Jag har jobbat i högstadiet. Jag skulle spontant säga att ohälsan troligen skulle gå ned avsevärt om ungarna avinstallerade tiktok, snapchat och instagram samt la ifrån sig mobilen vid 22-22.30 för att faktiskt sova på nätterna
Va? När världen går från krig till krig, finansiells kollaps och samtidigt som dem växer upp i en värld som sakta dödas. Allt detta skriks samtidigt som deras föräldrar bor i hus dem själva antagligen aldrig kommer kunna köpa, av en media som påminner om hur misär din värld är.
Fattar verkligen inte hur ungdomar har det svårt i skolan, dem får ju bara ta sig i kragen!
Att man inte ser det uppenbara, att ohälsan beror på internet, sociala medier och dataspel som legat till grunden för ökad social ohälsa i alla grupper runt om i den utvecklade världen då ignorerar man det riktiga problemet. Att låtsas som att det beror på i sammanhanget små skolreformer är naivt och mer ett tecken på confirmation bias än någonting annat
Det finns en hel del i skolans värld som vi skulle behöva tänka till om som exempelvis när, var och hur olika examinationer planeras. Dock undrar jag lite hur man egentligen tänker när man pekar på betygssystemet och kraven som en huvudorsak. Jag köper att det kan vara stressigt för elever som riskerar F för att de helt enkelt inte har den kognitiva förmågan (eller andra försvårande omständigheter som eleven själv inte kan påverka) som krävs för att uppnå godkänt. Där kanske vi skulle fundera på om “icke godkänt” kanske inte är ett så bra betyg i sig. Mem när det kommer till högpresterande elever är det ju konkurrensen om platserna på högskolan (framförallt högstatus-utbildningar) och där spelar det ju ingen roll vilka krav vi ställer för olika betyg då det ändå är resultatet relativt till alla andra som avgör om eleven kommer in eller inte. Kanske borde vi istället bli bättre på att lyfta andra typer av utbildningar och yrken som “goda nog”. Eller så måste vi vara mer ärliga när vi pratar om ungdomars möjligheter att bli vad de vill.
[removed]
Det är väldigt dåligt. Jag är själv en student och led en gång av ohälsa. Jag hoppas att man hittar en lösning.
Statisk från svensk skola: killarna gör bättre resultat än tjejerna i proven i samtliga ämnen förutom språk. Killarnas betyg är däremot sämmre än tjejernas statistiskt sett i alla ämnen utom idrott. Tjejerna får däremot högre betyg i skolan. Killarna får bättre resultat än tjejerna på högskole provet. För att komma tillrätta med ”orättvisan” att tjejer får lägre poäng på högskoleprovet än killarna (fast tjejerna har högre betyg från grundskolan) så har man två ggr försökt ändra provet så tjejerna skulle få högre poäng. Det lyckades inte. Killarna har således högre poäng både på proven i grundskolan, gymnasiet och sedan på högskole provet. Tjejerna har däremot högre betyg. Skolans åtgärd: problemet är att killarna får låga betyg, det låga betyget antas bero på att de måste gå mer i skolan. Så teorin är att killarna för att de får lägre betyg än tjejerna kan mindre. Men de får högre poäng på alla kunskapsprov.
Ingen vet varför folk mår dåligt i skolan.
Jag kan relatera just nu har presterat bra hela terminen tills det senaste men det är inte alltid skolans fel. Just nu har jag skjutit upp saker att göra och det blir bara mer och mer. Försenade uppgifter + nya. Detta är mitt fel.
Föga förvånande. Inte ofta de som bestämmer har egna erfarenheter mer än att de själva gått i skolan och de få som faktiskt är lärare i botten ger inte större förtroende heller, baserat på min erfarenhet som lärare med flertalet stolpskott till kollegor. Sen har vi ju kukhuvuden till föräldrar som borde bli tvångskastrerade, som pressar lärare med absurda krav, för allt är lärarens fel.
För att inte tala om hetsen till utbildning. Många av mina elever gick i tron om att livet är kört om de inte kommer in på rätt gymnasium. En tom bad om ett andra omprov utifall höjningen från C till B på ett avsnitt kunde vara avgörande.
Kommer även tänka på all reklam & tips på sociala medier om höja sin inkomst maximalt, passiv inkomst etc. Känns lite som att pressen att framstå som lyckad i livet bara ökar. Jag som har 30k i lön med en kandidat skulle säkert vissa se som misslyckad i livet.
