Allt fler kallar sig själva medelklass – samtidigt används begreppet som skällsord från både höger och vänster, och parodieras flitigt i serier som ”Vi i villa”. Sociologen Lena Sohl frågar sig om det är dags att omdefiniera den både hånade och omhuldade klassen.
”Varför älskar alla att hata medelklassen?” Det frågade sig Gabriella Håkansson och Malin Ullgren på dessa sidor redan 2007 (26/5). Det hade lika gärna kunnat hända i dag. Medelklassdebatten har blossat upp igen, om den nu någonsin slocknat. Artikeln var ett inlägg i den så kallade väskdebatten som handlade om medelklasskvinnors förhatliga konsumtionsvanor.
Just medelklasskvinnorna har även spelat en roll i de senaste kulturdebatterna. Deras romanskrivande (och läsande) har kritiserats och försvarats i ”köttbergsdebatten” (Karin Pettersson, Aftonbladet, 16/1, Åsa Beckman, DN 22/1). I Johan Heltnes autofiktiva bok ”Sympati för djävulen”, som behandlar hans upplevda oförrätter på den prestigefyllda skrivarutbildningen på Biskops-Arnö, tycks de kvinnliga medelklasslärarnas litteratursyn ha stört honom särskilt mycket.
Även för den som inte förläst sig på den franske sociologen Pierre Bourdieu är det lätt att se att smak och kultur är återkommande i medelklassdebatterna. En fråga från Håkansson och Ullgren är värd att ställa igen: ”Är det verkligen enbart i egenskap av kulturell smakdomare som medelklassen tar makt från andra grupper?”
Svaret är givetvis nej. Det är dags att bredda bilden av vad medelklassen som klass innebär. Jag vill flytta diskussionen från kultur och konsumtion till var mellanskiktet befinner sig på arbetsmarknaden och vad det innebär i termer av makt. Inte minst är det viktigt att se vilken roll medelklassen spelar inom kapitalismen. Det är aspekter som det inte alls talats lika mycket om, i jämförelse med vilka böcker denna klass förmodas läsa eller vilken litteratursyn den företräder.
Vilka som egentligen tillhör medelklassen och var gränsdragningarna ska gå har länge hållit åtskilliga sociologer vakna om nätterna
Medelklassen säljer förvisso sin arbetskraft, precis som arbetarklassen. Men medelklassens position på arbetsmarknaden gör att den har intressen som ligger nära och ibland sammansmälter med arbetsgivarnas; exempelvis kan medelklasspersoner befinna sig i chefsposition. Trots att de själva inte äger produktionsmedlen, får de genom höga löner del av företagens vinst, mot att de förväntas vara lojala med arbetsgivaren.
Vilka som egentligen tillhör medelklassen och var gränsdragningarna ska gå har länge hållit åtskilliga sociologer vakna om nätterna. Någon konsensus om hur detta mellanliggande skikt ska förstås existerar inte. Men det finns viss enighet om att yrkeskategorier som antas spegla arbetsförhållanden, arbetsrelationer och ekonomi är avgörande för att förstå den här klassen. Positionen på arbetsmarknaden är central.
Den marxistiskt influerade amerikanska sociologen Erik Olin Wright använde begreppet ”motsägelsefulla klasslokaliseringar”. Det sätter ord på vad som är avgörande för dem som ingår i mellanskiktet och skiljer dem från andra som säljer sin arbetskraft. De besitter expertkunskaper, som bland annat kan ha förvärvats genom utbildning. De har ofta makt och auktoritet på jobbet genom sina arbetsledande funktioner. Därmed kan de organisera sitt eget arbete och ha kontroll över andras.
Den franska sociologen Loïc Wacquant menar att Karl Marx är skyldig till forskningens upptagenhet vid mellanskikten, eftersom han lämnade frågorna om denna grupps position inom kapitalismen obesvarade. Wacquant menar att teoretiker influerade av såväl Marx som Max Weber har betraktat medelklassen som redan given av samhällsstrukturen, när det i stället är viktigt att förstå den här klassens mångskiftande och föränderliga karaktär. Är det ens meningsfullt att benämna medelklassen i singular? Wacquant talar hellre om medelklasser i plural. De skilda villkoren för en läkare på Danderyds sjukhus, en civilingenjör på Volvo och en socialsekreterare i Tierps kommun gör det befogat.
Medelklassmannen Anders, i Henrik Schyfferts nya dramakomediserie ”Vi i villa”, får höra av sin chef: ”Du måste gå ner i lön. Du är en förlustaffär”
Att allt fler i Sverige har tjänstemannayrken gör också att allt fler räknar sig till medelklassen. I den fackliga tankesmedjan Katalys bok ”Klass i Sverige” (2021) påpekar Lovisa Boström att den historiska trenden att medelklassen ökar går att spåra långt tillbaka. Hon har en poäng i att många tjänstemannaarbeten blivit mer rutinmässiga, och inte självklart innebär makt och inflytande. Spänningarna inom mellanskiktet har alltså ökat, och olika delar av medelklassen kan hamna vid olika sidor av (löne)förhandlingsbordet. Det får mig att tänka på huvudpersonen Anders i Henrik Schyfferts nya dramakomediserie ”Vi i villa”, som handlar om en medelklassman som får nog av allt. Han får höra av sin chef: ”Du måste gå ner i lön. Du är en förlustaffär.”
