(Skriver från ett altkonto eftersom jag tidigare fått rätt otrevliga svar om att jag ”inte förstår Sverige” som utlänning…)
Jag är arbetsgivare men kommer från Nederländerna. Där är facken egentligen svagare än här, men deras krav är betydligt hårdare. Avtalslönerna ökade med 5,5 % i Q1 2025, den högsta ökningen på över 40 år enligt CBS. Här i Sverige känns det som att man ofta landar på 2 – 4 % och LO:s senaste krav låg på ungefär 4,2 % (källa).
Det som förvånar mig mest är dock att facken nästan aldrig driver frågor som i många andra länder ses som självklarheter. I Nederländerna är saker som deltidsrätt, årligt utbildningsbidrag (t.ex 10-50 K SEK) och milersättning lagstadgat eller avtalsreglerat. Här verkar det helt upp till arbetsgivaren och kan ändras från en dag till en annan. När Klarna nyligen tvingade alla tillbaka till kontoret tre dagar i veckan kändes det som ett tydligt exempel, i flera länder skulle det räknas som ett ”förvärvat rättighet” och kräva förhandling.
Jag förstår att vi är i en lågkonjunktur men det förklarar inte varför så många grundläggande arbetsvillkor inte ens är på agendan. Som arbetsgivare följer vi vårt nederländska huvudkontors regler och kan inte bara dra in sådana saker, det är kontraktsmässigt skyddat. I Sverige verkar facket mest fungera som juridisk rådgivning, inte som en motor för att förbättra villkoren.
Är det här helt enkelt den svenska modellen att hålla kraven låga för att skydda konkurrenskraften? Eller är facken för försiktiga? Skulle ni vilja se hårdare krav även om det kan innebära konflikt eller strejk?
by Outrageous_Win4947
40 comments
Facken här är mer intresserade av sin existens, Mata Socialdemokraterna med pengar och bibehålla sin särställning.
Sverige skulle må bra av att få en utförlig arbetslagstiftning på plats som i stort ersätter kollektivavtalen.
Ja, facken är för svaga och för mesiga. Förhållandena på arbetsmarknaden har (för arbetstagare) successivt försämrats senaste 15 åren, vi går alltså i motsatt riktning mot vad vi borde göra. Vissa branscher är hårdare drabbade än andra dock, så en del märker inte alls av det eller ens förstår det.
Facken är idag mest till för att berika fackpamparna. Det är tragiskt, det är många uppoffringar över åren som har lett fram till de rättigheter vi har idag, och facken bara ignorerar det.
Ja, facken har blivit för svaga/mesiga i Sverige.
>När Klarna nyligen tvingade alla tillbaka till kontoret tre dagar i veckan kändes det som ett tydligt exempel, i flera länder skulle det räknas som ett ”förvärvat rättighet” och kräva förhandling.
Kontorsnärvaro är mig veterligen helt enkelt en försäkringsfråga. Hos oss gäller att för att företagsförsäkringen ska gälla så ska du ha minst 50% närvaro på din arbetsplats. Varierar säkert från arbetsgivare till arbetsgivare och mellan olika försäkringsgivare.
Men facken har ju varit inne och förhandlat ganska hårt under årets kollektivavtalsupphandlingar vad jag hört och läst. Däremot är de väl inte lika starka lokalt, och det tror jag beror på att folk inte fattar att fackklubbarna är medlemsdrivna och inte en organisation som magiskt ska lösa saker åt anställda. Man måste engagera sig i de frågor man tycker bör förändras.
Beror säkerligen också på vilken bransch och fack man tillhör.
De är duktiga på att ta betalt av sina medlemmar iaf…
Jag skulle säga att facken fortfarande är starka, men de är fega och lata.
Jämför facken med alla arbetsgivarorganisationerna som finns. De driver projekt och lobbyar för politiker för att få igenom sina idéer.
Jag tror den stora skillnaden är att om en arbetsgivarorganisation förlorar en medlem så kan det kännas rätt ordentligt. Men om ett fackförbund förlorar en medlem så… 😐
Vad kul att det låter som att du är positivt inställd till facket.