*– Tänk dig att du har dina vanliga lektioner på en vecka, två prov och flera inlämningar. Sen också aktiviteter och möten efter skolan. Alla sakerna måste jag lägga mycket tid på. Om någon vuxen skulle gå en vecka i nian tror jag de skulle bli utmattade, säger Delnaz Yousef som går i årskurs nio.*
Låter helt normalt. Tror folk har blivit lata och bortskämda. Vad förväntar sig eleverna? Att man ska sitta på tiktok hela dagen?
Förstår inte varför vi ska låtsas som att det är skolan i sig som är problemet och inte allt annat som är runtomkring.
Andra året Natur här. Jag går en 34 timmar skolvecka, sitter runt 3 timmar och pluggar varje dag när jag kommer hem och spenderar minst en av helgdagarna helt till att plugga (~5-6 h). Jag har väldigt bra betyg än så länge, men det är fasiken inte över. Jag har fått A på alla prov och inlämningar i Biologi 2. Däremot har vi ett E-prov nu på tisdag, och klarar jag inte det får jag underkänt i kursen. Efter ett år av konstant pluggande är jag totalt utmattad. Jag vet inte hur det känns att gå in i väggen, men jag skulle kunna tänka mig att det är det jag har gjort. Så just nu är det omöjligt för mig att plugga; jag blir fysiskt matt efter bara 1h och ibland gå det emot som när man har ätit för mycket och försöker trycka in en till tugga.
Utöver biologin hade vi nyss kursprov i Fysik 1 (14 kapitel) och nationella i matte 4. Vi har en Samhällsuppgift där vi ska skriva en 5 paragraph essay om hur Sverige styrs: “Ett skriftligt dokument med referenser, grafik och en gedigen analys”. I Svenska ska vi göra en Sales-pitch genom att hålla ett tal och sälja något. I fysiken ska vi förklara Einsteins allmänna relativitetsteori och hålla presentationer där vi har löst några uppgifter. Efter hela året vi har haft trycker lärarna in allt de kan de sista få veckorna, och allt detta kan påverka våra betyg på stora sätt. Jag är så jävla trött på skolan. Jag vet inte hur det var förr, men förhoppningsvis bättre än detta.
Edit: Juste, har prov i Franska samma dag som Biologi
Inte så konstigt, när jag gick i grundskolan var allt om gymnasiet, så fort man tittade ner på telefonen på en lektion så “Stängde man dörrar till framtiden”, så fort man pratade men en kompis på lektion så “Stängde man dörrar för framtiden”. Lärarna betygsätter inte enligt planen utan den elev dom tycker mest om får bäst betyg, vem stoppar de? Lärarna pressar en konstant, social media pressar en konstant samt andra samhälls normer som helt enkelt inte existerade förr i tiden bidrar också, allt detta egentligen omedvetet. Kom ihåg att vår NO lärare gav oss minst 5 labbrapporter som vi skulle skriva för att “vi var körda ifall vi inte kunde det på gymnasiet”, gjorde inte en ända labbrapport på gymnasiet då hade jag fysik och kemi.
Förstår väl. Varför fan skulle man orka studera eller arbeta när vi lever i en värld som håller på att brinna upp och det är krig överallt samtidigt som det ekonomiska system vi har nu kollapsar var åttonde till tionde år? Allt blir mera privatiserat och klasskillnaderna ökar. Sedan så lönar det inte sig att bli en ”blue collar worker” mera och fast man skulle bli det, så är all arbetskraft importerad.
Det krävs en systemförändring.
Jag må vara gammal och grå men jag har haft en tanke om att vara uppkopplad och ständigt inne på sociala medier bitar till denna effekt.
Om vi ska försöka skylla detta på att ”det finns för mycket arbeten/läxor i skolan” så är det inte alls sant, full stop. Jag tog studenten 2016 och kan tala om att alla dessa uppgifter som det snackas om brukar ta endast ett par timmar o göra. Även gymnasiearbetet (som skall ta månader tydligen) tog 4 dagar o skriva. Detta är för att inte tala om alla omprov som är möjliga i det svenska skolsystemet, vilket ger en viss trygghet att oavsett vad så kan man alltid göra omprov (något som inte finns i mitt hemland).