Vissa grupper, som högre tjänstemän, har sett sina villkor förbättras med högre löner och mer kontroll över andra, medan andra yrkesgrupper snarare har närmat sig arbetarklassens situation, när det gäller villkoren på arbetsmarknaden.
Medelklassen är ju bara rikare arbetsklassen.
Klasserna lyfts långsamt allt eftersom utvecklingen går framåt, så blir det ganska naturligt när samhället utvecklas på ett icke-korrupt sätt..
> När jag läser historikern Selina Todds hyllade bok ”The people. The rise and fall of the working class” (2014) om den brittiska arbetarklassen fastnar jag vid beskrivningen av att hennes föräldrar inte ville lämna arbetarklassen bakom sig för att bli medelklass. Vad de ville var att allas livsvillkor skulle förbättras. Kanske är det under den nyliberala omsvängningen av samhället, då tanken om ett kollektivt lyft av människors levnadsvillkor alltmer upphört att vara ett gemensamt samhällsprojekt, som människor gränsdragningar nedåt blir allt viktigare. Medelklass blir då alla som inte befinner sig längst ned – eller för den delen, högst upp – på samhällsstegen.
Det som förändrats i det svenska samhället är att vi importerat en ny underklass, dessa blir den nya arbetarklassen och resultatet är att svenskarna generellt sett plötsligt befinner sig mycket högre upp i klass-stegen än tidigare, trots att det enda man gjort är att sänka botten..
Arbetar, medel och överklass är ett extremt kasst sätt att dela in samhället i, dels missar man permanenta bidragstagare, dels missar man de som lever på kapitalavkastning men med arbetarklass-levnadsstandard o.s.v.. Det finns så många fler nyanser, dock passar väl inte detta vänsterns extremt förenklade narrativ.
Alltså DN… först en stor reklam som jag måste klicka förbi. Man kan få tycka att jag betalat för att se artikeln eftersom reklamen fick en visning. Men icke, artikeln äro låst så jag klickade på artikeln helt förgäves. Fuck DN.
4 comments
Allt fler kallar sig själva medelklass – samtidigt används begreppet som skällsord från både höger och vänster, och parodieras flitigt i serier som ”Vi i villa”. Sociologen Lena Sohl frågar sig om det är dags att omdefiniera den både hånade och omhuldade klassen.
”Varför älskar alla att hata medelklassen?” Det frågade sig Gabriella Håkansson och Malin Ullgren på dessa sidor redan 2007 (26/5). Det hade lika gärna kunnat hända i dag. Medelklassdebatten har blossat upp igen, om den nu någonsin slocknat. Artikeln var ett inlägg i den så kallade väskdebatten som handlade om medelklasskvinnors förhatliga konsumtionsvanor.
Just medelklasskvinnorna har även spelat en roll i de senaste kulturdebatterna. Deras romanskrivande (och läsande) har kritiserats och försvarats i ”köttbergsdebatten” (Karin Pettersson, Aftonbladet, 16/1, Åsa Beckman, DN 22/1). I Johan Heltnes autofiktiva bok ”Sympati för djävulen”, som behandlar hans upplevda oförrätter på den prestigefyllda skrivarutbildningen på Biskops-Arnö, tycks de kvinnliga medelklasslärarnas litteratursyn ha stört honom särskilt mycket.
Även för den som inte förläst sig på den franske sociologen Pierre Bourdieu är det lätt att se att smak och kultur är återkommande i medelklassdebatterna. En fråga från Håkansson och Ullgren är värd att ställa igen: ”Är det verkligen enbart i egenskap av kulturell smakdomare som medelklassen tar makt från andra grupper?”
Svaret är givetvis nej. Det är dags att bredda bilden av vad medelklassen som klass innebär. Jag vill flytta diskussionen från kultur och konsumtion till var mellanskiktet befinner sig på arbetsmarknaden och vad det innebär i termer av makt. Inte minst är det viktigt att se vilken roll medelklassen spelar inom kapitalismen. Det är aspekter som det inte alls talats lika mycket om, i jämförelse med vilka böcker denna klass förmodas läsa eller vilken litteratursyn den företräder.
Vilka som egentligen tillhör medelklassen och var gränsdragningarna ska gå har länge hållit åtskilliga sociologer vakna om nätterna
Medelklassen säljer förvisso sin arbetskraft, precis som arbetarklassen. Men medelklassens position på arbetsmarknaden gör att den har intressen som ligger nära och ibland sammansmälter med arbetsgivarnas; exempelvis kan medelklasspersoner befinna sig i chefsposition. Trots att de själva inte äger produktionsmedlen, får de genom höga löner del av företagens vinst, mot att de förväntas vara lojala med arbetsgivaren.
