha barn och var förberedd på vad det innebär.
Det finns inget roligare än att få uppleva livet på nytt genom ett barns ögon. Det är så mysigt att få visa de nya upplevelser. Att få se de lära sig göra saker själva. Att se de cykla runt på sommaren och leka precis sådär som man själv gjorde. Det är så mysigt att jag känner mig smått gråtfärdig av bara tanken.
Vaknade jag en dag och allt bara var en dröm skulle jag ta slut på allt direkt för mina barn är det bästa som hänt mig. De ger mig glädje och mening. Utan de skulle jag bara spela datorspel dygnet runt och sova till 15 varje dag. Jag vet det för när partnern och barnen åkt iväg själva en vecka till morföräldrarna har jag levt precis så. Helt meningslöst och deprimerande. Jag har massor hobbier men inget av de är kul tidsfördriv dygnet runt. Det räcker med de timmarna jag får medan barnen sover 19.30 till strax efter midnatt.
Att inte sova en hel natt är standard för mig. Jag har inte sovit mer än 5 timmar per natt sedan jag var barn. När jag var 14 spelade jag Morrowind i 35 timmar en gång. Idag lägger jag mig 01 eller 02 av egen vilja. Jag är en naturlig nattuggla och vägrar ändra på det, så barnen har inte förändrat något.
28 comments
låter rimligt, som nån utan barn tror jag at du bara blir glad om du verkligen vill ha barn
Kan bekräfta. Valde bort barn. Är glad.
Utan här, men kan tänka mig konstant oro över barn(en) välmående etc, jämför med känslan med sällskapsdjur.
Men med barn måste dom klara sig själva mer och mer ju äldre dom blir, då måste oron bli värre, misstänker att det är en orsak att glädjen ersätts med oro
Läste en forskningsartikel om detta för länge sedan. Den kom fram till att folk med barn visst blev lyckligare än folk utan barn. Dock först efter barnen flyttat hemifrån!
Jag är rätt nöjd med min unge men de är klart ungen äter sig in på mycket av fritiden. Finns en studie att om du har haft barn som flyttat ut så är du lyckligare än om du aldrig haft barn. Så de är bara som att sätta in pengar i en aktie. Du är lite mindre lycklig nu men om 18 år då är det party party
Jag blev. Jag valde på sin höjd delvis.
Kanske de som väldigt mycket vill ha barn blir lite ledsna utan?
Bara en gissning…
Jag är också expert. Kolla här: Du blir glad av knark. True story.
Jag blev gladare efter barn. Kände mig vilsen förut men nu upplever jag att jag har jag ett bättre och större syfte.
[X] tvek
Ska strax spela genom terraria speedrun med ungarna och barnbarn.
Hade hellre skuret tummen av mig och hällt salt på det än att glo på fåglar.
Älskar man fåglar så kanske jag kan köpa det.
Som småbarnsförälder måste jag erkänna att jag vissa dagar funderar på att bara kliva ut framför pendeltåget och avsluta mitt lidande. Att inte ha sovit en enda hel natt på två år och inte ha gått på toaletten ensam sedan längre än jag kan komma ihåg, tär oerhört på ens mående. Det här är det värsta jag någonsin har gjort och jag överlever genom att räkna dagarna och ta det som en seger att alla klarat sig i 24 timmar till.
Jag visste att det var jobbigt att skaffa barn, men att man mår så här dåligt så här länge kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det är det mest slitsamma jag någonsin har gjort. Men det är en dag imorgon också.
“Experten”
Att vara förälder har varit det tuffaste men samtidigt mest belönande jag någonsin gjort. Vuxit väldigt mycket som människa på väldigt kort tid. Det är absolut inte för alla, men för min del känns det som det gett en mening till livet jag länge fattats.
Blir inga barn här, det är ett val jag är nöjd med även om jag säkert ibland kan undra hur det varit. Känner inte att jag behöver ha ett högre syfte, livet är meningslöst men det betyder inte att det måste vara något negativt. Jag tänker inte heller oroa mig för att bli ensam när jag är gammal, för jag lever mitt liv för att vara lycklig resten av livet, inte de sista åren.
Att ha småbarn är väl tufft och slitigt, men när man väl blir äldre så är det väl trevligt att ha en familj och vuxna barn omkring sig. Känns som att det kan bli ganska tomt annars.
I denna tråd verkar folk blivit lyckligare genom att välja det dom vill.
Jag har aldrig varit så lycklig! Finns inget roligare än att hänga med på allt min son vill hitta på. Senaste budet är att han vill köpa en varsin katana och öva. 100%.
Nu är barnet bara 2 i sommar så inte många år med barn men jag har upplevt det som om att jag är gladare men betydligt tröttare och saknar fritid. Tror att jag känner mig gladare för att ungen är så rolig att vara med plus att jag inte hinner tänka så mycket. Finns alltid något att göra och när jag väl har tid att tänka är jag så trött att jag inte orkar
Inte alltid glad men definitivt lyckligare. Och då är jag fortfarande småbarnsförälder (dock bara till en än så länge).
