Nu är Gazas barn i ett nytt helvete –cancersjukdomen

AMMAN. Ögonen är trötta, huden blek.

Barnen från Gaza har överlevt bombregnet. Men nu väntar ett nytt krig.

– Jag är livrädd, säger cancersjuka Ahmad.

Läs mer

Gazabarnens överlevnad – nu mot cancer

1:22

Suhair, 13, på hotellrummet efter dagens cancerbehandlingar. Foto: Niclas Hammarström

Hotellkorridoren har förvandlats till en fritidsgård.

Leksaker ligger utspridda. Barn kutar runt på våningsplanen. Några spelar Uno.

Men mest väntar de på att deras syskon ska komma tillbaka från cancerbehandlingen.

Kung Hussein cancercenter i den jordanska huvudstaden tog emot patienter från Gaza redan innan kriget startade.

Men de som anlänt den senaste tiden är sjukare. Cancern är mer utvecklad och aggressiv. De sönderbombade sjukhusen har gjort vården i Gaza omöjlig.

– Vi har haft patienter från andra krig tidigare, bland annat Syrien. Men det här är det värsta vi har sett, säger läkaren Rawad Rihani.

Foto: Niclas Hammarström

Foto: Niclas Hammarström

13-åriga Suhair ligger på sjukhussängen med en droppslang i armen.

Hon förstod redan när de gömde sig för granaterna i Khan Yunis att hon hade cancer. Trots att mamma gjorde sitt bästa för att dölja det.

– Hon sa att jag behövde lite mer blod bara. Inte förrän vi satt på bussen till Jordanien sa hon att jag hade cancer och att jag nu skulle få hjälp. Då sa jag att jag vetat det hela tiden.

Nu har Suhair fått sin diagnos: akut leukemi.

Ögonen är trötta. Hon har varit på sjukhuset hela dagen och tagit provet. Nålsticken i armarna är många.

– Det tar så lång tid för dem att hitta venerna. Jag brukar gråta för att det gör så ont. Det finns ingenstans i mina händer de inte tagit blod från.

Det är ingen idé att försöka förklara situationen i Gaza, som de fick lämna för ett par veckor sedan.

Det går ändå inte att beskriva, säger hon.

– Precis när vi åkte fick alla i Khan Yunis order om att evakuera. Vi tackade Gud för att vi slapp.

Bröderna Qassem, 15 år, och Ahmad, 13 år, vårdas bägge två för cancer. Mamma Zainab är orolig för både sina söner och för resten av familjen som är kvar i Gaza. Foto: Niclas Hammarström

Zainab Al-Astal åker i skytteltrafik mellan hotellet och sjukhuset i Amman.

Mitt under brinnande krig fick hon reda på att två av hennes söner var sjuka i cancer.

15-årige Qassem hade haft sin tumör i höften i nära ett år när hon förstod att något var fel även med 13-åriga Ahmad.

Det visade sig vara lymfcancer.

– Det är den hårdaste smäll jag fått, säger Zainab.

Båda sönerna befann sig på det europeiska sjukhuset i Khan Yunis för tre veckor sedan när bomberna plötsligt började falla.

28 personer dog i jakten på Hamasledaren Muhammad Sinwar, som enligt Israel befann sig i tunnlarna under sjukhuset.

Zainab Al-Astal åker i skytteltrafik mellan hotellet och sjukhuset i Amman. Foto: Niclas Hammarström

Zainab beskriver paniken och skriken.

Vart tog hennes barn vägen?

Hon letade febrilt bland rök och bråte innan hon fick syn på dem. Leriga och smutsiga.

Men vid liv.

– Jag kramade om dem och sa: Om Gud bestämt att vi ska överleva kommer vi att göra det. Och om Gud bestämt att vi ska dö så gör vi det tillsammans.

De fick lämna Gaza efter en överenskommelse mellan jordanske Kung Abdullah och USA:s president Donald Trump. Efter att ha korsat gränsen med buss och passerat skyltarna som förklarade att ”här tar israelisk gräns slut” kunde de andas ut.

