Nu har våran moderata kulturminister åkt på kritik via Emil Perssons poddcast Fördomspodden där hon inte verkar har känt till flera filmskapare som Christotpher Nolan (Oppenheimer) eller Tomas Alfredsson (Låt den rätte komma in). Hon har även tidigare inte känt till vem Ruben Östlund är.
Personligen har jag inte lätt för att komma ihåg namn på filmregissörer men kopplar jag ihop dom med filmer jag gillar så är det väl rätt enkelt. Men en kulturminister borde faktiskt kunna namnen på dessa personer och säkert en hel del andra och hon kan ju säkert känna till personer som man inte fått frågan om. Dock känns det inte som att hon är så intresserad av filmer, kanske är hon en som gillar böcker för jag har ingen aning.
Jag tycker också att hon är ganska dålig i intervjuer, i SVT morgonstudion när hon intervjuades så återupprepade hon mest att hon är moderat så många gånger så programledaren till slut skämtsamt frågade vilket parti hon företrädde…
Amanda Lind fick också kritik minns jag för att hon inte hade sett guldbaggenominerade filmerna, men om man är minister här och nu så kanske man nödvändigtvis inte förväntas ha sett nya filmer för man jobbar ju skiten ur sig hela tiden. Men hon kändes i alla fall som att hon hade ett intresse för kulturpolitik, mycket mer än Alice Bah Kunke innan. Jag kommer inte riktigt ihåg dom som var innan ska jag säga men jag minns att Leif Pagrotsky åtminstone dök på kultur och idrott. Lena Adelsohn Liljeroth minns jag inte riktigt heller mer än tårtskandalen.
by RedArcade89
20 comments
Parisa verkar vara helt fel människa för jobbet ja.
Jag tänker att vår kulturminister borde vara bra på att genomföra regeringens mål inom kulturpolitiken. Sedan är kultur så mycket mer än filmer.
Problemet är inte att hon inte kan rabbla namn hit och dit (även om det borde vara the bare minimum att känna till de filmskapare du nämner) det är snarare att man aldrig hört henne föra ett intelligent resonemang om kulturens roll i samhället.
Du har rätt, men det här är ett utbrett problem mycket större än just hon eller just den här regeringen.
Den typen av poster brukar ges främst till lojala partimedlemmar snarare än de som är mest lämpliga för uppdraget. Hur annars kan man förklara varför så många infrastruktur-, energi- eller miljöministrar inte har någon bakgrund inom ingenjörsvetenskap, idrottsministrar utan koppling till elitidrott eller sjukvårdsministrar utan erfarenhet inom vården?
Förkunskaper verkar inte vara så viktigt i CVn för att få en ministerpost.
Herr Ygeman verkade inte ha så bra koll på digitalteknik t.ex.
Vad är det som är så viktigt med film? Kulturministrar utses utifrån deras förmåga att förklara varför svensk kultur inte finns, filmtrivia har inte med saken att göra.
Ja. Precis som att vår klimatminister Romina Pourmokhtari borde ha något hum om klimatfrågor.
Klart det vore bra om ministrarna hade koll på sina respektive områden men kultur i synnerhet måste ju vara hopplöst.
Hur ministern än gör finns det alltid nån som tycker deras nisch är viktigare.
Men i just hennes fall är nog partilojalitet viktigaste kriteriet.
Jag fick höra en intressant infallsvinkel från en vän som varit väldigt politiskt aktiv och tidigare hängt mycket över partigränserna. Hen har umgåtts med bl.a. flera av de som Tidöregeringen tillsatt på ministerposter, och hävdar att många – åtminstone biståndsministern, kulturministern, klimat- och miljöministern (bl.fl) – alla ska ha fått sina poster för att de varit “besvärliga” inom partiet.
Det vill säga: de motsatte sig partilinje och arbetade för att ändra partiernas internpolitiska riktning på diverse mer eller mindre radikala sätt, vilket inte togs emot så bra av partitoppspamparna som istället, rätt och slätt, erbjöd dem positioner som ministrar. Man köpte dem helt enkelt, för att avväpna dem till att inte kunna röra om och uppvigla lika mycket inom partierna.
