Sverige måste sluta vara tjurigast i EU

När jag gick i högstadiet kom de politiska ungdomsförbunden till vår aula för att debattera. Det var innan skolvalet, och tanken var att vi skulle få lite bättre koll på partierna. Tillställningen i aulan var rätt kaotisk. Till slut tror jag att jag röstade på Vänsterpartiet.

Senare övertygade en lite mer sansad kompis mig om att vi skulle gå med i Socialdemokraternas ungdomsförbund i stället. Och så var man fast. Jag gick på SSU-möten flera gånger i veckan – med olika klubbar, eftersom jag inte kunde få nog – och femton år senare jobbar jag på en socialdemokratisk ledarsida.

Jag förstår med andra ord varför unga personer vill engagera sig politiskt. Vad jag inte begriper är hur i allsin dar man kan komma i kontakt med ett förbund som ”Young European Federalists”. Det är fascinerande. Jag visste inte ens att förbundet för unga som vill ha en EU-stat existerade innan jag läste om det i Politico.

Står de också och debatterar på skolor runtom i Europa? Värvar de folk på stan? Enligt organisationens egen hemsida har de över 10 000 medlemmar. De finns till och med i Sverige, under namnet Unga européer. Enligt hemsidan ses svenskarna oftast för att ”gå ut och dricka och prata om EU”. Det låter både underbart och helt sinnessjukt.

Enligt artikeln i Politico är det riktigt trendigt bland unga att vara EU-federalist. Det kryllar av EU-positiva memekonton i sociala medier som matar ut budskap om hur toppen Europa är i jämförelse med USA och Kina – här har vi bättre arbetsmiljö, social trygghet och är helt enkelt lite mindre pantade än de som låter sig styras av Donald Trump och Elon Musk.

Jag vet inte riktigt om det stämmer i Sverige. Ungdomsbarometerns undersökningar verkar tyda på att den yngre generationen snarare blir mer främlingsfientlig och inåtvänd. Men de frågar i och för sig inte vad ungdomarna tycker om en europeisk federal stat, så vem vet?

Skolverkets rapport ”Svenska elevers syn på EU och framtiden” kommer lite närmare ett svar. Den baseras på den stora undersökningen ”International Civic and Citizenship Education Study” som görs med några års mellanrum. Den senaste rapporten, från 2022, visade att 93 procent av alla elever i Sverige är stolta över att vara med i EU och 83 procent känner sig som en del av unionen.

Man undrar förstås lite över mellanskillnaden, vilka är det som är stolta över att vara medlemmar men ändå inte känner sig som en del av EU? Frågan besvaras tyvärr inte. Men 92 procent tror i alla fall att samarbetet kommer att vara ännu starkare om tio år (räknat från 2022). Och deras förtroende för Europaparlamentet är lika högt som det för den svenska regeringen.

Skolungdomarna gillar onekligen medlemskapet, även om de kanske är lite unga för att ”gå ut och dricka och prata om EU”.

Det är inte så konstigt. Under deras livstid har få kriser varit nationella, de stora händelserna drabbar nästan alltid flera länder. På senare år har EU fått en allt mer framträdande roll i att hantera dem. Under flyktingkrisen 2015 gick det sisådär, solidariteten var inte på topp och det skapade splittring mellan medlemsstaterna. Under pandemin blev resultatet betydligt bättre. I stället för att slåss om vaccin upphandlade man gemensamt och höll ihop.

Efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina har EU fått en större roll i säkerhetspolitiken. EU-ledare följer med och stöttar Volodymyr Zelenskyj i Vita huset, man antar både stödpaket till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. Unionen finansierar bland annat militär utrustning, utbildning av ukrainska soldater, humanitärt bistånd och stöd till landets försvarsindustri.

EU har varit den mest effektiva nivån att hantera klimatkrisen på. Men tyvärr har ambitionerna sänkts de senaste åren – nu står arbetet i bästa fall still, i värsta fall rivs det upp. Till exempel verkar det som att man kommer att backa i frågan om att förbjuda försäljning av bensin- och dieselmotorer från 2035. Det är inte bara dåligt för klimat och miljö, det är riktigt korkat ur ett konkurrensperspektiv. Kinesiska företag dominerar elbilstillverkning. Men i stället för att växla upp takten bland Europas företag, och faktiskt försöka konkurrera ut de kinesiska, väljer man att artificiellt hålla liv i en utdöende industri.

Rivaliteten med Kina, USA och Ryssland är en av EU:s största utmaningar. Lite förenklat är det ryska hotet militärt, det kinesiska ekonomiskt och det amerikanska demokratiskt. Det är en gigantisk utmaning – men det är också en stor möjlighet. EU är på väg att bli världens röst för demokrati. Unionen behöver öka sin tyngd genom att välkomna fler medlemmar och fördjupa samarbetet.

Då gäller det att svenska politiker hänger med. Våra ministrar har en tendens att vara sist på bollen, tjurigast och snålast i EU. Vi kommer med invändningar alldeles för sent i processerna. Vi gör oss ovän med våra allierade när vi vägrar kompromissa och ta in andras perspektiv. Vi säger nej till allt som kostar pengar, utan att bry oss om innehållet eller lyfta blicken.

Det är riktigt dumt. Dessutom är det orättvist mot den svenska befolkningen, som faktiskt är intresserade av EU-frågor. Det borde avspeglas i politiken. Nästa års valrörelse är ett utmärkt tillfälle att börja. Utan EU är vi faktiskt rökta.

”Inte säkert Mohamsson sitter kvar till september”

36:54