Inte gladare kanske… men mer meningsfullt liv med riktning och syfte. Ju äldre barnen blivit, desto gladare. De är 18 och 16 nu.
Alternativet för mig hade varit ofrivillig barnlöshet. Så ja.
Jag valde “inte få barn” och är väldigt nöjd med det beslutet.
Asså problemet med vad denna professor i praktisk FILOSOFI säger är definitionen av “lycka” eller vad “glad” innebär i sammanhanget. Han har själv pratat i olika sammanhang att när man istället frågar om “meningsfullhet” eller “tillfredsställelse” så blir resultatet något annat. Och vad känner ni själva, bidrar meningsfullhet och tillfredsställelse till att du blir lycklig och glad eller är det något helt separat?
Det är lite typiskt exempel på hur media ofta förenklar och nästan clickbaitar med forskning lite då och då.
Småbarnsförälder till två här!
Jag kan också förstå folk som känner att de har ingen fritid, egentid, intressen utanför barnen, vilket kan vara deprimerande för vissa.
Men man får också väldigt mycket glädje ut av barnen, att se dem växa och lära sig saker. Men inte något för alla.
Klart de första 18 åren är hårda, men både barn OCH föräldrar är också otroligt olika, så vissa har det mycket svårare än andra.
Jag tror att många kanske känner sig “fångade” av att ha barn, ens liv går inte som det skulle gjort utan barnen och man dagdrömmer ett bättre liv där man börjar ge barnen skulden för att ens liv inte är perfekt.
Man kanske inte egentligen vill ha barn, men känt press från familj, vänner, eller samhället att man ska ju ha barn, det är nästa steg i ens liv som alla säger.
Eller blivit lurad in av andra småbarnsföräldrar som smetar på hur underbart det är med barn och gjort en helt oförberedd på hur hårt det kan vara att leva med.
Folk som inte vill ha barn SKA inte ha barn. Vi behöver mer älskade och välkomna barn än fler barn.
Barn är det bästa som hänt mig. Är allt perfekt? Nej. Är jag dödstrött? Ja. Ibland är det skit jobbigt.
Men jag har aldrig varit lyckligare.
Det är ju inte riktigt så enkelt…
Är du neurotiskt lagd? Då innebär barn en tid av konstant oro.
En andel kvinnor tenderar att mer eller mindre släppa sin roll som partner och bli 100% mamma, med allt vad det innebär. (innan ni nedröstar, detta är inget kontroversiellt, utan ett grundproblem inom relationspsykologi). I en sådan familj finns det utrymme för lidande.
Skaffar du barn i en livsfas där du har förmågan att försörja dem såväl emotionellt som finansiellt? Om inte innebär det mycket adderad stress.
Det kan mycket väl vara så att de flesta blir mindre lyckliga av barn, men det betyder nog snarare att folk skaffar barn utan att vara på det klara med vad det innebär, inte att föräldraskap i sig skulle vara ett helvete.
Personligen skaffade jag nog barn lite för tidigt. 5 år till av personlig utveckling hade säkert gjort mig gott, å andra sidan har mycket av min utveckling motiverats av föräldraskapet och barnens existens. Utan barn hade jag nog varit betydligt mindre mogen idag.
Idag ska jag och ena sonen äta lyxlunch på stan. De stunderna är ren lycka. Mina barn har tillfört mer uppsida till mitt liv än vad jag någonsin gjort själv innan de fanns.
Som jag skrev i den andra tråden. Livet innan var meningslöst och tråkigt. Jag uppskattade det då men nu när jag har barn vet jag att jag inte hade det bättre. Jag ville ha barn och var förberedd på vad det innebär.
Det finns inget roligare än att få uppleva livet på nytt genom ett barns ögon. Det är så mysigt att få visa de nya upplevelser. Att få se de lära sig göra saker själva. Att se de cykla runt på sommaren och leka precis sådär som man själv gjorde. Det är så mysigt att jag känner mig smått gråtfärdig av bara tanken.
Vaknade jag en dag och allt bara var en dröm skulle jag ta slut på allt direkt för mina barn är det bästa som hänt mig. De ger mig glädje och mening. Utan de skulle jag bara spela datorspel dygnet runt och sova till 15 varje dag. Jag vet det för när partnern och barnen åkt iväg själva en vecka till morföräldrarna har jag levt precis så. Helt meningslöst och deprimerande. Jag har massor hobbier men inget av de är kul tidsfördriv dygnet runt. Det räcker med de timmarna jag får medan barnen sover 19.30 till strax efter midnatt.
Att inte sova en hel natt är standard för mig. Jag har inte sovit mer än 5 timmar per natt sedan jag var barn. När jag var 14 spelade jag Morrowind i 35 timmar en gång. Idag lägger jag mig 01 eller 02 av egen vilja. Jag är en naturlig nattuggla och vägrar ändra på det, så barnen har inte förändrat något.
Att få barn är deg bästa som hänt nig.
Comments are closed.