Jag, har ingen diagnos och kanske borde jag inte ha någon, ingen aning.
Men tänk sveket att ha gått hit, oavsett svar… DU HAR INTE ADHD… OK ? det var inte pusselbiten jag letade efter uppenbarligen. ?
DU HAR ADHD, OK… oj, det var oväntat.. OK, då får jag väl… göra så här då ? Jag som trodde jag var något på tråden…
Och sen visar det sig att hela skiten är fejk ?
Att få en diagnos verkar ju uppenbarligen lätt, men… det hjälpte ju uppenbarligen inte… och man är fortfarande vilse.
Va?! Ytterligare en privat aktör som fifflar för att vinstmaximera? Det var som tusan!
Men högern säger ju att *allt* blir bättre med vinstintresse? Det här måste vara fejk-nyheter!
Symptom på bristande uppmärksamhet är antagligen ungefär normalfördelade i befolkningen, dvs det är vanligare att man har lite ADHD-drag än att man inte har det. Var ska man då dra gränsen för en ADHD-diagnos? Det kommer alltid att bli en bedömningssport.
Lägg till en farlig kombination av att att vilja vara patienterna till lags (vem skulle köpa vård av en diagnosfabrik som inte sätter några diagnoser) och en lukrativ ersättningsmodell så får du ett recept på en herrans massa ADHD-diagnoser som blir mycket svåra att värdera.
Sedan bör man också ställa sig frågan om det finns en del i detta som är samtidens allmänna oförmåga att hantera motgångar. Är vår definition av normalfungerande korrekt om 30-40-50% av befolkningen behöver medicinering för att uppnå den? Jag tror inte framtiden kommer att se på dagens ADHD-situation med positiva ögon.
Det värst är att dessa slarviga utredningar gör att folk som har ADHD som ger dem riktiga problem inte tas på lika stort allvar.
Du kanske inte ska attackera alla som kommenterar, eller? Det är ok med en diskussion, inte ok med personliga påhopp.
Whaaaaat?! Högst oväntat. Not.
Jag har haft typiska adhd-problem hela livet men misstänkt det sedan 2015 när det i vuxen ålder blev allt mer tydligt hur annorlunda jag fungerar än andra.
– Jag har alltid varit för snabb/impulsiv.
– Jag har väldigt starka känslor uppåt och nedåt.
– Jag haft extremt svårt att sitta ned för att exempelvis, särskilt när jag var mindre; kunde kännas jättefrustrerande att sitta still i klassrummet även om jag gjorde mitt absolut bästa. Kändes som tortyr. Dock fattade jag inte att de andra klarade av det utan ansträngning).
– Jag har alltid nya stora projekt på gång; “Ex: nu ska jag lära mig ALLT om ABC och förhoppningsvis göra det till en karriär. Så nu har jag kommit in på en kurs om ABC. Fast nu har det gått en vecka, jag ska faktiskt lära mig ALLT om XYZ i stället. Men glömde avboka ABC-kursen. men kom aldrig längre med XYZ heller pga jag har kraschat på grund av vardagslivet som bränner ut mig, för jag har svårt att ta det lugnt för att återhämta mig.
– Jag har svårt att hänga med i “tråkiga/ (för mig) omeningsfulla” situationer såsom samtal på jobbet. Jag kan missa jättemycket av det viktiga i ett gruppmöte på grund av en ständig kaskad av plötsliga djupdykningar i tankelandet baserat på…. Exempel på tankegång: Wow vilken snygg och färgstark klänning min kollega har på dig. Undra hur hennes liv varit som gjorde att hon valde den klänningen. Har hon valt klänningen som ett stance mot sin uppväxt? För hon bär alltid byxor och tröjor annars, inga undantag. Eller brukar hon ha klänningar, men inte på jobbet bara? Hon kanske fick hon låna en av sin syster som hon nämnde var där över helgen. Min egen syster ringde ju för två dagar sedan, fan måste återkoppla. Just det, apropå återkoppla, jag sade till person X att jag skulle återkoppla om PROJEKTET till person Y. Nu har de väntat en vecka… Och nu måste jag krypa till korset och säga att det aldrig blev något på grund av att jag inte gör att räkna med. Osv. Och samtidigt som jag är i denna tankevärld har jag plötsligt missat en lucka i gruppmötets samtal där alla förväntades ge input. Och nu måste jag rädda mig själv socialt på något sätt eller känna en massa ångest över att jag “dagdrömde”. Och både dagdrömmandet och konsekvenserna av det gör mig såååå trött. Jag är ofta slut innan lunch. Men kan inte sluta på det här viset.
