Sveriges försvarssatsningar är nödvändiga – snålade för länge

Först hände ingenting, sedan ingenting och så ingenting. 

Nu flödar miljarderna till försvaret av Sverige – totalt handlar det om 215 miljarder bara nästa år. 

En nyttig lektion i kostnaden för att strunta i det viktigaste. 

Att få grepp om alla konstiga saker som USA:s president Donald Trump kläckt ur sig är att som att försöka fånga en svärm knott med bara händerna. 

Men en sak har han definitivt haft rätt om. Europa har alldeles för länge snålat med pengar till sitt försvar. Det är inte en åsikt, utan ett konstaterande. Den pågående upprustningen talar för sig själv.

När Sveriges regering under torsdagen meddelade sina försvarssatsningar i den kommande budgeten innehöll presentationen en intressant bild. Den illustrerade hur stora anslagen varit till försvarsmakten år för år.  

År 2014 var försvarets budget 45 miljarder. 

2015 låg den kvar på 45 miljarder, samma summa blev det 2016. 2017 höjdes den till 47 miljarder och 2018 till 49 miljarder 2018. Först 2022 börjar stapeln växa och får sedan riktig fart. För 2026 anslås 175 miljarder. 

Till det ska läggas stödet till Ukraina – där ramen är satt till 40 miljarder per år för 2026 och 2027, ovanpå de 90 miljarder som redan har satsats i militärt stöd sedan 2022. 

Varför är detta intressant? Jo, 2014 annekterade Vladimir Putins Ryssland Krim-halvön. 

Omvärldens reaktioner begränsades till fina ord och sanktioner. 

Någon djupare analys vad denna aggression skulle kunna innebära på sikt för ett land som Sverige gjordes inte, åtminstone inte någon som gav resultat i form av mer pengar till försvaret. Det fick som synes inte en krona extra. 

Uppvaknandet kom först efter Rysslands invasion av Ukraina 2022. Då blev det plötsligt bråttom. 

På några få år ska Sverige, och stora delar av Europa, försöka bygga upp ett försvar som försummats under lång tid. Det är klart att det blir stökigt. Det är nu kötider för att få leveranser av vapensystem och industrin skriker efter personal med rätt kompetens. 

Om det ens går att producera tillräckliga mängder. Ett problem är att Kina tillåtits bli dominerande inom de sällsynta mineraler som behövs vid tillverkningen av avancerad försvarsmateriel. Se där en annan strategisk missbedömning. 

Den lätta paniken som uppstått är intressant eftersom det speglar en syn på samhällsekonomin som blivit normaliserad, inte minst i Sverige. 

De flesta inser att det är en dålig idé att teckna en brandförsäkring först när huset står i lågor. 

Att investera i ett lands försvar kan ses som en slags försäkring, eftersom det i bästa fall kan avskräcka fiender. 

Självklart hade det varit trevligare med en värld där krig och skurkstater inte förekommer, men så ser det inte riktigt ut. 

Att strunta i försäkringen sänker visserligen kostnaderna på kort sikt men det är bara en synvilla. Förr eller senare dyker de upp, och då blir de desto högre. 

Där befinner sig Sverige. 

De sammanlagda försvarsanslagen under perioden 2014 till och med 2027 uppgår till cirka 1200 miljarder. Jämfört med utgångsnivån 45 miljarder om året handlar det om en en ökning med nästan 600 miljarder.

Till det ska läggas 170 miljarder i Ukrainastöd. Det senare ska inte ses som någon gåva utan handlar rent krasst om att vi skickar vapen till fronten av det krig som redan pågår och som kryper allt närmare, från sabotageförsök på svensk mark till kränkningar av luftrummet över vårt grannland Polen. 

Sammanlagt blir det ett extra tillskott på över 750 miljarder kronor, varav en del ska lånas. Och det är bara början. År 2030 ska försvarsutgifterna motsvara 3,5 procent av BNP – vilket grovt räknat kommer innebära i storleksordningen 250 miljarder i försvarsutgifter per år, eller mer än fem gånger högre än femton år tidigare.  

De senaste åren har finansministrar oavsett partifärg skrutit om den låga svenska statsskulden. Ett sätt att beskriva räkneexemplet ovan är att skulden egentligen varit högre hela tiden – men att den bara legat latent under ytan. Och försvaret är bara ett exempel på ett försummat område – infrastruktur och energi är två andra.

Den låga statsskulden är alltså inte resultatet av en briljant ekonomisk politik utan det rakt motsatta – en politik där inte ens investerats i det mest grundläggande. 

Alla de här hundratals miljarderna, är det väl använda pengar? 

Frågan är möjligen lite felställd. 

Åtminstone vid tanke på det värsta tänkbara alternativet: en fientlig ockupation av Sverige och total förlust av alla friheter. 

Det är en kostnad som inte går att mäta i pengar. Att låta statsskulden gå upp några procentenheter framstår i det perspektivet som billigt. 

Mellan 2014 och 2022 gick det kanske att resonera om sannolikheter för det ena och det andra, behovet av diplomati och så vidare. 

Det visade sig vara ett misstag. 

2025 finns det inte riktigt tid att chansa. 

Om detta råder, för en gångs skull, total enighet i Sveriges riksdag.