”Mamma, det blir krig i Sverige!”  – Dala-Demokraten

Jag sätter foten innanför dörren efter en dag med varierande innehåll. Jag befinner mig uppe i hjärnan och i görandet. Sådär som det kan vara när autopiloten är påslagen. Ytterdörren stängs bakom mig. Med jackan halvvägs på, halvvägs av hör jag min åttaåriga dotter ropa från köket: ”Mamma, det kommer bli krig i Sverige”. 

Autopiloten vill svara: ”Nejdå, det är ingen fara” för att sedan skifta fokus till vad vi ska äta till middag, fundera ut vem som ska hämta äldsta dottern på dans senare och just det, kom ihåg att blockflöjten ska med imorgon. Morfar måste hämta, för då jobbar vi båda två. Glöm inte danskläderna som ska packas. 

Medan jag snörar av mig skorna, knuffar jag autopiloten åt sidan och orden sjunker in.

”Mamma, det kommer bli krig i Sverige”.

Vi behöver sitta ner med den här meningen, vi behöver låta den sjunka in och vi behöver lyssna på varför hon säger just det här. Jag försöker minnas vad det var jag hörde på P1 efter det fruktansvärda dådet i Örebro. I ett program på radion pratade en barnpsykolog om hur vi vuxna bäst kunde prata med barnen om de stora tunga kriserna och när vi skulle göra det.

En bra gång var när barnen själva tog upp det, precis som nu. Ge lagom information, lova inget du inte kan hålla och skapa trygghet genom att säga att det finns vuxna människor som gör sitt bästa.

Jag sätter mig ner vid köksbordet och lyssnar, frågar hur hon tänker och svarar på frågor. Hör mig själv säga: ”Jag kan inte lova dig att det inte kommer bli krig i Sverige men det finns vuxna människor som är utbildade för att göra allt de kan för att undvika att det blir det.”

Det smakar inte bra i munnen, ingen del av den meningen. Jag kan inte lova henne att det inte blir krig i Sverige, jag stänger själv av radion och nyheterna ibland för jag orkar inte höra, måste vila från det som känns som en kollektiv depression. Hela världsläget. Det gör mig också rädd och sorgsen. 

Den andra delen av meningen, den som rör de vuxna människorna som gör allt de kan för att förhindra detta. Den smakar bittert. Riktigt bittert.

Vem fan är den vuxna i rummet?

Är det gänget som jobbar för polarisering och postsanning? Är det patriarkatet? Hur jag än vänder och vrider på det känns världsordningen som gungfly. Där står vi fotfolket i gummistövlar för att behålla någon form av fotfäste i det slippriga landskap som kallas världspolitik. Vi är rustade med paraplyer när åsikter, alternativa fakta och lögner haglar ner över oss utan logik.

Eller står jag där ensam? Finns det något vi längre? Finns det någon fakta att hålla i handen när allt verkar kunna vridas till en sanning som passar just dig, eller din ideologi?

Det måste finnas någon att sätta sin tillit till när jag ska trygga mina barn och mig själv.

Väldigt lägligt får jag ett sms av en av mina vänner med en bild på Mexicos president Claudia Sheinbaum. Under bilden i sms:et står det: ”Den här kvinnan gör mig lyckligt gråtfärdig”. Jag kan inte annat än att hålla med. Plötligt glittrar det till i maggropen, de finns, hon finns och hon säger så här i en intervju från Dagens Nyheter:

”Jag gillar inte idén om ’kvinnan som krossade glastaket’. Det får det att låta som om det bara var en enskild människas insats. Det är inte så att personliga ansträngningar inte spelar roll, men i själva verket är det den mexikanska kvinnans kamp som gjorde det möjligt för mig att bli landets första kvinnliga president. Jag kom inte hit ensam.”

Inte ensam, jag kom inte hit ensam. Så säger hon och jag minns med värme min spelning på 8:e mars i ett arrangemang som gick under namnet ”hysteriska kvinnor”. Där var jag inte ensam, där var ingen ensam. Där var det nästan 200 kvinnor som stod tillsammans. Vi var olika, vi kom från olika länder, vi var i olika åldrar, vi hörde till olika partier men vi var enade.

Jag delade dagen med mina döttrar och det är också den känslan jag ska förmedla när jag pratar om de vuxna som tar ansvar. Det är Claudia Sheinbaum, det är alla kvinnorna som slöt upp på Wasabryggeriet. Det är motsatsen till patriarkatet och polarisering. Det finns alltid ett vi någonstans. Det är viktigt att påminnas om detta, det är också viktigt att skriva om de goda krafterna. Lika viktigt som att slå av autopiloten, lyssna på barnen, lyssna både inåt och i solidaritet. Stanna till och vara tacksamma över att vi fortfarande får packa blockflöjt och danskläder till barnen som går i skolan, tänka ut vad som ska ätas till middag och inte om det blir någon middag. 

För än så länge är det inte krig i Sverige, jag hör till ett starkt vi och kraften i tillsammans istället för solitär är enormt livgivande och hoppfull.

Jag vill med anledning av patriarkatet och dess ledare tipsa om denna barnbok: ”Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda” en inspirationskälla för alla, och framförallt pojkar som inte känner igen sig i de stereotypa pojk-och mansidealen. Här kan de som behöver få uppmuntran och mod att strunta i grupptryck och normer och våga vara sig själva fullt ut.”

Anna Ihlis

Musiker