– Gör slarvfel hela tiden. Alltid tagit fågelvägen.
– Svårt att komma ihåg instruktioner muntligt eller på papper.
– Blir lätt störd.
– Impulsiv och störande, vilket andra varit tvungna att lida av fysiskt eller psykiskt.
– En och annan personal på grundskolan frågade min mamma om jag kanske hade “DAMP” som det hette för i tiden. Varpå det alltid överslätades i nästa mening pga det var tabu att prata om (enl min mamma)
– Skolan var ett helvete för tydligen kunde andra studera bra och få höga resultat på proven (fastän de inte ens var intresserade av ex. Naturkunskap, vilket jag var, vilket förvånade mig). De hade nog mer än de smulor av disciplin jag hade.
Jag är bombsäker på stt om jag fick diagnos som barn och metaförståelse av mina föräldrar och skola om mina personliga problem så hade jag kunnat få stöd i stället för att bli kallad- och känna mig som en konstant besvikelse. Det är en farlig deprimerande väg att gå när det gäller “what ifs” men ni fattar grejen.
Jag är idag bättre på att ta hand om mig och skrida fram bredvid mina medmänniskor än när jag var barn. Jag har levt mina senaste 5-6 år som om jag har adhd och använt de knep som finns – och fått det bättre.
Men jag tycker att jag fortfarande har problem nog att söka diagnos för.
Har gått till vanliga vården några gånger i vuxen ålder för detta.
De har inte velat eller kunnat ta det vidare på grund av resursbrist, kompetensbrist eller pga att de inte tycker att jag har tillräckligt med problem. Hur kan det inte vara tillräckligt med problem när jag på jobbet som “speditör”/orderläggaere, snabb och inattentiv som jag är, missar kundnummer och annan viktig information på datorn, så att jag skickar fel rätt så konstant innebärande att lastbilschaufförer först måste åka till oss, hämta last, åka genom stad för stad för att till sist i slutdestination höra att mottagaren aldrig beställt en hel container fylld med fryst mango. Jag måste kostat alla inblandade tusentals kronor…
Nåväl, ni fattar vinken.
Gick slutligen till psykiatrinspecialisterna med vinkeln om att jag betalar för en utredning, inte för diagnosen. Vilket var mycket pengar för mig från Hussparet och på sätt och vis riskfyllt då jag ändå hoppades, nu när jag blir utredd på allvar, att jag ändå hoppas på en diagnos såklart. Ska sägas att de aldrig sade att jag får pengarna tillbaka efter oönskat resultat av utredning.
Har ni frågor om processen så fråga gärna.
Hur som helst.
Lite osäker hur det blir nu för mig efter allt detta med Psykiatrinspecialisterna. Hitills har jag fått uppföljning, stöd och medicin utskrivet genom dem och det är skönt att veta att jag alltid kan gå till dem. Har aldrig träffat ägaren som syns till där i artikeln.
Tanken är att fortsätta få medicinering och annat stöd via min lokala vård efter min utredning.m, men jag blir osäker på hur det kommer tas emot då jag fått diagnos genom privat vård, särskilt via dessa då de nu framhävs av SVT som oansvariga (kan ju vara befogat, men kände inte så i mitt särskilda fall).
Önskar gärna tankar och erfarna kommentarer på om hur det vore för mig att fasa jt psykiatrinspecialisterna och med min utfärdade diagnos fortsätta få medicin och stöd från min lokala vård. Vad kan jag förvänta mig och hur bör jag göra?
OP har inte ADHD men någonting verkar han ha om man kollar på hans svar
Jag är så less på privatisering, speciellt av sjukvård. Vi behöver förstatliga det igen, samt prioritera på att få upp välfärden får de som har det sämst/svårast i samhället. Den neoliberala politiken som vuxit sig starkare i Sverige ökar samhällsklyftorna, och det är inte vad Sverige ska stå för. Nu när USA har blivit katastrofalt kan vi väl sluta inspireras och efterapa dem.
