Att erkänna Palestina är att belöna Hamas, hävdar Israels ledning och USA:s utrikesminister Marco Rubio. Men det är tvärtom: Löftet om en stat är en belöning åt Hamas dödsfiende, det palestinska självstyret i Ramallah.
Hamas ideologi har många komponenter. Nationalism och drömmen om en egen stat ingår inte i visionen. Två perioder, 1994–1997 och 2001–2003, har Hamas skickat självmordsbombare mot Israel för att avstyra den palestinska stat som då låg på förhandlingsbordet.
Självstyret har erkänt Israel och verkar för en palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan. 1993 då Israel och PLO, självstyrets föregångare, började förhandla om en permanent lösning av konflikten, så svor Hamas att sätta stopp för detta.
Hamas är islamister. Den muslimska identiteten är huvudsaken, den palestinska kommer i andra hand. Hamas ledare känner sig mer befryndade med Irans ledare än med självstyret i Ramallah. Drömmen är en återgång till det stora muslimska rike som skapades decennierna efter profeten Muhammads död 632.
Dessa saker är väl kända i Israel. När Saudiarabien och Kuwait började sponsra det muslimska brödraskapet i Gaza i slutet av 1970-talet lät Israel dem hållas. 1978, då Israel tillät islamisterna i Gaza att upprätta ett eget universitet, så var baktanken klar: Bättre att palestiniernas ambitioner tar sig religiösa uttryck än politiska. PLO och dess ledare Yassir Arafat bönföll oljeshejkdömena att sluta sponsra Gazas islamister, som i december 1987 bytte namn till Hamas – men förgäves.
Fredsprocessen mellan israeler och palestinier torpederades av Hamas självmordsbombare och av israeliska extremister som massakrerade muslimer i Hebrons stora moské 1994, och mördade premiärminister Yizhak Rabin 1995.
USA:s utrikesminister Marco Rubio och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i samtal.
Foto: Freddie Everett/TT
När premiärminister Benjamin Netanyahu under många år förbjöd underrättelsetjänsterna att döda eller störta Hamas ledare, och lät Qatar göda regimen i Gaza, så visste han vad han gjorde. Hamas skulle aldrig erkänna Israel, aldrig förhandla om fred eller om en palestinsk stat. Självstyret i Ramallah, som erkänner Israel och samarbetar med det i kampen mot terrorismen, var före detta krig långt mer motarbetat och demoniserat av Netanyahus regeringar än Hamas. Hamas, som den nuvarande finansministern Bezalel Smotrich sade, ”var en resurs”. Så länge palestinierna förblev splittrade i två regimer som inte kunde enas om någonting skulle omvärlden aldrig kunna tvinga fram en delning av landet i två stater.
Den israeliska regeringens skräckscenario är att självstyret ska få en roll i Gaza efter kriget, ena de bägge palestinska områdena och väcka till liv de gamla kraven på en palestinsk stat.