Hade en chef från Nederländerna som vägrade fatta att föräldraledighet är en grej i Sverige.
Det är stor skillnad mellan olika fackförbund, men många av de större tycks helt ha tappat kampviljan.
Sedan sitter väl en del också på dubbla stolar, Unionen som exempel hade i alla fall tidigare ett stort aktieinnehav i diverse bemanningsföretag, vilket är en intressekonflikt som heter duga.
Vill man ha ett stridbart fack som inte är direkt knutet till en specifik bransch så är det väl framförallt SAC som är aktuella.
Vet inte hur det är i Nederländerna men här i Sverige är arbetslösheten väldigt hög så facken kanske är försiktiga för att de inte vill öka på den ytterligare.
Upplevelsen verkar vara att facken är svaga i Sverige, svagare än de har varit tidigare, att de är självtjänande och fulla av byråkrati som stjälper mer än de hjälper. Och om vi förutsätter att det är sant, så kommer det bli färre medlemmar för vilken arbetare vill använda en del av sin lön för att betala mjäkiga och självtjänande organisationer?
En misstro mot facken blir således en självuppfyllande profetia, och det är möjligt att flera av fackens arbetare har tappat bollen när det gäller solidaritet. Men för att blanda in min egna åsikt så är facken och solidaritet med andra arbetare det viktigaste vi har.
Ifrågasätta facken ska man göra såklart, men som arbetare ska man ändå vara medlem. Och det är just för att ju fler medlemmar facken har, desto bättre blir det för alla arbetare i Sverige. Är man som arbetare missnöjd med sitt fack så behöver man själv engagera sig mer, men att inte vara medlem ska inte vara rätt väg att gå om man värnar om sin egen rätt som arbetare.
Facken är väldigt nöjda med sig själva och saknar ambitioner eller mål. De förvaltar status quo mer eller mindre.
Många fackförbund ses som starka för att deras strejkkassa är enorm och har en “orättvis” fördel i en konflikt (ja, högern vill begränsa). Men hur har strejkkassorna växt sig så stora? För att man har vikt ner sig till att hålla med om att inga konflikter är bra för arbetsmarknaden (och/eller är ett tecken på att allt är frid och fröjd).
Facken är inte svaga i en internationell jämförelse, men ja, de är väldigt försiktiga och driver frågor som jag inte tror egentligen är högsta prioritet för medlemmarna. Varför det har blivit så vet jag dock ej.
Jag vill påstå att facken lokalt är svaga men centralt rätt starka även om många åker gräddmacka på IF metall sett till löneförhandling.
Sen vill jag också påstå att en anledning till att facken lokalt är svaga är för att engagemanget bland medlemmarna är lågt. Tyvärr är det ofta “gamla gardet” som utgör klubben, de yngre generationerna ser oftast facket som en ovärd eller onödig utgift, speciellt i lågmarginalbranscherna, men det är deras bristande engagemang som gör att lokala klubbarna blir svaga; de har inte medlemmarna bakom sig.
Jag tror att om fler medlemmar var aktiva, villiga att vara aktiva, och såg till att kommunicera med sin lokala klubb så hade de haft ett mycket mer insatt och starkare fack.
Klarna drivs av företagare med ett brinnande hat för facket och företagskulturen bland programmerare i allmänhet och Klarna i synnerhet är att facket är töntigt och dyrt sosseri.
Systemutvecklare älskar att ta sin arbetsgivares sida i fackliga konflikter, och att jobba mer på kontoret är bara en bonus för dem.
Unionen är det största av våra högerlutande fackförbund i Sverige. De kommer inte kämpa hårt för arbetarna.
Sämst av alla facken borde nog vara Kommunal. Studerar och jobbar hemtjänst nu, från att tidigare haft unionen är det en massiv skillnad.
Facket är sina medlemmar och i Sverige är det, anekdotiskt från min sida, svårt att engagera medlemmarna i det fackliga. Det är väldigt många som tror att facket bara behöver vifta på en trollstav för att lösa en konflikt med arbetsgivare.
