Hur många tennis-Zlatan har vi i Sverige sumpat?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Jag vet att jag är sen på bollen men det har liksom legat och grott hos mig. Finansmannen Christer Gardell tycker att det svenska tennisförbundets styrelse borde avgå. Vad tycker jag egentligen om det? Ja, kanske.

Jag lever med tennis varje dag. Som mamma, som rektor, som gift. Jag ser att barns förutsättningar formas redan innan de ens fått chans att stå på en tennisbana. Vem sållas bort redan från start?

Officiellt är jag mamma till den blivande världsettan och världstvåan på herrsidan.

Båstad, Eskilstuna, Norrköping, Uppsala, Stockholm. Semestern räcker inte, vi måste delar upp oss inom familjen. Skit! Vi borde ha kört en internationell tävling också… Tävlingarna har styrt semestern i år. Grabbarna är i tidiga tonåren och redan nu går större delen av vårt familjeliv ut på att se till att de får daglig träning och att planera familjelogistik så att alla klasser och tävlingar kan spelas på helgen och tidiga eftermiddagar i veckan.

Vi föräldrar jagar konstant fördelar för våra barn; privatträning, matchbevakning, kostscheman, elitgrupper, mental träning…

Som föräldrar till tennisälskande barn behöver du vara beredd att satsa allt om du vill skapa förutsättningar; jobb, flytt, livsstil… Och vad gör man om inte alla i familjen älskar tennis? Vi har till exempel inte bara världsettan och världstvåan, vi har även två barn till.

DÄRFÖR är tennis inte en sport för alla. Tänk om vi kunde främja en bredd i tennis som inte handlar om enskilda familjers satsning, utan om att alla som älskar att spela tennis får chans att utvecklas inom ett större paraply där glöd och talang är variabler. Inte socioekonomiska förutsättningar.

Inofficiellt växte jag själv upp med en ensamstående mamma med psykisk ohälsa. Vi hade aldrig möjlighet att ekonomiskt prioritera idrott för mig. Jag vet vad utanförskap skapar för barriärer. Varför blev Zlatan så bra i fotboll? Svaret är enkelt: det var den enda idrotten han fick möjlighet att delta i. Jag är övertygad om att han kunde ha blivit bäst i det mesta. Hur många tennis-Zlatan har Sverige gått miste om?

Privat är jag gift med en före detta professionell tennisspelare. Min svärfar arbetade med att dela ut morgontidningar på nätterna, jobbade i slakthuset på dagarna och med reklamskyltar på eftermiddagarna. Han hade tre jobb och slet de flesta av dygnets timmar. Han träffade sällan familjen under flera år för att finansiera min mans internationella satsning och ändå räckte det knappt.

Det är så fantastiskt och sorgligt på samma gång. Det är också ett bevis för att förutsättningarna inom svensk tennis saknats under längre tid och är strukturella.

Professionellt är jag är rektor och grundare av en idrotts- och rörelseförskola. Jag och min man startade den för att alla barn ska få möjlighet att upptäcka rörelseglädje och komma i kontakt med olika typer av idrott i tidig ålder.

Jag ser dagligen vad idrott och rörelse gör för inlärning och utveckling. Framför allt ser jag hur barn som inte har samma förutsättningar får chansen att på ett lustfyllt sätt skapa en relation till idrott och hälsa.

Jag vet inte exakt vad som behövs för att vända svensk tennis. Men jag vet att vi måste börja med att skapa bättre förutsättningar för de som vill satsa på tennis. Idrott ska inte handla om pengar och socioekonomiska förutsättningar utan om spelglädje, talang, hårt slit, medgång, motgång, att få misslyckas och få lyckas.

En sak vet jag. Som rektor är utbildning och inkludering något jag brinner för. Kunskap är ingen tung börda men en förutsättning för utveckling.

Och det är inte bara våra barn som behöver utbildning och inkludering. Vi behöver en tydlig standard för våra klubbar och tennistränare, inte bara inom teknik, utan också inom pedagogik och förhållningssätt. Vi behöver normförflyttningar. Inom andra idrotter utbildar vi tränare i flera steg som grund för avancemang och internationell licens och vi har förstått vikten av inkludering.

Vad behöver vi göra inom svensk tennis?

Det är dags att svensk tennis organiseras efter barns förutsättningar, inte tvärt om. Om Christer Gardell kan ordna det så är det oerhört välkommet.

Det här är ett inlägg för alla barns rätt att få drömma om att bli världsetta.

Eleonora Fröberg, rektor och tennismamma

FAKTASå skriver du en debattartikel

Läs mer