Det jag däremot upplevde som problem var lärarna och elevernas inställning till skolan i sig. Jag såg extremt mycket lathet runt mig bland mina skolkamrater samt en hel del inkompetenta lärare. Något jag måste däremot hålla med om är att det nta betygsystemet A-F är dåligt. Marginalerna är för små och deras betydelse för stora. Några poäng på ett prov med max 100 poäng kan slå ner dig från C till D och därmed går du misste om 2,5 meritpoäng (12,5 för D och 15 för C).
För att jämföra, när jag gick i grundskolan i Rumänien (där jag gick fram till 6an) så hade vi läxor dagligen. Jag pluggade mer där än på grundskolan i Sverige. Betygskalan är 1-10 och baserad på procent av maxpoäng. Du får även betyg i hur du beter dig. Klasserna var fördelade i A-F, där tex klass 6A var duktigaste 6orna, medan 6F var de ”sämsta 6orna”. Om du snittade under ett visst poäng flyttades du ner ett steg till nästa skolår och därmed förlorar dina vänner. I slutet av skolåret är det upprop på skolgården där man ropar ut alla elever från alla klasser att komma och ta emot sin diplom. I vilken ordning ropas man upp? You guessed it, i betygsordning. Om du ropas ut sist i din klass så vet nu hela skolan att du hade sämst betyg i din klass. Sure, Rumänien har fortfarande ett kommunistiskt tankesätt gällande skola. Alla skall pressas hårt för att på en stor populationsnivå kunna mjölka ut varenda lilla geni ur den stora massan, men resultatet blir att resten blir överarbetade och deprimerade.
Sveriges skolsystem har många problem, men från min erfarenhet av 2 extremt olika skolsystem så kan jag säga att ett av dessa problem är INTE att eleverna pressas för hårt. Snarare motsatsen..
Såsom jag ser det så är det det faktum att skolan inte riktigt utvecklats efter den nya kunskapen vi har om tonåringar
Som tur är är man ju invandrare så det här involverar inte mig! 🤠 (Jag lider av svår depression och familj bombas i Ukraina)
Är inte ett dugg förvånad. Det ställs mer krav på eleverna än vad det någonsin har gjorts, och de upplever att det inte finns någon ljus framtid för dem, med allt från svårigheter att få egen bostad eller jobb till att världen ska gå under inom vår livstid. För att inte tala om den framgångshets som råder i sociala medier. Inte konstigt att man går in i väggen.
Känner fler som gick i väggen i gymnasiet än något yrke (utom sjukvård)
Det är inte bara en extrem social press man utsätts för. Fler prov, massor med läxor som slukar upp all fri tid om man vill ha något annat en ett mediokert betyg. Nu för tiden får man ett dåligt betyg så blir slutbetyget det sämsta du fått under det året.
>Under perioden så ökade stressen medan skolprestationerna sjönk. Slutsatsen är att någonting i skolan och skolans funktion kan ha bidragit till ökningen, säger Petra Löfstedt, utredare vid Folkhälsomyndigheten.
Sociala medier och cyberbullying, föräldrar som pressar barnen, mobbning, osv… Det kan ha att göra med skolan men det kan även ha att göra med så många andra saker. Eftersom rapporten beskriver patienterna som “pojkar och flickor” så antar jag att det är barn, vilka har skolplikt i Sverige. Då pratar vi inte om elever längre utan vi talar om alla skolpliktiga barn i Sverige. Det kan ha att göra med skolan men jag tycker inte vi borde fokusera på att skolan är det största problemet. Det kan vara en rad olika saker.
>minskad tillhörighet och minskad känsla av meningsfullhet i skolan, säger Björn Högberg
Detta är det intressanta enligt mig. Iomed att teknologin gör framsteg så blir vi mer och mer avlägsen från varandra. Vi har media i våran telefon som påminner oss dagligen om alla hemskheter i världen och Sverige. Vi går ut på gatorna och alla glor ner i telefoner och talar inte med varandra. Vi ringer olika tjänstelinjer för hjälp och får svar av robotar.
För att fördjupa oss i denna teori så säger även FHM att den psykiska hälsan förvärrades år 2011. Det var under denna tiden som även teknologin gjorde stora framsteg och det var även här vi började bli mer och mer avlägsen från varandra.
