Vilket land blir vi om den här utvecklingen fortsätter?
Tidigare har personer som varit asylsökande att efter att de fått avslag på sin ansökan om asyl kunna ”byta spår” och få uppehållstillstånd i Sverige som arbetskraftsinvandrare.
Den möjligheten avskaffades den 1 april 2025. Trots skarp kritik från Lagrådet gjordes lagändringen utan övergångsregler. Den började gälla direkt, och retroaktivt. Människor som ansökt om spårbyte innan regeländringen fick automatiskt avslag, och de som hunnit få arbetstillstånd genom spårbyte kan från den 1 april inte längre få sina arbetstillstånd förlängda.
Det är fortfarande teoretiskt möjligt för tidigare asylsökande att arbetskraftsinvandra till Sverige – men ansökan om arbetstillstånd måste göras från personens ursprungsland, och kan inte längre göras från Sverige. En person som sökt skydd i Sverige måste alltså återvända till landet hon flytt ifrån.
Istället för att söka sin trygghet i ett annat land har de lagt sin tillit på Sverige
Dessutom blir det allt svårare att arbetskraftsinvandra till Sverige. Regeringen har nyligen föreslagit att höja kravet på vilken lön som arbetskraftsinvandrare måste ha för att kunna få arbetstillstånd, från dagens nivå på 80 procent av medianlönen (motsvarande 29 680 kr) till 100 procent av medianlönen (motsvarande 37 100 kr).Migrationsverket och Arbetsförmedlingen har tagit fram en lista på yrken som de tycker bör undantas från lönekravet, eftersom kravet riskerar att slå mot yrken där det råder kompetensbrist. Det är en lista som bjuder på ofrivillig komik, som LO-utredaren Johan Enfeldt påpekat, och den är lång: Migrationsverket och Arbetsförmedlingen föreslår att 152 av 429 klassificerade yrken ska undantas från lönekravet. Jag håller med FARR: att föreslå en lagändring där 35 procent av berörda yrken direkt måste undantas visar på hur illa förslaget rimmar med verkligheten.
Det är djupt problematiskt att lagändringen är retroaktivt. Den drabbar personer som ansträngt sig under många år för att uppfylla de krav som ställs för att kunna byta spår. Istället för att söka sin trygghet i ett annat land har de lagt sin tillit på Sverige. Nu får de inte lägre stanna. Ingen tar ansvar för våra sönderslagna liv, skriver Fereshte Javani i Dagens Arena. ”Vi är era grannar. Vi är sjuksköterskan som tar hand om era föräldrar, busschaufför, bilmekaniker, förskollärare och …. Vi är kollegan som varje dag arbetar för att hålla Sverige tryggt och fungerande. Våra hjärtan har klappat för en framtid här. Och nu kastar ni ut oss. Utan svar. Utan skam. Utan samvete.”
Det är grymt. Framförallt är det avslöjande. Att hindra invandring handlar för den här regeringen inte om att förbättra integrationen. Lagändringen riktar med sylvass precision in sig på människor som lyckats med sin integration. De har fasta jobb, de bidrar till Sveriges välstånd, de har gjort Sverige till sitt hem. Ändå ska de ut.
Retroaktiviteten är förödande för människors förtroende och tillit till Sverige. Vilka andra lagar kan ändras, och börja gälla retroaktivt? Människor kan inte längre lita på Sverige. Det drabbar människor i deras vardag, med gnagande oro och osäkerhet, och det drabbar Sveriges möjligheter att rekrytera kompetens utifrån i framtiden.
Men ännu mer allvarligt är vad lagändringen, tillsammans med de många, många andra förändringar som steg för steg gjort den svenska migrationspolitiken mer ”stram”, gör med Sverige. Vilket land vi blir.
Till den här politiken finns det ingen tydlig opposition. Miljöpartiet och Vänsterpartiet duckar, och även om det finns många enskilda socialdemokrater som protesterar (som nyligen Henrik Fritzon) är det ett trist faktum att Socialdemokraterna har röstat för alla Tidöregeringens migrationspolitiska förslag. Tänk om det fanns en opposition, som Rikard Olseke skriver.
I dagens samhälle är det kallt på ytan. Men det finns en varm underström. Av enskilda människor som engagerar sig för sina grannar, arbetskamrater, medmänniskor. En värmande vardaglig solidaritet, och en obändig tro på att vi kan vara ett annat land.
Lisa Pelling