– Nu är vi i den sista fasen av smärta, säger Zainab.

Jordanierna bedömde situationen som akut och ville transportera pojkarna luftvägen. Israel sa nej. Men den sista biten fick de i alla fall åka helikopter.

– Vi tycker att det är lyxigt att åka bil. Men att åka helikopter… Det är något som bara rika människor gör.

Zainab är inte så orolig för Qassem. Han tar sig igenom alla svårigheter med ett leende på läpparna.

Qassem och lillebror Ahmad. Foto: Niclas Hammarström

Värre är det med lillebror Ahmad.

I dag är ingen bra dag. Han har hostat hela morgonen. Rösten är svag.

– I dag ser hans ansikte inte ut som det brukar. Hans ögon är annorlunda.

– Jag vill inte förklara hur sjuk han är nu när han sitter här, men jag var i chock och kände mig paralyserad när jag fick beskedet. Jag kan inte göra någonting utan att tänka på hur han mår. Jag önskar jag kunde bära allt lidande så att han slipper.

Ahmad sippar på en kopp Nescafe även fast mamma Zainab inte vill.

– Det är inte så bra för honom, men jag kan inte kontrollera allt.

Snart är det dags för en ny röntgen. Och Ahmad är livrädd.

– Det är läskigt. Jag måste stå i ett hörn och maskinen åker fram och tillbaka. Jag har gjort det i Gaza och här också. Det är som ett fängelse.

Youssef Salha, 16, ligger utsträckt på hotellsängen, medan hans småsystrar spelar mobilspel.

Det vita ärret på sidan av huvudet lyser igenom den snaggade frisyren. Det fick han när han opererade en hjärntumör på sjukhuset i Gaza.

Och än än är det inte över.

– Jag är lite nervös och ångestfylld. Men jag tror att det kommer att gå bra. Jag litar på läkarna här.

Här i Jordanien har de allt de behöver. El, vatten och pommes frites.

Det tär också på samvetet.

När mamma Safa Salha för första gången på många månader sitter med en fylld tallrik framför sig är det svårt att inte tänka på alla som är kvar.

Särskilt den äldsta sonen.

När familjen till slut fick klartecken att sätta sig på bussen som skulle ta dem till Amman blev han kvar. Samtalen från andra sidan Jordandalen får henne att bryta ihop.

– Han säger: ”mamma jag orkar inte mer, jag har inte ätit på flera dagar”. Ibland får han gå fyra timmar för att få tag på en brödbit. Och det är inte på någon röd matta direkt. Det är uppför och nerför samtidigt som Israel omringar dem från alla håll.

– Ibland skjuter de bara och det finns ingenstans att gömma sig.Youssef säger att han så fort han är frisk ska ta sig hem till Gaza för att återförenas med sin bror.

Mamma Safa beskriver dem som själsfränder.

– Jag saknar honom mycket. Jag kan inte alltid få tag på honom på grund av täckningen. Men vi kollar hela tiden så att han lever, säger Youssef.

Safa torkar tårarna.

– En palestinsk kvinna har mer sorg än tusen kvinnor runtom i världen. Vi lider, våra hjärtan är krossade. Men de lät oss lämna Gaza för Jordanien. Det får oss att känna oss som änglar.

Suhair, 13, på hotellrummet tillsammans med sin mamma och syskon. Foto: Niclas Hammarström

Suhair försöker vila på hotellrummet medan hennes småsyskon springer runt.

Trots kriget vill hon bara hem igen.

– Jag saknar min familj. Mina fastrar och farbröder. Det finns inget som hemma. Jag är i ett konstigt land, vi får inte gå ut, vi känner inga här. Det här är inte för oss.

Hennes högsta önskan är att bli frisk. Och att få en egen mobil.

Sedan ska hon återuppta skolan. Målet är att bli advokat.

– Jag vill skydda och rädda vårt land. Min familj har flera vänner som blivit gripna och satta i fängelse utan någon förklaring. Jag ska hjälpa människor så att deras hus inte blir stulna och försvara dem som behöver försvaras.

FAKTAKung Hussein cancercenter

Läs mer