För den meningsfulla känslan så kan det ha att göra med på all arbetsbrist som finns i Sverige, våra skyhöga skatter, våra bostadsbrister, och våra stora skillnader mellan rika och fattiga. Att ha en treårig universitetsutbildning garanterar inte jobb och en stadig inkomst som leder till sparpengar och ett gott liv längre. Det en treårig universitetsutbildning möjligen kan garantera är en etta och mat på bordet dagligen. Att inte ha en treårig universitetsutbildning eller en yrkesexamen är i dagsläget som en dödsdom inom arbetsmarknaden. Jag vill även säga att möjligen kan sociala medier bidra till detta. Våra telefoner får oss att inse hur stor världen är och hur liten påverkan vi egentligen har på den som individer. Hur ska en ungdom känna sig meningsfull i världen när de vet att Somaliska barn svälter, Amerikaner skjuter upp skolor, Afghanistan styrs av terrorister, Afrikaner över hela kontinenten utnyttjas av omvärlden, osv… oavsett om de studerar färdigt och får ett jobb. Jag känner själv att allt är ganska meningslöst på grund av detta, men jag lider även av klinisk depression.
Detta är mina tio öre på detta. Säg gärna vad ni tycker om teorin!
Ja du, jag sitter här med kemi prov imorgon. Har inte hängt med på de sista delarna, borde repetera men är helt oförmögen att plugga hemma. Valde tektek till nästa år… vet helt ärligt inte om jag kommer att klara gymnasiet rent mentalt. Jag kan säkerligen ta mig igenom med godkända betyg, men jag får ångest av allt under ett B. :’)
Teknikelev som går sitt sista år här:
Nu tar jag strax studenten. Snart är gymnasiet ett slutet kapitel av mitt liv och…det typ…sög lite grann.
Jag älskar att lära mig saker. Jag får rätt bra betyg också. När det gäller studierna är jag mycket självständig och behöver ingen som säger åt mig att plugga. Jag trivs med mina lärare och med min klass, och tycker dessutom att jag hamnat på helt rätt linje samt inriktning. Mina teknikämnen är grymt roliga och jag stormtrivs i vår tekniksal. Faktum är att jag trivs med många ämnen jag läser. Det är få ämnen jag starkt ogillar.
Problemet är att allt läses samtidigt. Jag läser ca 8-9 ämnen samtidigt, hela tiden. Absolut att man måste planera sin tid ordentligt, och det gör jag och mina vänner som valt att satsa, men det blir mycket ändå. Det går knappt ihop hur vi än gör. Det är 8-9 ämnen som alla kräver min fulla uppmärksamhet konstant. Det funkar inte att göra allt till 100% hela tiden. Hur man skall ändra på detta på lämpligt vis vet jag dock inte, men det är ett problem ändå. Ämnen som jag egentligen tycker om har jag börjat ogilla just för att de kastas i högen av ämnen jag redan läser.
Dessutom är vissa av de gymnasiegemensamma ämnena så underligt utformade. Religion är ett bra exempel. Jag som teknikelev anser att religion är irrelevant att läsa i min utbildning, men jag köper argumentet att det är allmänbildande och av det skälet viktigt. Kursinnehållet är dock detsamma som på högstadiet. Jag har redan skolats i tre år om de fem världsreligionerna och nu kommer jag till gymnasiet och tvingas gå en kurs där precis samma information lärs ut på nytt (lärarna sätter till och med igång samma filmer för oss som vi redan har sett flera gånger på högstadiet. Jag överdriver inte när jag säger att det verkligen är samma innehåll). Det finns många andra former av tro i världen så om vi nu ska tvingas läsa religion eftersom det är allmänbildande kan vi väl åtminstone få lära oss om saker vi inte redan har testats på i tre år? Det känns ju så fruktansvärt surt att flytta fokus från min matte och fysik för att för fjärde gången i mitt liv skriva ett prov om hinduism. Att gå på sådana lektioner känns rent av onödigt, men vi har inget val. Jag behöver lägga fokus på matten och fysiken för det är vad jag faktiskt behöver ha med mig till högskolan men lik förbannat behöver jag det där A:et i religion för mitt meritvärdes skull. Annars minskar min chans att komma in på min drömutbildning och vafan gick jag teknik i tre år för isåfall? Nu bajsade jag rätt rejält på religionsämnet men fler ämnen har liknande brister i mitt tycke. Detta var bara ett exempel. Poängen jag försöker lyfta är att vi tvingas läsa ämnen som inte känns relevanta för oss vilket tar kål på vår vilja att ens vara där, samtidigt som vi behöver briljera i dem för att kunna nå högt, samtidigt som de tvingar oss att inte fokusera på de ämnen som är kärnan för våra program.
