Hofors och Askersund speglar ett allt argare Sverige där tidningar dör

Donald Trump vann stort där det inte finns lokaltidningar i USA. I 91 procent av de counties – län – som saknade lokala nyhetsmedier vann Trump med segermarginaler på upp till 54 procent.

Det berodde inte på att folk i sådana nyhetsöknar är fattigare och har lägre utbildning, de vanliga förklaringarna till att amerikaner stödjer Trump. Sambandet finns även om man tar hänsyn till utbildning och yrke.

Fattigdom på lokala nyheter göder populister, det gäller i Sverige också.

Här säger vi vita fläckar om kommuner som saknar lokala media.

Att samhället urholkas i sådana är uppenbart.

Där det förut fanns riktiga tidningar med kunniga, tuffa journalister finns i dag små annonsblad som i bästa fall har referat från kommunfullmäktige och trevliga reportage om medborgare som odlar rosor.

Professionell, kritisk journalistik är det inte. En toppolitiker i en vit fläck-kommun säger till mig:

– Vi har en annonstidning. Redaktören hittar oftast på citaten. Men han är snabb att rätta till när man påtalar det. Han har en annonssäljare som ibland får skriva artiklar. Han fattar ingenting av kommunpolitiken. Några gånger har det slutat med att jag har skrivit texten åt honom.

Det är Sverige för 100 år sedan. Den lokala pampen bestämmer vad som ska stå i tidningen.

Där det saknas lokala medier är det mer korruption, större socialt främlingskap, mer misinformation och sämre sammanhållning, säger en av alla rapporter om tillståndet i USA.

Där det inte finns riktiga medier hänvisas medborgarna till rykten på sociala medier och vad vänner och släktingar tror sig veta.

– Det är otroligt mycket faktafel i sociala medier, säger Tomas Isaksson, socialdemokratiskt kommunalråd i Hofors. Folk tror mer på hörsägen i dag, det är ett hårdare klimat.

Moderata gruppledaren i Hofors, Ziita Eriksson, säger:

– Det sprids mycket fake news. Folk får för sig saker och så blir det hätsk debatt.

Detta är det moderna, hyperteknologiska samhället: Okunniga medborgare som ägnar sina liv åt att gräla om missförstånd.

I början av 1980-talet var jag lokalredaktör för Gefle Dagblad i Hofors. Då var vi två journalister på plats. Konkurrenten Arbetarbladet hade också två lokala journalister.

På den tiden hade Gefle Dagblad cirka 70 journalister totalt. I dag är de 32, varav 6 på sporten som tidningen delar med konkurrenten Arbetarbladet som har 16,25 medarbetare plus den gemensamma sportredaktionen.

Ingen av tidningarna har någon lokalredaktion kvar.

Följaktligen dånar tystnaden i Gästrikland liksom i stora delar av landet. Ziita Eriksson i Hofors säger:

– Förr ringde journalisterna en gång i veckan. Då gällde det att vara påläst. Nu hör de aldrig av sig. Jag kontaktas ofta av medborgare som ställer frågor. Om vägarna till exempel. Då borde media också kunna ringa. Då skulle även blyga medborgare som inte ringer mig få information.

Askersund är en annan vit fläck. Där skämtar moderata kommunalrådet Caroline Dieker:

– För en politiker är det jätteskönt att slippa frågor.

Kommunen lägger ut sina egna nyheter som regionaltidningen Nerikes Allehanda tacksamt tar emot.

– Allt vi lägger ut som nyheter tar de rakt av. Det är bra, säger Dieker.

Så tillägger hon:

– Men väljarna saknar nog att ingen ställer kritiska frågor.

Hon kritiserar inte de lokala journalisterna. De gör så gott de kan med små rersurser.

Lokaljournalistiken är en spegel av tillståndet i landet. I åratal har medierna utkämpat en strid med ständigt krympande resurser samtidigt som amerikanska techjättar parasiterar och tjänar miljarder.

Den som är skicklig på sociala medier tjänar på frånvaron av seriösa medier. Skickligast är Sverigedemokraterna som även driver en egen trollfabrik. I Askersund fick SD 29,64 procent av rösterna i riksdagsvalet, i Hofors 27,80.

Och människorna i vårt land blir argare och argare, och politiken påminner alltmer om ett stamkrig. Som i USA.

Det är dags för politiker och tidningsägare att tänka nytt och stort innan vi alla sprattlar i Musks och Zuckerbergs nät.