De anklagelser som Turkiet riktar mot den svenske journalisten Joakim Medin är svåra att ta på allvar, om det inte vore för att konsekvenserna av dem redan är allvarliga.
Kränkning av president Erdogan? Terroristbrott?
Den turkiska statschefen är visserligen Europas kanske mest lättkränkta, ökänd för sitt vresiga humör och sina auktoritära nycker. Men utifrån grundläggande mänskliga rättigheter går det bara att betrakta anklagelsesakten på ett sätt: som oacceptabel och illavarslande.
Sveriges nya Natoallierade Turkiet har länge satt i system att fängsla journalister. I fallet Joakim Medin tar man repressionen ett steg längre. Myndigheterna ger sig på en utländsk journalist, utan att beskylla honom för att ha begått något brott i Turkiet.
Det hela luktar ett beställningsjobb från regimen, som DN:s korrespondent Nathan Shachar konstaterade tidigare i veckan. Syftet är att skrämma andra journalister. Att få dem att tänka sig för innan de yttrar sig om läget i landet. Ja, helst av allt: att tystna.
Den knutna nävens företrädare har alltid fruktat orden och sanningen. Turkiets hårdföra metoder är varken nya eller unika, de är mest ett nedslående uttryck för vår tids auktoritära trend.
Joakim Medin har haft fräckheten att tala klarspråk. Han förtjänar allt stöd – och att vi som i veckan betraktat domstolscharaden på distans fortsätter att tala just klarspråk.
Släpp Joakim fri.
Tillsammans med några av världens ledande medieföretag i nätverket ”One Free Press Coalition” uppmärksammar DN i dag tio fängslade journalister. Joakim Medins namn finns med på listan.