Mina lärare försöker underlätta för oss. De är tack och lov väldigt medgörliga och jag vet att detsamma inte gäller alla elever i Sverige. Min fysiklärare har exempelvis flyttat på sin inlämning eftersom han ansåg att den låg för tätt inpå vårt kursprov i matematik 5. Sådant uppskattar jag verkligen och det gör det hela lite lättare, men lärarna kan inte trolla bort vår stress hur de än gör och ska jag vara helt ärlig tror jag att lärarna är ganska stressade också. Det känns verkligen som att gymnasiet är utformat för att vi ska få en viss bokstav på ett papper snarare än att vi faktiskt ska lära oss det vi undervisas i, vilket jag tycker är synd eftersom jag verkligen verkligen älskar att lära mig grejer. Kunskap är bland det bästa jag vet, vilket låter rätt nördigt, men ändå.
Sedan får jag väl inte helt lägga skulden på skolan. Allt som sker i världen omkring oss påverkar vårt mående negativt och det kan ju skolan inte ändra på. Jag är även medveten om att det finns saker jag kan göra själv. Jag har exempelvis grovt sänkt tiden jag spenderar på sociala medier och har helt slutat använda streamingtjänster och det gjorde det hela något lättare, men stressen och pressen finns fortfarande där. (För er som skyller på tiktok: jag avinstallerade skiten förra året. När jag väl hade tiktok spenderade jag ca 20min på appen om dagen, 30 om det var riktigt mycket. Snälla säg inte åt mig att jag upplever skolstress på grund av tiktok.)
Under mitt andra år var jag på väg mot utmattningssyndrom, och jag börjar känna att jag är på väg dit igen. Jag upplever stressrelaterad magsmärta som på det senaste har varit så jobbig att jag vissa dagar blivit sängliggande, vilket sker när jag är som mest stressad. Givetvis söker jag vård för smärtan och då får jag mediciner jag äter under en period och de hjälper, men efter några månader är smärtan där igen och jag misstänker att den kommer fortsätta komma tillbaka tills roten till problemet (dvs stressen och pressen) har retts ut.
Häromveckan hade jag en helvetesdag i skolan och min pojkvän gav mig en kexchoklad och en kram när vi möttes upp och det var nog för att tårarna skulle börja rinna…haha…
Just nu försöker jag bara hålla ut. Om några få veckor är det äntligen över. Jag har varit på öppet hus och på förhandstitt på högskolan jag vill gå på och det känns som en helt annan värld där. Jag är fullt beredd på att plugga ännu mer om det innebär att jag bara läser 2-3 ämnen samtidigt, och när jag kikar på kursplanen verkar det som att alla ämnen har ett direkt syfte i utbildningen som inte är att de läses för allmänbildandets skull.
Jag förstår att det förmodligen handlar om att jag som person inte är kompatibel med den studieform man har på gymnasiet. Jag förstår att det jag tycker är bristfälligt är mycket svårt att ändra på, men för mig har dessa brister varit oerhört viktiga. Jag är duktig på att lära mig grejer, men jag gör det gärna på något annat sätt än detta. Jag lägger gärna ned nästan all min tid på att plugga, men då vill jag att det verkligen ska vara givande.
Det blir nog bättre snart. Jag har haft bra stunder under min gymnasietid men överlag är jag glad att den lider mot sitt slut. Tack för mig.
Jag pluggar nu till veterinär men har varit mer eller mindre utbränd i många år nu och funderar på att sjukskriva mig igen. Min föräldrar satte mig i en betygsfri montessoriskola när jag var liten för de visste redan då att jag var högpresterande och skulle må bäst utan betygen. Sen blev tyvärr betygen obligatoriska för alla skolor när jag skulle börja 6:an och då gick det snabbt över från att drivet för att lära sig var intresse till att drivet var att få så höga betyg som möjligt för att komma in på rätt gymnasium. Det handlade inte längre om kunskap utan om betyg, vilken jag snabbt lärde mig inte var samma sak, och samtidigt blev pressen högre och högre från skolan och samhället.