Det är lätt att tro att skillnaden beror på fackets styrka, men den stora frågan är egentligen Sveriges BNP-utveckling. Löner bestäms i grunden av produktivitet och ekonomisk tillväxt. Om BNP per capita står still kommer det inte spela någon roll hur hårt facken driver på – utrymmet för reallöneökningar finns helt enkelt inte.
Sverige är inte längre särskilt innovativt i global jämförelse, och mycket av det vi producerar kan göras billigare i andra länder. När innovation faktiskt sker här beskattas och regleras den ofta tills företagen flyttar vidare till USA eller Kina. Resultatet är stagnerande tillväxt.
BNP fungerar som vår “score” i ekonomispelet mot alla andra länder.
De som växer snabbare får högre löner och starkare köpkraft. De som halkar efter får stagnerande eller fallande reallöner.
Därför är det missvisande att lägga hela skulden på facket: det finns helt enkelt inte så mycket att förhandla om när den ekonomiska kakan inte växer.
Sen finns det fack som är riktigt jävla skit, det finns fackliga representanter som är riktigt jävla bra på riktigt jävla dåliga fack. Det finns fack som är riktigt jävla bra och det finns dåliga representater på riktigt jävla bra fack.
Alla fack är inte socialdemokratiska heller. Folk verkar tro att S sitter i en kälke och har ett spann med fack framför sig.
Ännu en nidbild från högern som såklart jättegärna skulle se att facken försvann och det är upp till fabrikörn att själv avgöra vad herr Andersson skall tjäna hur länga han skall jobba och hur fort man kan göra sig av med herr Andersson om han inte håller käften och suger fabrikörens kuk.
Jo. Facken här är för goda vänner med företagen skulle jag säga.
Jag är förtroendevald lokalt, och vi har inte så mycket att säga till om, men ändå tycker jag vi är för snälla. Till exempel hade vi en inledande MBL-förhandling nyligen, där vi från facken satt kvar efteråt för att snacka igenom vad som föreslagits. De andra tog upp en massa saker och menade att “vi behöver berätta för HR att de borde förvänta sig frågor om detta”, jag blev sur och sa ifrån, det är deras jobb att svara på frågor och därmed också att förbereda sig för vilka frågor som kan komma. Vi ska inte hjälpa företaget att släta över organisationsförändringar eller “gjuta vatten på vågorna” utan vi ska se till våra medlemmars bästa, inget annat.
Det betyder självklart att företagets fortlevnad är viktigt, vi borde inte tvinga dem att typ behålla personal som verkligen sänker företaget eller något åt det hållet, och på samma sätt borde vi inte försöka behålla all personal om företaget går dåligt utan det är bättre att de som är kvar får löneökningar som är ok och övriga kan hitta jobb på företag som är mer livskraftiga. Men det betyder inte att vi ska hjälpa dem att genomföra försämringar utan kritik, eller att vi ska ta på oss att förklara företagets beslut eller resonemang för de anställda som drabbas.
Ett problem på högre nivå är ju att vi är så himla rädda för inflation och att facken, eller egentligen alla anställda, är de som ska hållas tillbaka för att (kanske, kanske inte) avhjälpa inflationen. Jag förstår ju att företagen gärna vill det, och politiker på högersidan, men varför facken går med på det förstår jag inte. Vi är konflikträdda på en högre nivå skulle jag säga. “Vi kan ju inte kräva löneökningar som motsvarar ens hälften av inflationen, för då kanske inflationen sticker iväg mer och då får vi inte fredsplikt etc.”.
Solklart ja på det
Kan säga att Hotell och Resturang facket ialf hjälpte mig och andra väldigt mycket när våran chef hade fuskat me löner och annat när kedjan gick i konka för några år sedan. Utan dom så skulle vi inte fått tillbaka de vi skulle ha fått.
De verkar blivit svagare. Är det pågrund av attitydförändring från facken, eller beror det på att färre människor går med?
