unsaveSpara
expand-left
helskärm
En man i en mycket liten röd Fiat kör runt mig på syditalienska småvägar medan han upprepar ”Amore amore”.
En långtradarchaufför som utarbetad somnar med öppna ögon.
En medelålders fransman som vill bjuda på lunch, övernattning, ja vad som helst bara jag inte röker Gitanes (”ingen cigarett för en dam”).
Två unga män som definitivt både druckit och rökt på, kör som idioter i södra Frankrike. Ja, vi krockar till slut. I låg fart.
Att lifta är att spontant och helt analogt träffa väldigt många olika människor. Eller var att. För nu liftar ingen längre, sägs det, inte jag heller. Frånvaron av liftare har jagat fram artiklar denna vår i både The Atlantic och The Guardian.
The Guardian har inte ansträngt sig, utan litat till att läsarna vill svara på frågan ”Varför liftar ingen längre? Är världen farligare eller bara elakare”. Svaren är otroliga, det är 80-åringar som liftar, det är kvinnor och män som liftat i decennier. En man beskriver hur han liftade under det tidiga 2010-talet utan några som helst problem. Men: ”The only country where nobody stopped for me was Sweden”. Jag återkommer till den skammen.
Man kan gå till Robert Putnams klassiker ”Den ensamme bowlaren” för att försöka förstå varför ingen längre liftar. Boken utkom 2000 (på svenska 2001) och Putnam skrev där ner sina iakttagelser av ett vittrande samhällskitt i USA. Folk umgicks inte längre på de sätt de tidigare gjort, de tappade sina sociala kapital. Och ja, man kanske till och med bowlade ensam.
Tillit och förtroende i ett samhälle, att människor träffas och gör saker tillsammans, kanske med andra som man inte tidigare känner – den frivilliga organiseringen, i allt från ideella organisationer till matlag – är en grund för demokratin, enligt Putnam.
Lifta är inte att organisera sig. Men det är att utsätta sig för främlingar, i en balans som bygger på ömsesidig tillit. Det var inte förrän jag själv tog körkort och tog upp liftare som jag förstod hur utsatt den positionen också är.
En lång och en kort står och liftar på en motorvägspåfart utanför Halmstad. Jag stannar, i tron att det är en kvinna och en man (vilket, helt irrationellt, kändes säkrare). Det är två män. De får hoppa in ändå, och jag är nervös hela resan. De pratar inte med mig eftersom de båda sitter i baksätet och pratar med varandra, på ett slaviskt språk jag inte förstår.
Två extremt smutsiga festivalresenärer åker en kort sväng med mig. De pratar inte heller med mig eftersom de sitter i baksätet. Och så vidare. Jag andas genom munnen och förbannar min liftarskuld.
För vi som tar upp, vi är sådana som själva liftat. Som betalar tillbaka. Men nu sitter vi med skulden kvar och obetald, eftersom ingen liftar längre. Om det nu är sant men det tror jag. Inte heller jag har sett liftare på flera år, varken i Sverige eller neråt kontinenten.
Det finns en rad ganska enkla förklaringar. Det har blivit billigare att resa på andra sätt. Det finns fler sätt att hitta samåkning än att stå vid vägkanten. Det finns en alltmer spridd uppfattning att det är farligt att lifta (och att ta upp liftare), helt i linje med en ökad rädsla för det mesta. En hårdhet. Många har blivit rikare och drar runt i egna fordon (inte alla). Men vi har absolut blivit mer individualistiska, mer främmande för människor utanför vår flock, det som Putnam noterade redan för 25–30 år sedan.
En som slår ett slag för liftandets fördelar är Andrew Fedorov i The Atlantic. I den långa essän ”Does Anyone Still Hitchhike?” tecknas liftandets historia och sociala mening. Det är inte bara värdefullt för vår sammanhållning, liftande tränar våra sociala färdigheter – man lär sig läsa människor, och, inte minst, att samtala även med de man inte gillar. Med människor vars åsikter man inte delar.
Att hastigt och slumpartat hamna i andras liv, långt bortom algoritmstyrda bubblor, är värdefullt av alla möjliga skäl – det sägs att vi också blir lyckligare av att möta nya människor – men det kan man ju lyckas med det ändå, utan att lifta. Dock gör rörelsen, farten, det lilla utrymme som en bil är något alldeles särskilt med samtalet. Det är isoleringen, den nödvändiga tilliten, vetskapen om en resas flyktighet som påverkar det sociala samspelet på ett helt unikt vis.
Men det finns förstås också risker. Det kan vara både farligt och väldigt ansträngande fysiskt, vilket gör liftande till något av en extremsport (hur många timmar utan sömn, utan mat, med en jobbig chaufför). Och alla samtal med alla främlingar är långt ifrån intressanta. ”Din uppgift är att underhålla chauffören”, som en arrogant fransman förklarade för mig, blyg och inte alls pratglad tonåring. Bara att börja hitta på. Eller låtsas sova.
Visst kan man tänka på en liftartripp som den mest extrema friheten. Inga biljetter att tappa bort, inga avgångar att missa. Bara du, landsvägen, bilarna. Men oundvikligt bor i den friheten också ett stort beroende. Någon måste ju stanna, vilja skjutsa.
Är det därför ett individualistiskt land som Sverige sticker ut som liftarens mardröm? Chocken att komma söderifrån och fastna på en enslig landsväg i Skåne, utstirrad av människor som gasar förbi i sina rymliga, blanka bilar. Du är i ett rikt land utan känsla för kollektiv, samarbete, hjälpsamhet. Du är i så in i Norden kokt.
Sex and the City i Nigeria
52:26