>I augusti 2018, sex veckor före riksdagsvalet, lade den sverigedemokratiska webbtidningen Samtiden upp sin propagandafilm ”Ett folk, ett parti” på Youtube. I filmen radas ett antal halsbrytande påståenden om svensk historia upp – som att de svenska socialdemokraterna ytterst bar ansvaret för Förintelsen.
>Inom tio dagar hade den ryska statens propagandakanal Sputnik följt upp Samtidens publicering, under rubriken ”Documentary on swedish social democrats nazi past stirs controversy”. Inför en internationell publik presenterade man en anonym propagandafilm av ett ytterkantsparti som en tung dokumentär kommenterad av ”experter”.
>Det är så den ryska psykologiska krigföringen fungerar. Servera en uppskruvad propagandabit i till synes seriös medieförpackning. Samtidens film finns ju på Youtube, även för den som inte kan svenska – då är det väl sant då?
>Exemplet är inte hämtat ur Jessikka Aros nästan femhundrasidiga ”Putins troll”, men passar mer än väl in i den mall hon beskriver. Aro var redan känd journalist hos finska YLE när hon började intressera sig för hur ryska troll blev en allt tydligare närvaro på sociala medier. Hon var en av de första som granskade den främsta trollfabriken, ”Internet Research Agency” på Savusjkinagatan i St Petersburg, där hundratals anställda pumpade ut propaganda under falska identiteter. (Också den brittiske journalisten David Patrikarakaos skildrar fabriken i boken ”War in 140 characters” – där han intervjuar avhoppade troll som beskriver hur verksamheten gick till, med tiotals Facebook- och Twitterpseudonymer per anställd.)
>Aro kunde konstatera att någon sorts vall brast efter Rysslands annektering av Krim 2014. Men även om hon var förberedd hade hon svårt att hantera den flodvåg av hot och hat som vällde över henne när hon publicerade sina reportage. Någon ringde till exempel från ett nummer i Ukraina och avfyrade ett maskingevär intill luren. Men de värsta attackerna kom inte från utlandet utan från finländska högerextremister och Putinister.
>Aro skildrar detaljerat den hatkampanj som kom från den högerextrema webbtidningen MV-Lehti; trots att det rörde sig om rent förtal och mordhot var det svårt att lagsöka redaktörer och aktivister. Den finländska polisen var länge avvaktande. Till sist blev det ändå rättssak och några av skrivbordskrigarna dömdes så sent som 2018.
>Man går inte omärkt genom sådant. Aro, som var tidig med att uppmärksamma alliansen mellan högerextrema nätpublikationer och rysk underrättelsetjänst, blev under en tid tvungen att leva i exil. Det är rimligt att hon nu vill skildra processen i detalj och namnge de värsta hatmånglarna, som också var några av Putinregimens främsta förespråkare i Finland.
>Men ”Putins troll” faller isär i två böcker. Den ena skildrar hennes personliga kamp och hur hon till sist får rätt, också i juridisk mening. Den andra syftar vidare och är ett internationellt svep där Aro intervjuar personer i olika länder som kan vittna om hur ryska påverkanskampanjer blivit en alltmer dominerande digital närvaro – från hackandet av det demokratiska partiets mejlserver till massiv uppbackning av brexitkampanjen.
>Aro talar med Liz Wahl, nyhetsankare vid den ryska propagandakanalen RT:s Washingtonredaktion, som en dag fick nog och sade upp sig i direktsändning. Hon intervjuar diplomater, aktivister och journalister som i olika sammanhang visat på hur rysk, regeringskontrollerad trollpropaganda i land efter land satt spår i sociala medier och i den politiska verkligheten.
>På en punkt är de alla överens: när hatkampanjerna sätter in är man skyddslös. Samhällets rättsinstanser hamnar på efterkälken – och de digitala makthavarna Twitter, Facebook och Youtube är ovilliga och oförmögna att ta ansvar för hur de används som instrument för propaganda och hatspråk. De svarar helt enkelt inte på försök att komma tillrätta med de värsta kampanjerna.