Många jag pratar med förstår inte alls att rättigheterna och förmånerna vi tar för givet idag kommer från att facken kämpande för dem för ett par generationer sedan.
Hela den svenska föreningsrörelsen är svag. Vi brukade vara ett folk som engagerade oss, såväl i idrottsföreningar och grannsamverkan och fackföreningar. Dagens svenskar gör inte det. Folk pallar inte gå på möten och engagera sig.
Om vi bara tar de lokala facken jag är och har varit med i så är vi mesiga för vi vet att om vi trycker på för hårt så kommer arbetsgivaren se igenom vår bluff för vi har blivit mycket svagare och har många previliger som är kvar ifrån en tid då vi hade fler medlemmar, många tycker det inte är värt att gå med i facket och de gör att vi kan göra mindre det blir liksom en ond cirkel.
Vi har av historiska ankedningar byggt ihop fackföreningarörelsen men politiken dvs främst Socialdemokraterna. Historiskt så var detta en enorm styrka eftersom man gemensamt kunde driva ett förändringsarbete. Nu när politiken blivit försiktigare och det främsta målet regeringsmakten så fackföreningarna också fastnat i att man imaka sitta still i båten.
I en situation där nästan alla företag är kollektivavtalsanslutna så har facket en stor makt men de tvekar att använda den.
När jag har sagt det så ska jag dock också säga att min största konflikt med facket som arbetsgivare var när vi kraftigt ville höja en persons lön och fackförbundet vägrade eftersom det skulle orsaka löneglidning. Personen i fråga var underbetald jämfört med senare anställda och presterade avsevärt bättre.
Oftast har jag istället haft ett bra samarbete och vi har från olika vinklar drivit frågor gentemot tex utländska ägarbolag.
>Det som förvånar mig mest är dock att facken nästan aldrig driver frågor som i många andra länder ses som självklarheter. I Nederländerna är saker som deltidsrätt, årligt utbildningsbidrag (t.ex 10-50 K SEK) och milersättning lagstadgat eller avtalsreglerat.
I den svenska modellen finns en klar uppdelning om vad som är staten och fackens uppgift. När det gäller LO är de dessutom en del av samma rörelse som S, med klara områden för att undvika konflikt.
Dina exempel verkar mest röra saker som varierar med branch, så en reglering skulle medföra försämringar för många anställda. Det är svårt att se varför facken skulle kämpa för det.
>Här verkar det helt upp till arbetsgivaren och kan ändras från en dag till en annan.
Företag kan inte ändra kontrakt ensidigt nej, det fungerar inte så.
>När Klarna nyligen tvingade alla tillbaka till kontoret tre dagar i veckan kändes det som ett tydligt exempel, i flera länder skulle det räknas som ett ”förvärvat rättighet” och kräva förhandling.
Här verkar det som att du fabulerar. I vilket land menar du att covidåtgärder ses som förvärvade rättigheter?
>Är det här helt enkelt den svenska modellen att hålla kraven låga för att skydda konkurrenskraften?
Facket vill inte i allmänhet att deras medlemmar ska bli arbetslösa. Men det mesta du tog up handlar inte om sådant.
Jag fick precis mitt första tjänstemans jobb och gick med i Unionen direkt. Litar inte en sekund på kontorschefer.
Hade gärna engagerat mig mer fackligt men jag upplever inte riktigt att det finns ett intresse. Nuvarande arbetsplatsen är helt bedrövlig där kommunen som motpart bara kan förhala och strunta i saker samt krav från facken. Hade jag hellre lagt 4000 om året på annat? Absolut. Men förbunden är inte starkare än sina medlemmar.
Kommer byta till ett annat förbund när jag landar nästa jobb. För mitt nuvarande är.. inte bra.
Facken är alldeles för tätt anknutna till Socialdemokraterna. De verkar inte sällan betrakta sig som samarbetspartners till arbetsgivaren, snarare än en motpart. De prioriterar inte sällan lugn och reda på arbetsmarknaden högre än arbetarnas egentliga krav. Oftast något lull om att vara “ansvarstagande”. Men ansvarstagande för vem då? Den borgerliga staten och den oftast socialdemokratiska regeringen? Alltid är det arbetarna som ska vara storsinta och göra avkall på löneökningar eller whatever för hela Sveriges väl. Aldrig någonsin en kapitalist.
