unsaveSpara
expand-left
helskärm
Två moderata ministrar i öppen konflikt med vice statsminister Ebba Busch om kriget i Gaza.
Sprickan i regeringen är anmärkningsvärd och skadlig för Sverige.
Regeringens sommarfika, torsdagen den 31 juli.
Den utrikespolitiska fars som just nu pågår inleddes med att utrikesminister Maria Malmer Stenergard på regeringens sommarfika berättade att Sverige ska driva linjen att EU fryser sitt handelsavtal med Israel.
Samtidigt lade statsminister Ulf Kristerson och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa ut inlägg i sociala medier där de förklarade att regeringen vill öka pressen på premiärminister Netanyahu och dennes regering.
Israels blockad av nödhjälp har lett till att Gazas befolkning hotas av massvält och Dousa påpekade att detta är en stridsmetod som utgör grunden för krigsbrott.
En anständig svensk positionsförflyttning, vilket inte hindrade att det blev ett liv och ett kiv.
”Ett haveri”, röt Åkesson, några moderata och kristdemokratiska riksdagsledamöter kved öppet och diverse gaphalsar bland Tidölagets kärnväljare lät sitt förhöjda blodtryck spilla ut i sociala medier.
När det larmats och gjorts sig till i några dagar gjorde så vice statsminister Ebba Busch entré i debatten.
Pressad av den interna kritiken skrev Kristdemokraternas ledare ett inlägg på Facebook i vilket hon i kryptiska ordalag suckade över ”ett ensidigt fokus på Israel i förra veckan” och brister i ”kommunikationen”.
Ett inlindat utlägg som svårligen låter sig tolkas på annat sätt än kritik mot utrikesministern.
Dessutom en undermålig kritik. Busch pratar strunt. Och det vet hon. Säga vad man vill om Sveriges nuvarande regering, men den har i olika sammanhang varit mycket tydlig med att Hamas bär en stor del av ansvaret för den svåra humanitära situationen i Gaza.
Det finns för övrigt inget som helst motsatsförhållande mellan att å ena sidan fördöma en barbarisk terrororganisation och å andra sidan kräva att Israel släpper in mat till människor som svälter.
Vice statsministern mumlade någonting om att den nya hållningen kan komma att omprövas och passade även på att föreslå att Sverige ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, i strid med Sveriges och EU:s uppfattning och mot beslut i FN.
Buschs utspel är fullständigt oseriöst och det är inte det minsta förvånande att det i går eftermiddag kom sammanbitna mothugg från Malmer Stenergard och Dousa.
”Att fokus denna gång hamnade på Israel är naturligt eftersom det handlade om en åtgärd riktad mot Israel, men det råder inga som helst tvivel om att Hamas bär ett tungt ansvar för situationen”, skrev utrikesministern i en kommentar till DN.
– Regeringen har en kommunicerad linje: Att vi ska pausa handelsavtalet för att sätta press på den israeliska regeringen. Det står bortom tvivel att det är Israel som ligger bakom att lastbilar med nödhjälp inte kommer in i Gaza, markerade utrikeshandelsministern.
Att företrädare för olika partier i en koalitionsregering kan ha olika åsikter om ditten och dattan är i sig inte uppseendeväckande.
Och av lätt insedda skäl ökar ministrars behov av att profilera sig och att framhäva sitt partis förträfflighet då valrörelser närmar sig.
Men den utrikespolitiska linjen måste vara tydlig och solid, om inte annat så för den internationella trovärdighetens skull.
Inte ens Tidöpartiernas mest lojala supportrar kan med bibehållen trovärdighet hävda att regeringen för närvarande lever upp till de kraven.
Den pågående cirkusen är genant och skadlig för Sverige.
Det här är Oisín Cantwell
1:46