Galet
Låter liknande hur jag fick min autismdiagnos. Efter 2 års väntetid fick jag regionen att betala för att en privat aktör skulle göra utredningen, som annars hade kostat 50 000kr. Själva utredningen var typ 3 besök + ett samtal med morsan. Som jämförelse tog en annan psykologisk utredning jag gjorde inom regionen ca 8 år tidigare flera veckor med mycket mer tester och intervjuer.
Även om jag håller med om slutsatsen om att jag har autism håller jag inte med om mycket som står i utredningen. Den säger emot sig själv, tar inte hänsyn till att jag har en medfödd hörselskada, adhd uteslöts snabbt utan förklaring varför trots att många symptom stämmer in osv.
Den är uppenbarligen ett stressjobb och bristerna är öppenbara så fort man faktiskt tittar. Och sen fick jag tjata på dem för att faktiskt få hela utredningen som visar testresultat osv istället för bara de korta versionen jag fick först. De förstod först inte vad jag menade med “hela utredningen” och sen tog det flera veckor innan den dök upp.
Ensidig och onyanserad artikel som spär på oförståelsen för ADHD. Det är i princip omöjligt att göra utredning för ADHD som vuxen i de flesta landsting, om man inte är helt oförmögen att ta hand om sig själv.
Utan dessa privata utredningar hade massvis med människor fått fortsätta bränna ut sig och dras med depression och alla andra olika besvär. Om ni inte gillar detta så se till att den offentliga vården inte behöver ha flera års kö för att ens utreda om en ADHD-utredning är aktuell.
Sen tycker jag att artikeln har allmänt vek kritik.
Och jag är forvånad att så många kommentarer här verkar anta att en betydande del av de som vill utreda sig för adhd skulle vara oärliga människor som inte alls har adhd utan bara vill knarka.
Tyvärr är det en sådan här man kommer behöva gå till, min fru har med utlåtande från sin läkare med hennes läkarlegitimation på pappret. Men ändå krävs en ny utredning och det kommer ta 2 år innan den är klar säger dom. Min fru har fått medicin för sin grova ADHD i över 30 år så det är klart att man går till en privataktör hellre än att inte fungera i sitt dagliga liv.
14 comments
Jag, har ingen diagnos och kanske borde jag inte ha någon, ingen aning.
Men tänk sveket att ha gått hit, oavsett svar… DU HAR INTE ADHD… OK ? det var inte pusselbiten jag letade efter uppenbarligen. ?
DU HAR ADHD, OK… oj, det var oväntat.. OK, då får jag väl… göra så här då ? Jag som trodde jag var något på tråden…
Och sen visar det sig att hela skiten är fejk ?
Att få en diagnos verkar ju uppenbarligen lätt, men… det hjälpte ju uppenbarligen inte… och man är fortfarande vilse.
Va?! Ytterligare en privat aktör som fifflar för att vinstmaximera? Det var som tusan!
Men högern säger ju att *allt* blir bättre med vinstintresse? Det här måste vara fejk-nyheter!
Symptom på bristande uppmärksamhet är antagligen ungefär normalfördelade i befolkningen, dvs det är vanligare att man har lite ADHD-drag än att man inte har det. Var ska man då dra gränsen för en ADHD-diagnos? Det kommer alltid att bli en bedömningssport.
Lägg till en farlig kombination av att att vilja vara patienterna till lags (vem skulle köpa vård av en diagnosfabrik som inte sätter några diagnoser) och en lukrativ ersättningsmodell så får du ett recept på en herrans massa ADHD-diagnoser som blir mycket svåra att värdera.
Sedan bör man också ställa sig frågan om det finns en del i detta som är samtidens allmänna oförmåga att hantera motgångar. Är vår definition av normalfungerande korrekt om 30-40-50% av befolkningen behöver medicinering för att uppnå den? Jag tror inte framtiden kommer att se på dagens ADHD-situation med positiva ögon.
Det värst är att dessa slarviga utredningar gör att folk som har ADHD som ger dem riktiga problem inte tas på lika stort allvar.
Du kanske inte ska attackera alla som kommenterar, eller? Det är ok med en diskussion, inte ok med personliga påhopp.
Whaaaaat?! Högst oväntat. Not.
Jag har haft typiska adhd-problem hela livet men misstänkt det sedan 2015 när det i vuxen ålder blev allt mer tydligt hur annorlunda jag fungerar än andra.
