Kära vänner,

Temat för årets Met-gala – den årliga sammankomsten där amerikansk kustelit minns gårdagen – var ”Black Style”, en ”hyllning till 300 år av svart stil och elegans, sett genom linsen av den svarta dandyn”.  Samtidigt publicerade Aftonbladet en granskning av rasismen i Stockholms klubbköer, som föga förvånade visade på en systematisk och utbredd rasism.

Sverige är ett land som under lång tid varit världsmästare på att vittvätta svart kultur. Vi tog, som bekant, housemusiken från queera rasifierade och körde den i klorin och testosteron. I decennier har vi ansträngt oss för att skapa ett provinsiellt nattliv som på sin höjd är inkluderande mot vita bögar med bostadsrätt. Samtidigt har vi en självbild där snart sagt varje företag och frifräsande konsult berömmer sig för att vara ”marknadsledande inom mångfald och inkludering”, för att parafrasera en av de granskade nattklubbarnas egen beskrivning. 

Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Essy Klingberg noterar helt korrekt att den globala klubbkulturen skapades av samhällets fotnoter. Den vilar på arvet från de queera, de svarta och de marginaliserade.

Men i Sverige i allmänhet och i Stockholm i synnerhet gäller inte detta. Där finns en nattklubb först och främst till för missionärsliggande småbarnsföräldrar med gott om hushållspapper, för de amorterande med god inkomst och återkommande barnvakt, ett alternativ till Netflix och lådvin efter att barnen blivit nattade. Minns att det inte var många år sedan som många klubbar mycket noggrant exkluderade gäster med sneakers, oavsett tillverkare, eftersom sådana konnoterade ett icke eftersträvansvärt normbryteri. Om sommaren rider polisen alltjämt till skogs på uppdrag av skötsamma samhällsmedborgare och stänger ned danstillställningar, med omsorg om ungdomen som argument.

Saken är förstås pinsam. Den är också djupt skadlig. Gästerna på Met-galan är i stor utsträckning kunniga om vad det amerikanska samhället har gjort mot sina normbrytare genom historien. 

I Sverige kan du alltjämt bete dig hur som helst, så länge du säger något löst om mångfald och inkludering en gång om året. I Sverige styr majoriteten, oavsett politisk färg på riksdagen, på bekostnad av minoriteten, och det är väl exakt så som det är bestämt att det ska vara.

I övrigt:
André 3000 kom till Met utklädd till piano. Dagen efter släppte han ett nytt, och väldigt, väldigt roligt, album med improviserade pianostycken.
Dubbelnummer: Rapparen 23, som för ett par år sedan släppte tjugotalets hittills bästa svenska singel ”Feeling Myself”, och brittiska Wretch 32, gav båda under veckan ut nya album.
Daniel Björk argumenterar i Bon för att den smala byxan, ånyo populariserad av både Andrew Tate och små androgyna pojkhoror som kallar sig för ”Hedi Boys”, är en ”dolkstöt i grabbighetens rygg”. Daniel, jag älskar dig, men tillåt mig att tvivla. 
Veckan i Dagens ETC Kultur 

Presidenten vill införa tullar på utländsk film. Men Hollywood har aldrig tillhört USA, det skapades av människor på flykt undan antisemitism. 

Kneecap är Irlands svar på Frej Larsson. Men vi tvingas älska dem just nu. Ingen annan törs prata om folkmord på en scen. 

Vänsterpartiet drog en tydlig gräns för Lorena Delgado Varas. Varför gör inte regeringen samma sak med SD:arens rasistiska twittrande?

Utvecklingen för den avslöjande journalistiken går bakåt, varnar Alexandra Franzén.