Lägg sedan till att sosse-facken i praktiken har monopol på att vara löntagarorganisationer. De socialdemokratiska fackförbunden har då ett intresse i att vara medgörliga för att få behålla sin särställning. Visst, det FINNS fristående fack. Men systemet är ju designat för att göra dessa helt tandlösa. Ta hamn4an till exempel. De representerar en stor andel av svenska hamnarbetare. Men de tillåts inte delta vid förhandlingar, och stridsåtgärder anses illegala eftersom det “finns ett avtal”. Trots att avtalet slutits med typ transport, som inte representerar de människor som frågorna berör. Att arbetsgivare på det här sättet egentligen kan välja och vraka vem de ska förhandla med gör ju att de förstås väljer den mest tandlösa fackliga organisationen de kan hitta när det är möjligt. I praktiken är det just sosse-facken.
LO & co har genom sina band till sossarna helt och hållet accepterat idén om den borgerliga staten. De gör avkall på sina egna medlemmars krav eftersom statens väl anses viktigare. Och systemet är riggat för att det är precis så man vill ha det – en pacificerad arbetarklass som finner sig i sin situation och fortsätter generera profit. .
Utan tvekan
Ibland arbetar facken direkt mot de egna medlemmarnas intressen. Sveriges Ingenjörer har varit för arbetskraftsinvandring (håller de redan internationellt sett låga ingenjörslönerna nere, ökar den redan brutala konkurrensen om jobb samt minskar incitament att anställa juniorer) och till och med föreslagit lägre ingångslöner för manliga nyexaminerade ingenjörer än för kvinnliga.
Hur betalas medlemsavgiften i nederländerna? Och hur stor är den?
Facken är jättestarka men medlemmarna är ju helt ointresserade av fackliga frågor. Folk betalar in sin medlemsavgift och tänker att “facket” löser allt.
japp, jag är verkligen ingen sosse men ser värdet av att ha en organisatsion för arbetare. här i sverige känns det ofta som facken och bolagen går hand i hand och det är viktigare att ha mysiga möten och konferenser tillsammans än att faktiskt stå upp för rättigheter och bra löner och förmåner
Är facket för svagt i Sverige? — Ja
I Sverige har 5 personer en lika stor förmögenhet som 5 miljoner.
I Sverige har 10 av de 10 rikaste ärvt sina pengar.
I Sverige 1996 fanns det 28 miljardärer och deras förmögenhet var lika stor som 6% av Sveriges BNP.
I Sverige 2021 fanns det 542 miljardärer och deras förmögenhet var lika stor som 68% av Sveriges BNP.
Mer och mer av det värde som skapas går till några få i toppen.
Man kan se samma sak världen runt.
Om allt fortsätter som det är så kommer hela jordens befolkning bara bestå av några 1000 familjer som äger allt och resten av mänskligheten kommer vara borta då de inte hade råd att köpa mat eller att försvara sig, då de blev tvungna att sälja allt de äger för att de inte kunde konkurrera med dessa 1000 familjer och deras ai-företag som handlar med andra ai-företag.
Man kan redan delvis se det i Sydkorea.
I Sydkorea har varje kvinna i snitt 0,7 barn.
Om siffran inte sjunker ännu mer så betyder det att om 200 år kommer befolkningen nästan vara helt borta.
I Sydkorea kontrollerar 10 familjer 60% av ekonomin.
Det stora problemet med sveriges fack är “märket”. Man bestämde sig att vid globaliseringens början att sverige var ett export land och att industrin var väldigt viktigt för nationen. Pågrund av effektiviteten i service sektorn som växte fram under samma period började [baumoleffekten](https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Baumoleffekten) trycka upp lönerna i export industrin utan att vinstmarginaler ökade. Detta ledde till att svensk export höll på att tappa sin globala konkurrenskraft. Så för att inte för att inte export industrin skulle gå i kras bestämde man att hålla den på life support på bekostnaden av alla andra löntagaren med att introducerade något som kallas för “märket”. Märket är i stort ett riktmärke från svensk export beroende industri som ser till att alla andra fack i andra sektorer inte kan be om löneökningar som dom förtjänar.