>En av de intressantaste intervjuerna är den med ”medborgarjournalisten” Eliot Higgins, en av grundarna av det världsberömda grävkollektivet Bellingcat, som blev kända när de genom nätkällor kunde knyta nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet i juli 2014 till utbrytarmilis i Donetsk och till och med till en särskild rysk missil.
>Samtalet med Higgins är intressant dels därför att han är en av de få Aro intervjuar som på ytan tycks helt oberörd av de trollkampanjer och hot han utsatts för, dels för dennes fortsatt brinnande tro på att seriös digital journalistik kan finna sanningen, trots all den desinformation och lögnrök sociala medier numer är fulla av.
>Aro refererar den hätska debatten mellan Aftonbladets kulturredaktion och Utrikespolitiska institutets Martin Kragh, efter den rapport om ryska påverkansoperationer mot Sverige han och Sebastian Åsberg publicerade 2017. Konflikten handlade om att Kragh kritiserat Aftonbladet för att eka uppgifter från propagandakanalen Sputnik, men eskalerade snabbt med motanklagelser från Aftonbladets sida, i artiklar som senare klandrades av Pressens opinionsnämnd. Kragh vittnar i Aros bok om vad som pågick parallellt; hur en svensk pressdebatt blixtsnabbt blåstes upp och intensifierades av det slags internationell hot- och hatkampanj ingen i längden kan freda sig mot.
>Aro skriver fram den gamla paradoxen: hur demokratin har svårt att skydda sig mot dem som vill skada den med dess egna medel. Alla vi användare av sociala medier framstår som pappersgubbar som far än hit än dit, blinda för vilka som blåser oss åt olika håll.
>Det står också klart att vi får lägga vanlig politisk logik på hyllan om vi ska begripa hur psykologisk krigföring på sociala medier fungerar. Man kallar Ukrainas president nazist – och ger samtidigt stöd till högerextrema krafter i Europa och USA. Men målet är inte ideologiskt utan förvirring om vad som är sant, polarisering och förlamande splittring.
>Kreml är långt ifrån ensamma om de metoderna – vi kan påminna oss desinformationskampanjen mot svensk socialtjänst på arabiskspråkiga medier så sent som i våras. Man gör sig också naiv om man inte vill förstå att länder vi betraktar som demokratiska även de använder en liknande arsenal. Möjligen hade Kreml lurat sig själva att tro att den splittring de ägnat åtta år åt att skapa, med hjälp av de halvblinda techjättar som äger våra sociala medier, skulle gjort väst mer handfallet och inbördes splittrat än det visade sig vara i februari 2022.
Bara jag som tycker det är cringe att svenska journalister är så kassa på internetslang/kultur?
I don’t have access to the full article but I really hope it covers what happened after Aro’s book was published. She was threatened and harrassed, both online and in real life, by a bunch of people who seemed to be Putin’s trolls themselves. Courageously she sued those who could be identified and went through a long and exhausting court process. Some of her tweets and LinkedIn posts about the intensity of harassment are quite disturbing even to read. Putin doesn’t like his dirt being dug up.
“I filmen radas ett antal halsbrytande påståenden om svensk historia upp – som att de svenska socialdemokraterna ytterst bar ansvaret för Förintelsen”
Nu var det flera år sedan jag såg Sverigedemokraternas propagandafilm, men utifrån vad jag läste då av kritiker så var väl allt de tog upp om Sveriges historia faktiskt sant? Då är det väl inte “påståenden”? Sen angående att “Sverige ytterst bar ansvaret för förintelsen”, sägs det ens i dokumentären? Dokumentären insinuerade väl snarare att Sverige haft mycket rasideologi och att det inspirerat nazisterna, vilket är en helt annan sak.
