Sverige måste stänga dörren för surrogatindustrin

Ledare

Frida Park: Riskerna att barn och kvinnor far illa är för stora

Riskerna för att utsatta kvinnor kommer utnyttjas och barn fara illa är för stora, för överhängande och, som vi ser internationellt, högst verkliga.
Carlo Navarro

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

I felt really guilty that this woman just had my baby, and then I take the baby and I go to another room and you’re separated.” Orden är Khloé Kardashians, en av familjemedlemmarna i tv-kändisfamiljen Kardashian, och
återges i en artikel i Independent.
Hennes öppenhet om hur svårt hon hade att knyta an till det barn hon och hennes
förre man skaffade genom surrogatmödraskap har välkomnats av många.

I den tredje säsongen
av tv-serien med samma namn som familjen berättar Khloé Kardashian ärligt att hon hade
önskat att någon berättat om baksidorna med att skaffa barn genom
surrogatmödraskap: Den här kvinnan födde precis min bebis och jag tog bebisen och gick till ett annat rum och så är de åtskilda.

Kardashians erfarenhet är personlig, men pekar på något större i vår tid: kommersialiseringen av familjebildningen. I den globala surrogatindustrin finns fruktansvärda baksidor. Barn som överges om de föds med funktionsnedsättning,
eller för att mannen
som beställt ångrar sig. Surrogatmödrar som ångrar sig och vill göra abort, med åtföljande svåra konvulsioner, eller vill behålla barnet själv. Utsatta kvinnor som får betalt för att hyra ut sin livmoder. Barnen som
lämnas rätts- och föräldralösa i en källare i Östeuropa när krig eller pandemi sätter stopp. Välbeställda svenskar som efterfrågar ”rätt” ögon- och hårfärg, kön
och ”rätt” blandning av intellekt och atletiskt påbrå. Vad händer om surrogatprocessen
går snett, om varan, förlåt: barnet, inte motsvarar de högt ställda kraven?

För några år sedan intervjuade Dagen
Camilla Waltersson Grönvall (M), som ville se att Sverige öppnade för altruistiskt
värdmödraskap, en fråga Moderaterna drivit länge. Med dessa osjälviska
handlingar fanns det inga risker, inga sluttande plan menade Waltersson
Grönwall, eftersom kommersiellt värdmödraskap ”aldrig kommer tillåtas”. Men ett ”aldrig”
från politiker ska som bekant tas med en stor näve salt.

Regeringskollegan KD håller inte med M. I en motion
till riksdagen förra året skriver Mikael Oscarsson om att surrogatindustrin
blivit global, att utsatta kvinnor exploateras, att barn förvandlas till handelsvaror
och att det finns etiska och psykiska risker. Han föreslår ett förbud för
svenska surrogatförmedlingar och för svenskar att ingå surrogatavtal i
utlandet. I sammanhanget kan det vara intressant att veta att regeringen Persson i proposition 2001/02:89
resonerade kring en kriminalisering av surrogatmödraskap.

Men M är ivrigt påhejade av näringslivsnära tankesmedjan
Timbro, vars Lovisa Lanryd i en debattartikel i SvD
vill se att surrogatmödraskap tillåts fullt ut. Inte bara osjälviska
arrangemang där inga pengar tillåts byta händer, utan hela kommersen. I en tirad
blandad med kreativa tolkningar av domar och försök att utmåla den som är emot att barn blir handelsvaror som fast i ”gamla
dogmer” påstår Timbros välfärdsansvariga att Sverige med nuvarande nej till
surrogatmödraskap inte lever upp till ”kvinnors rätt att bestämma över sina
kroppar”. Skulle Lanryd extrema linje bli verklighet fråntas
ju surrogatmödrar rätten att fatta beslut över sina egna kroppar. Avtalen
är rigorösa – och ofta brutalt ensidiga.

En sak har Timbros Lanryd rätt i; de barn som redan
finns i Sverige och som blivit till genom utländska surrogatavtal måste omfattas av rättigheter och juridiskt skydd. Ett barn ska till exempel inte
riskera att utvisas för att det inte är juridiskt kopplat till den person som fungerar
som barnets mor, inte heller att förmenas rätt till arv. Självklart måste barnets
rätt till privatliv och identitet vara vägledande, men det är redan i dag möjligt
utan att lagstiftningen ändras eller riskerar att underlätta
surrogatarrangemang i utlandet.

Den dom
i Högsta domstolen som Lanryd felaktigt hävdar underkänner svensk lagstiftning gör
en klok avvägning. HD poängterar också att artikel 8.1 i
Europakonventionen slår fast att alla har rätt till respekt för
sitt privat- och familjeliv, men att detta inte garanterar någons rätt att
bilda familj. Hur smärtsamt det än kan vara för den som saknar förutsättningar att
bilda familj innebär rätten till familjeliv inte ett skydd för en sådan önskan.

Såväl KD, Vänsterpartiet
som Sveriges
kvinnoorganisationer säger nej till surrogatmödraskap. Det är rimligt. För
ingen, varken Timbro eller M, kan med trovärdighet påstå att det skulle gå att
garantera att inga pengar eller känslomässiga påtryckningar skulle förekomma.
Riskerna för att utsatta kvinnor kommer utnyttjas och barn fara illa är för stora, för
överhängande och, som vi ser internationellt, högst verkliga.

Den dörren får Sverige aldrig öppna.