Det är nog också därför sagda ministrar kan ca. ingenting om sina förvaltningsområden (biståndsministern omnämndes specifikt vara totalt malplacerad sett till hans bakgrund och kompetens), för de fick troligtvis bara första bästa post som regeringen ändå inte lyckats fylla eller bryr sig särskilt mycket om.
Sverige – speciellt i borgarnas hand – är fan korrupt och snett.
Tror de flesta inte bryr sig så mycket om kulturministern (oavsett vilket parti ministernsa kommer från), endast en högljudd minoritet.
Det man ser på nyheterna är random gotcha frågor om ministern känner till en skådespelare, regissör eller författare.
De flesta kulturministrar har varit rätt usla. Bengt Göransson är väl den enda som varit riktigt bra. Birgit Friggebo, Marita Ulvskog och Alice Bah Kuhnke var rena rama katastrofen. I deras sällskap framstår Parisa Liljestrand som ett geni.
Tror jag ska anmäla mig som frivillig till finansministerposten. Det har jag aldrig nånsin sysslat med tidigare så det borde va enkelt va?
Men vänta nu, det finns ju verkligen värre utnämningar. Vad sägs om Strandhäll??
Borde vi ha en kulturminister? Jag tycker nog inte det.
Jag säger detta som någon som har spelat in och släppt egen musik, som någon som älskar film, musik, litteratur, konst, ståuppkomedi: Bra kultur behöver inte hållas vid liv på skattebetalarnas ofrivilliga bekostnad. Dålig kultur klarar vi oss utan.
Skulle inte dom andra ministrarna tycka hon va lite wissebesser då?
Generellt tycker jag att den som är “ansvarig” för ett område bör ha något sånär rimlig koll på det området.
Dels tror jag det underlättar i själva arbetet och dels får “folk” mer förtroende för en sådan person.
Det är otroligt pinsamt och under all kritik för en kulturminister. Det är ungefär som att vara förbundskapten för fotbollslandslaget och inte veta vilka Zlatan eller Henke Larsson är.
Vi har inte haft en bra kulturminister sen Leif Pagrotsky.
Varenda kulturminister vi har haft har varit rentutsagt hatad av “kultureliten.” Jag vill egentligen inte kalla dom det men det ger nog dom flesta samma bild av vilka som syftas på. Kulturpersonligheter med större personligheter än känsla för sunt förnuft. En minister blev utsatt för ett “prank” där den skulle skära en tårta föreställande en av dessa kulturpersoner. När tårtspaden skar igenom tårtan spelades ett skrikande ljud upp, detta filmades såklart eftersom det var tänkt vara nån form av firande eller ceremoni och satte ministern i en otroligt obehaglig situation
Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av dagens eko där kulturministerposten togs upp och jag vill rekommendera alla intresserade att lyssna, det fick mig att se denna ministerpost ur ett nytt ljus
[https://www.sverigesradio.se/avsnitt/kulturministerbraket-en-svensk-tradition](https://www.sverigesradio.se/avsnitt/kulturministerbraket-en-svensk-tradition)
>– Måste man veta vilka alla är hela tiden? Jag tycker faktiskt inte det. Jag jobbar på medborgarnas uppdrag, det betyder inte att jag behöver veta vem som är vem och vilka alla som varit aktiva i kulturvärlden är, hörs Liljestrand säga i intervjun.
Jag tycker inte man måste kunna en massa regissörer för att vara kulturminister, men det här svaret är bara för dåligt. Det är också väldigt tröttsamt att höra politiker vifta bort all kritik på det här sättet… säg att du inte visste bara!
En ministers primära roll är väl, tänker jag: Att implementera regeringens politik på det området han eller hon är satt att sköta. Man styr och leder processer, tillsätter chefer osv. Inte specifikt att vara områdesspecialist. Politiskt tillsatt, inte anställd i vanlig mening. Folkets representant.
Comments are closed.