4 comments
Inte OP men kan hjälpa till:
>I augusti 2018, sex veckor före riksdagsvalet, lade den sverigedemokratiska webbtidningen Samtiden upp sin propagandafilm ”Ett folk, ett parti” på Youtube. I filmen radas ett antal halsbrytande påståenden om svensk historia upp – som att de svenska socialdemokraterna ytterst bar ansvaret för Förintelsen.
>Inom tio dagar hade den ryska statens propagandakanal Sputnik följt upp Samtidens publicering, under rubriken ”Documentary on swedish social democrats nazi past stirs controversy”. Inför en internationell publik presenterade man en anonym propagandafilm av ett ytterkantsparti som en tung dokumentär kommenterad av ”experter”.
>Det är så den ryska psykologiska krigföringen fungerar. Servera en uppskruvad propagandabit i till synes seriös medieförpackning. Samtidens film finns ju på Youtube, även för den som inte kan svenska – då är det väl sant då?
>Exemplet är inte hämtat ur Jessikka Aros nästan femhundrasidiga ”Putins troll”, men passar mer än väl in i den mall hon beskriver. Aro var redan känd journalist hos finska YLE när hon började intressera sig för hur ryska troll blev en allt tydligare närvaro på sociala medier. Hon var en av de första som granskade den främsta trollfabriken, ”Internet Research Agency” på Savusjkinagatan i St Petersburg, där hundratals anställda pumpade ut propaganda under falska identiteter. (Också den brittiske journalisten David Patrikarakaos skildrar fabriken i boken ”War in 140 characters” – där han intervjuar avhoppade troll som beskriver hur verksamheten gick till, med tiotals Facebook- och Twitterpseudonymer per anställd.)
>Aro kunde konstatera att någon sorts vall brast efter Rysslands annektering av Krim 2014. Men även om hon var förberedd hade hon svårt att hantera den flodvåg av hot och hat som vällde över henne när hon publicerade sina reportage. Någon ringde till exempel från ett nummer i Ukraina och avfyrade ett maskingevär intill luren. Men de värsta attackerna kom inte från utlandet utan från finländska högerextremister och Putinister.
>Aro skildrar detaljerat den hatkampanj som kom från den högerextrema webbtidningen MV-Lehti; trots att det rörde sig om rent förtal och mordhot var det svårt att lagsöka redaktörer och aktivister. Den finländska polisen var länge avvaktande. Till sist blev det ändå rättssak och några av skrivbordskrigarna dömdes så sent som 2018.
>Man går inte omärkt genom sådant. Aro, som var tidig med att uppmärksamma alliansen mellan högerextrema nätpublikationer och rysk underrättelsetjänst, blev under en tid tvungen att leva i exil. Det är rimligt att hon nu vill skildra processen i detalj och namnge de värsta hatmånglarna, som också var några av Putinregimens främsta förespråkare i Finland.
>Men ”Putins troll” faller isär i två böcker. Den ena skildrar hennes personliga kamp och hur hon till sist får rätt, också i juridisk mening. Den andra syftar vidare och är ett internationellt svep där Aro intervjuar personer i olika länder som kan vittna om hur ryska påverkanskampanjer blivit en alltmer dominerande digital närvaro – från hackandet av det demokratiska partiets mejlserver till massiv uppbackning av brexitkampanjen.
>Aro talar med Liz Wahl, nyhetsankare vid den ryska propagandakanalen RT:s Washingtonredaktion, som en dag fick nog och sade upp sig i direktsändning. Hon intervjuar diplomater, aktivister och journalister som i olika sammanhang visat på hur rysk, regeringskontrollerad trollpropaganda i land efter land satt spår i sociala medier och i den politiska verkligheten.
>På en punkt är de alla överens: när hatkampanjerna sätter in är man skyddslös. Samhällets rättsinstanser hamnar på efterkälken – och de digitala makthavarna Twitter, Facebook och Youtube är ovilliga och oförmögna att ta ansvar för hur de används som instrument för propaganda och hatspråk. De svarar helt enkelt inte på försök att komma tillrätta med de värsta kampanjerna.