Vilka som egentligen tillhör medelklassen och var gränsdragningarna ska gå har länge hållit åtskilliga sociologer vakna om nätterna. Någon konsensus om hur detta mellanliggande skikt ska förstås existerar inte. Men det finns viss enighet om att yrkeskategorier som antas spegla arbetsförhållanden, arbetsrelationer och ekonomi är avgörande för att förstå den här klassen. Positionen på arbetsmarknaden är central.
Den marxistiskt influerade amerikanska sociologen Erik Olin Wright använde begreppet ”motsägelsefulla klasslokaliseringar”. Det sätter ord på vad som är avgörande för dem som ingår i mellanskiktet och skiljer dem från andra som säljer sin arbetskraft. De besitter expertkunskaper, som bland annat kan ha förvärvats genom utbildning. De har ofta makt och auktoritet på jobbet genom sina arbetsledande funktioner. Därmed kan de organisera sitt eget arbete och ha kontroll över andras.
Den franska sociologen Loïc Wacquant menar att Karl Marx är skyldig till forskningens upptagenhet vid mellanskikten, eftersom han lämnade frågorna om denna grupps position inom kapitalismen obesvarade. Wacquant menar att teoretiker influerade av såväl Marx som Max Weber har betraktat medelklassen som redan given av samhällsstrukturen, när det i stället är viktigt att förstå den här klassens mångskiftande och föränderliga karaktär. Är det ens meningsfullt att benämna medelklassen i singular? Wacquant talar hellre om medelklasser i plural. De skilda villkoren för en läkare på Danderyds sjukhus, en civilingenjör på Volvo och en socialsekreterare i Tierps kommun gör det befogat.
Medelklassmannen Anders, i Henrik Schyfferts nya dramakomediserie ”Vi i villa”, får höra av sin chef: ”Du måste gå ner i lön. Du är en förlustaffär”
Att allt fler i Sverige har tjänstemannayrken gör också att allt fler räknar sig till medelklassen. I den fackliga tankesmedjan Katalys bok ”Klass i Sverige” (2021) påpekar Lovisa Boström att den historiska trenden att medelklassen ökar går att spåra långt tillbaka. Hon har en poäng i att många tjänstemannaarbeten blivit mer rutinmässiga, och inte självklart innebär makt och inflytande. Spänningarna inom mellanskiktet har alltså ökat, och olika delar av medelklassen kan hamna vid olika sidor av (löne)förhandlingsbordet. Det får mig att tänka på huvudpersonen Anders i Henrik Schyfferts nya dramakomediserie ”Vi i villa”, som handlar om en medelklassman som får nog av allt. Han får höra av sin chef: ”Du måste gå ner i lön. Du är en förlustaffär.”
Vissa grupper, som högre tjänstemän, har sett sina villkor förbättras med högre löner och mer kontroll över andra, medan andra yrkesgrupper snarare har närmat sig arbetarklassens situation, när det gäller villkoren på arbetsmarknaden.
Medelklassen är ju bara rikare arbetsklassen.
Klasserna lyfts långsamt allt eftersom utvecklingen går framåt, så blir det ganska naturligt när samhället utvecklas på ett icke-korrupt sätt..
> När jag läser historikern Selina Todds hyllade bok ”The people. The rise and fall of the working class” (2014) om den brittiska arbetarklassen fastnar jag vid beskrivningen av att hennes föräldrar inte ville lämna arbetarklassen bakom sig för att bli medelklass. Vad de ville var att allas livsvillkor skulle förbättras. Kanske är det under den nyliberala omsvängningen av samhället, då tanken om ett kollektivt lyft av människors levnadsvillkor alltmer upphört att vara ett gemensamt samhällsprojekt, som människor gränsdragningar nedåt blir allt viktigare. Medelklass blir då alla som inte befinner sig längst ned – eller för den delen, högst upp – på samhällsstegen.
Det som förändrats i det svenska samhället är att vi importerat en ny underklass, dessa blir den nya arbetarklassen och resultatet är att svenskarna generellt sett plötsligt befinner sig mycket högre upp i klass-stegen än tidigare, trots att det enda man gjort är att sänka botten..
Arbetar, medel och överklass är ett extremt kasst sätt att dela in samhället i, dels missar man permanenta bidragstagare, dels missar man de som lever på kapitalavkastning men med arbetarklass-levnadsstandard o.s.v.. Det finns så många fler nyanser, dock passar väl inte detta vänsterns extremt förenklade narrativ.
Alltså DN… först en stor reklam som jag måste klicka förbi. Man kan få tycka att jag betalat för att se artikeln eftersom reklamen fick en visning. Men icke, artikeln äro låst så jag klickade på artikeln helt förgäves. Fuck DN.