En lycklig bieffekt av detta för näringslivet är att alla pengar som skulle gått till löneökningar i icke export relaterade sektorer istället kan gå rakt i ägarens ficka.
Det tragiska är att det finns andra sätt att göra exportindustrin konkurrenskraftig som att ta bort arbetsgivar avgift eller öka statligt stöd till strategiskt viktig industri men inget annat än märket leder till skyhög ojämlikhet så dom fick inget stöd från regeringen.
Tldr. Facken i Sverige är svaga för att dom är fastkedjade till en döende industri som för varje år kräver mer och mer från resten av befolkningen
Svenska fack har avpolitiserats. Facken är en politisk rörelse, men i och med att facken blev en del av systemet har de blivit mindre politiska, dvs alla ska vara med. Det ju ändå sägas att svenska fack blev del av systemet tack vare att de var väldigt lyckade och kraftfulla. Staten gick med på att förändras.
Så svenska fack har i teorin väldigt mycket makt, men kan i praktiken inte utöva den eftersom deras makt är baserat i just det orättvisa system de är grundade för att utmana. Men eftersom facken då ses som maktlösa kan de räkna med sjunkande medlemstal, vilket gör dem ännu mer beroende av institutionerna.
Vad som krävs är en förnyelse av arbetarrörelsen (troligtvis under ett annat namn, eftersom vi inte har samma idé om arbetare längre). När detta sker kommer facken motsätta sig detta eftersom det utmanar deras makt, men det kan också få dem att försöka införliva den nya rörelsen och på så sätt förändras.
Upplever samma om hyresgästföreningen. Nöjda med sig själva och gör mycket mindre än för 50 år sedan. Nu verkar de mest som en medlemsklubb där man får rabatt-erbjudanden till företag och där man ordnar events. (Som mer är av umgänge-typ)
De har blivit byråkratiska och fega allihopa.
Kan hålla med dig om att facket är svagare än det borde vara, det känns som att det finns en tradition av att de svenska facken generellt sätter sina krav i underkant och tar för stor hänsyn till arbetsgivarsidan, Svensk kultur är ju starkt präglad av att söka konsensus så jag tror det har en del i problematiken.
Jag tycker att OP har rätt i stort kring sitt resonemang kring Sveriges fack . Man skulle kunna vara mycket tuffare i sina förhandlingar men väljer att nöja med mindre. Det här har jag själv upplevt och lärt mig efterhand att det är så här det fungerar tyvärr .
Jag har ändå varit med och betalat min avgifter i decennier för att motsatsen, inget fack, är värre men varit rasande besviken på ambitionen hos den förening som skulle föreställa vara min representant och jobba för att förbättra mina villkor.
Ett del av förklaringen går antagligen att hitta i den väldigt täta ihopkopplingen mot SAP. Den diskussionen har förts bl.a här på Reddit förr och de som deltagit och påstod sig representera ett fackförbund nekade till det väldigt bestämt. Jo den historiska kopplingen finns förstås men man ser inte några problem med det.
Problemen med den täta ihopkopplingen är flera som jag ser det, ett fackförbund är till för att ta till vara arbetsvillkoren för dess medlemmar, ett politiskt parti har många andra hänsyn att ta hänsyn till och de här två synsätten krockar allt som oftast.
Det finns också en risk för korruption hos ledande fackledare som vill göra sig duktiga inför S partiledning.
En annan förklaring finns antagligen i en historisk anda där man poängterar arbetsfred, men den här kopplingen är också en del av ihopkopplingen med SAP.
Vi har möjligen också en alltför auktoritetsbejakande kultur i stort där vi litar på våra “ledare” i stort och smått och i stället tenderar att inte ta fighten och gnäller vid sidan om.
Comments are closed.