Personligen skulle jag bli livrädd. Endast personer under någon form av berusning eller odiagnostiserad störning agerar sina känslor utåt till främmande personer i Sverige.
Jag har stött på många olika människor med många olika bokstavskombinationer. Personer som springer runt och är glada och hälsar på främlingar behöver man normalt sätt inte alls vara rädd för. De är oftast helt ofarliga. Det bästa är att nicka och le försiktigt mot dem. Men för allt i världen hälsa inte tillbaka. Sådant där spontant och glädjefullt beteende är smittsamt. Det är lätt att halka dit och helt plötsligt så sätter man sig bredvid någon på en halvtom buss och börjar småprata som en jävla dansk.
Hon var säkert norsk.
Finns ett hamburgerhak i närheten där det arbetar en tjej som är orimligt glad när hon tar ens beställning. Man vet knappt var man ska ta vägen. Man blir liksom både glad och förfärad samtidigt.
Nä fy fan, glada människor är inget att lita på
Denna notis får mig att tänka på polaren som hälsade glatt på sin nye granne i hissen. Grannen var av typen ”två tunnor muskler med ögon och öron” och stämningen blev genast otroligt dålig. Svar fick min vän först när hissen nådde sjunde våningen, då mannen sparkade upp dörren och tog farväl genom att vråla ”DU KÄNNER INTE MIG!!”, vilket kan tyckas va en överreaktion, men samtidigt också helt korrekt.
Påminner mig om den där gången en kvinna lutade sig mot ett träd i Enköping.
8 comments
Det här är en helt ny nivå av lättkränkt
Personligen skulle jag bli livrädd. Endast personer under någon form av berusning eller odiagnostiserad störning agerar sina känslor utåt till främmande personer i Sverige.
Jag har stött på många olika människor med många olika bokstavskombinationer. Personer som springer runt och är glada och hälsar på främlingar behöver man normalt sätt inte alls vara rädd för. De är oftast helt ofarliga. Det bästa är att nicka och le försiktigt mot dem. Men för allt i världen hälsa inte tillbaka. Sådant där spontant och glädjefullt beteende är smittsamt. Det är lätt att halka dit och helt plötsligt så sätter man sig bredvid någon på en halvtom buss och börjar småprata som en jävla dansk.
Hon var säkert norsk.
Finns ett hamburgerhak i närheten där det arbetar en tjej som är orimligt glad när hon tar ens beställning. Man vet knappt var man ska ta vägen. Man blir liksom både glad och förfärad samtidigt.
Nä fy fan, glada människor är inget att lita på
Denna notis får mig att tänka på polaren som hälsade glatt på sin nye granne i hissen. Grannen var av typen ”två tunnor muskler med ögon och öron” och stämningen blev genast otroligt dålig. Svar fick min vän först när hissen nådde sjunde våningen, då mannen sparkade upp dörren och tog farväl genom att vråla ”DU KÄNNER INTE MIG!!”, vilket kan tyckas va en överreaktion, men samtidigt också helt korrekt.
Påminner mig om den där gången en kvinna lutade sig mot ett träd i Enköping.