– Jag har alltid varit för snabb/impulsiv.
– Jag har väldigt starka känslor uppåt och nedåt.
– Jag haft extremt svårt att sitta ned för att exempelvis, särskilt när jag var mindre; kunde kännas jättefrustrerande att sitta still i klassrummet även om jag gjorde mitt absolut bästa. Kändes som tortyr. Dock fattade jag inte att de andra klarade av det utan ansträngning).
– Jag har alltid nya stora projekt på gång; “Ex: nu ska jag lära mig ALLT om ABC och förhoppningsvis göra det till en karriär. Så nu har jag kommit in på en kurs om ABC. Fast nu har det gått en vecka, jag ska faktiskt lära mig ALLT om XYZ i stället. Men glömde avboka ABC-kursen. men kom aldrig längre med XYZ heller pga jag har kraschat på grund av vardagslivet som bränner ut mig, för jag har svårt att ta det lugnt för att återhämta mig.
– Jag har svårt att hänga med i “tråkiga/ (för mig) omeningsfulla” situationer såsom samtal på jobbet. Jag kan missa jättemycket av det viktiga i ett gruppmöte på grund av en ständig kaskad av plötsliga djupdykningar i tankelandet baserat på…. Exempel på tankegång: Wow vilken snygg och färgstark klänning min kollega har på dig. Undra hur hennes liv varit som gjorde att hon valde den klänningen. Har hon valt klänningen som ett stance mot sin uppväxt? För hon bär alltid byxor och tröjor annars, inga undantag. Eller brukar hon ha klänningar, men inte på jobbet bara? Hon kanske fick hon låna en av sin syster som hon nämnde var där över helgen. Min egen syster ringde ju för två dagar sedan, fan måste återkoppla. Just det, apropå återkoppla, jag sade till person X att jag skulle återkoppla om PROJEKTET till person Y. Nu har de väntat en vecka… Och nu måste jag krypa till korset och säga att det aldrig blev något på grund av att jag inte gör att räkna med. Osv. Och samtidigt som jag är i denna tankevärld har jag plötsligt missat en lucka i gruppmötets samtal där alla förväntades ge input. Och nu måste jag rädda mig själv socialt på något sätt eller känna en massa ångest över att jag “dagdrömde”. Och både dagdrömmandet och konsekvenserna av det gör mig såååå trött. Jag är ofta slut innan lunch. Men kan inte sluta på det här viset.
– Gör slarvfel hela tiden. Alltid tagit fågelvägen.
– Svårt att komma ihåg instruktioner muntligt eller på papper.
– Blir lätt störd.
– Impulsiv och störande, vilket andra varit tvungna att lida av fysiskt eller psykiskt.
– En och annan personal på grundskolan frågade min mamma om jag kanske hade “DAMP” som det hette för i tiden. Varpå det alltid överslätades i nästa mening pga det var tabu att prata om (enl min mamma)
– Skolan var ett helvete för tydligen kunde andra studera bra och få höga resultat på proven (fastän de inte ens var intresserade av ex. Naturkunskap, vilket jag var, vilket förvånade mig). De hade nog mer än de smulor av disciplin jag hade.
Jag är bombsäker på stt om jag fick diagnos som barn och metaförståelse av mina föräldrar och skola om mina personliga problem så hade jag kunnat få stöd i stället för att bli kallad- och känna mig som en konstant besvikelse. Det är en farlig deprimerande väg att gå när det gäller “what ifs” men ni fattar grejen.
Jag är idag bättre på att ta hand om mig och skrida fram bredvid mina medmänniskor än när jag var barn. Jag har levt mina senaste 5-6 år som om jag har adhd och använt de knep som finns – och fått det bättre.
Men jag tycker att jag fortfarande har problem nog att söka diagnos för.
Har gått till vanliga vården några gånger i vuxen ålder för detta.
De har inte velat eller kunnat ta det vidare på grund av resursbrist, kompetensbrist eller pga att de inte tycker att jag har tillräckligt med problem. Hur kan det inte vara tillräckligt med problem när jag på jobbet som “speditör”/orderläggaere, snabb och inattentiv som jag är, missar kundnummer och annan viktig information på datorn, så att jag skickar fel rätt så konstant innebärande att lastbilschaufförer först måste åka till oss, hämta last, åka genom stad för stad för att till sist i slutdestination höra att mottagaren aldrig beställt en hel container fylld med fryst mango. Jag måste kostat alla inblandade tusentals kronor…
Nåväl, ni fattar vinken.