>En av de intressantaste intervjuerna är den med ”medborgarjournalisten” Eliot Higgins, en av grundarna av det världsberömda grävkollektivet Bellingcat, som blev kända när de genom nätkällor kunde knyta nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet i juli 2014 till utbrytarmilis i Donetsk och till och med till en särskild rysk missil.
>Samtalet med Higgins är intressant dels därför att han är en av de få Aro intervjuar som på ytan tycks helt oberörd av de trollkampanjer och hot han utsatts för, dels för dennes fortsatt brinnande tro på att seriös digital journalistik kan finna sanningen, trots all den desinformation och lögnrök sociala medier numer är fulla av.
>Aro refererar den hätska debatten mellan Aftonbladets kulturredaktion och Utrikespolitiska institutets Martin Kragh, efter den rapport om ryska påverkansoperationer mot Sverige han och Sebastian Åsberg publicerade 2017. Konflikten handlade om att Kragh kritiserat Aftonbladet för att eka uppgifter från propagandakanalen Sputnik, men eskalerade snabbt med motanklagelser från Aftonbladets sida, i artiklar som senare klandrades av Pressens opinionsnämnd. Kragh vittnar i Aros bok om vad som pågick parallellt; hur en svensk pressdebatt blixtsnabbt blåstes upp och intensifierades av det slags internationell hot- och hatkampanj ingen i längden kan freda sig mot.
>Aro skriver fram den gamla paradoxen: hur demokratin har svårt att skydda sig mot dem som vill skada den med dess egna medel. Alla vi användare av sociala medier framstår som pappersgubbar som far än hit än dit, blinda för vilka som blåser oss åt olika håll.
>Det står också klart att vi får lägga vanlig politisk logik på hyllan om vi ska begripa hur psykologisk krigföring på sociala medier fungerar. Man kallar Ukrainas president nazist – och ger samtidigt stöd till högerextrema krafter i Europa och USA. Men målet är inte ideologiskt utan förvirring om vad som är sant, polarisering och förlamande splittring.
>Kreml är långt ifrån ensamma om de metoderna – vi kan påminna oss desinformationskampanjen mot svensk socialtjänst på arabiskspråkiga medier så sent som i våras. Man gör sig också naiv om man inte vill förstå att länder vi betraktar som demokratiska även de använder en liknande arsenal. Möjligen hade Kreml lurat sig själva att tro att den splittring de ägnat åtta år åt att skapa, med hjälp av de halvblinda techjättar som äger våra sociala medier, skulle gjort väst mer handfallet och inbördes splittrat än det visade sig vara i februari 2022.
Bara jag som tycker det är cringe att svenska journalister är så kassa på internetslang/kultur?
I don’t have access to the full article but I really hope it covers what happened after Aro’s book was published. She was threatened and harrassed, both online and in real life, by a bunch of people who seemed to be Putin’s trolls themselves. Courageously she sued those who could be identified and went through a long and exhausting court process. Some of her tweets and LinkedIn posts about the intensity of harassment are quite disturbing even to read. Putin doesn’t like his dirt being dug up.
“I filmen radas ett antal halsbrytande påståenden om svensk historia upp – som att de svenska socialdemokraterna ytterst bar ansvaret för Förintelsen”
Nu var det flera år sedan jag såg Sverigedemokraternas propagandafilm, men utifrån vad jag läste då av kritiker så var väl allt de tog upp om Sveriges historia faktiskt sant? Då är det väl inte “påståenden”? Sen angående att “Sverige ytterst bar ansvaret för förintelsen”, sägs det ens i dokumentären? Dokumentären insinuerade väl snarare att Sverige haft mycket rasideologi och att det inspirerat nazisterna, vilket är en helt annan sak.