Gick slutligen till psykiatrinspecialisterna med vinkeln om att jag betalar för en utredning, inte för diagnosen. Vilket var mycket pengar för mig från Hussparet och på sätt och vis riskfyllt då jag ändå hoppades, nu när jag blir utredd på allvar, att jag ändå hoppas på en diagnos såklart. Ska sägas att de aldrig sade att jag får pengarna tillbaka efter oönskat resultat av utredning.
Har ni frågor om processen så fråga gärna.
Hur som helst.
Lite osäker hur det blir nu för mig efter allt detta med Psykiatrinspecialisterna. Hitills har jag fått uppföljning, stöd och medicin utskrivet genom dem och det är skönt att veta att jag alltid kan gå till dem. Har aldrig träffat ägaren som syns till där i artikeln.
Tanken är att fortsätta få medicinering och annat stöd via min lokala vård efter min utredning.m, men jag blir osäker på hur det kommer tas emot då jag fått diagnos genom privat vård, särskilt via dessa då de nu framhävs av SVT som oansvariga (kan ju vara befogat, men kände inte så i mitt särskilda fall).
Önskar gärna tankar och erfarna kommentarer på om hur det vore för mig att fasa jt psykiatrinspecialisterna och med min utfärdade diagnos fortsätta få medicin och stöd från min lokala vård. Vad kan jag förvänta mig och hur bör jag göra?
OP har inte ADHD men någonting verkar han ha om man kollar på hans svar
Jag är så less på privatisering, speciellt av sjukvård. Vi behöver förstatliga det igen, samt prioritera på att få upp välfärden får de som har det sämst/svårast i samhället. Den neoliberala politiken som vuxit sig starkare i Sverige ökar samhällsklyftorna, och det är inte vad Sverige ska stå för. Nu när USA har blivit katastrofalt kan vi väl sluta inspireras och efterapa dem.
Galet
Låter liknande hur jag fick min autismdiagnos. Efter 2 års väntetid fick jag regionen att betala för att en privat aktör skulle göra utredningen, som annars hade kostat 50 000kr. Själva utredningen var typ 3 besök + ett samtal med morsan. Som jämförelse tog en annan psykologisk utredning jag gjorde inom regionen ca 8 år tidigare flera veckor med mycket mer tester och intervjuer.
Även om jag håller med om slutsatsen om att jag har autism håller jag inte med om mycket som står i utredningen. Den säger emot sig själv, tar inte hänsyn till att jag har en medfödd hörselskada, adhd uteslöts snabbt utan förklaring varför trots att många symptom stämmer in osv.
Den är uppenbarligen ett stressjobb och bristerna är öppenbara så fort man faktiskt tittar. Och sen fick jag tjata på dem för att faktiskt få hela utredningen som visar testresultat osv istället för bara de korta versionen jag fick först. De förstod först inte vad jag menade med “hela utredningen” och sen tog det flera veckor innan den dök upp.
Ensidig och onyanserad artikel som spär på oförståelsen för ADHD. Det är i princip omöjligt att göra utredning för ADHD som vuxen i de flesta landsting, om man inte är helt oförmögen att ta hand om sig själv.
Utan dessa privata utredningar hade massvis med människor fått fortsätta bränna ut sig och dras med depression och alla andra olika besvär. Om ni inte gillar detta så se till att den offentliga vården inte behöver ha flera års kö för att ens utreda om en ADHD-utredning är aktuell.
Sen tycker jag att artikeln har allmänt vek kritik.
Och jag är forvånad att så många kommentarer här verkar anta att en betydande del av de som vill utreda sig för adhd skulle vara oärliga människor som inte alls har adhd utan bara vill knarka.
Tyvärr är det en sådan här man kommer behöva gå till, min fru har med utlåtande från sin läkare med hennes läkarlegitimation på pappret. Men ändå krävs en ny utredning och det kommer ta 2 år innan den är klar säger dom. Min fru har fått medicin för sin grova ADHD i över 30 år så det är klart att man går till en privataktör hellre än att inte fungera i sitt dagliga liv.
Comments are closed.