Och gymnasiets betygsystem som den var då var ju ett skämt, men nu ska de förhoppningsvis gå över till ämnesbetyg där vilket jag tror kommer minska pressen lite. Jag fick tex sämre betyg i en av de första engelskakurserna men hade sedan förbättrats efter utbyten mm men det fanns inget jag kunde göra åt det betyget och det vägde lika tungt som det sista engelskabetyget. Det fick en att känna att alla prov var avgörande och pressen blev ännu högre än i högstadiet.
Jag brukade älska att lära mig saker, tittade på dokumentärer och läste på fritiden och sa att jag inte hade något favoritämne för jag gillade alla. Men dagens skolsystem dödade den naturliga skolglädjen jag hade, och idag kan jag knappt läsa några meningar innan jag inte klarar mer.
Känns som att detta speglar det faktum att den mentala ohälsan ökar överallt. Bra att vi uppmärksammar barnens lidande men jag tror problemet är större än bara skolan
Jag lallade mig för det mesta igenom högstadiet. Jag lämnade in mina uppgifter och gjorde alla prov. Slutade på blandat G och VG i allt.
Gymnasiet hoppade jag av och började jobba istället, jag hatade verkligen gymnasiet. Alldeles för många som behandlade det som en ungdomsgård och kunde inte hålla sig från att störa varje lektion. Orkade inte bry mig tillslut, stängde av mina alarm och somnade om.
Fick tag i ett hyreskontrakt något år efter det och flyttade hemifrån. Hade kul varje helg med mina vänner och njöt av ungdomen, härliga tider.
Jag körde igenom gymnasiet på komvux senare. Det var en mycket bra miljö, alla som var på plats ville verkligen klara kurserna och hälften av kurserna körda jag klart på distans vilket var väldigt skönt. Slutade med rätt så bra betyg också som jag använde för att söka in till lite högre studier.
Jag förstår att det förmodligen är lite svårare att få jobb och bostad idag, som oerfaren och outbildad ungdom, än vad det var för ca 10 år sen. Men för min del så är jag ganska säker på att jag hade gått in i väggen om jag hade tvingat mig själv igenom gymnasiet när jag var 16 – 19 år.
tl;dr
Grundskolebetygen är inte hela världen och gymnasiet kan man göra på en mycket bättre plats senare om man hellre vill jobba ett par år istället.
Universitetsstuderande med sjukfrånvaro pga stress och utbrändhet.
Tror inte höjningen av prestationskraven är den mest avgörande faktorn för hur studenter bygger stress. Har nog mest att göra med hur vi spenderar vår tid.
Med hur enkelt det är att pumpa oss fulla med dopamin med hjälp av mobiler och datorer ger oss en illusion av att vi slappnar av, när vi egentligen överladdar våra hjärnor med aktivt input.
Min vardag bestod i stort sett av att effektivt byta mellan studier och Twitch.
Efter att jag fick en stressinducerad panik-attack fick jag då insikten att roligt =/= lugnt.
Tror att andras vanor liknar detta, kanske då inte till samma grad.
Jag gick in i väggen totalt i gymnasiet för 20 år sen nu. Från det att jag var 2 år så var det dagis varje vardag från 6-15, sen skola varje vardag 8-15/17 beroende på fritids etc och sen när man är 16 efter att ha levt på detta viset i 15 års tid så bara fortsatte det. Trots att jag var en toppelev som i princip inte behövde göra en läxa eller träna inför prov och fortfarande få VG i varenda ämne så orkade jag inte och slutade bara gå till skolan. Tog över ett år innan min skola ens kontaktade mina föräldrar.
Önskar att jag hade bett min mamma om att få ett sabbatsår innan gymnasiet.
29 comments
Jag har jobbat i högstadiet. Jag skulle spontant säga att ohälsan troligen skulle gå ned avsevärt om ungarna avinstallerade tiktok, snapchat och instagram samt la ifrån sig mobilen vid 22-22.30 för att faktiskt sova på nätterna
Va? När världen går från krig till krig, finansiells kollaps och samtidigt som dem växer upp i en värld som sakta dödas. Allt detta skriks samtidigt som deras föräldrar bor i hus dem själva antagligen aldrig kommer kunna köpa, av en media som påminner om hur misär din värld är.
Fattar verkligen inte hur ungdomar har det svårt i skolan, dem får ju bara ta sig i kragen!
Att man inte ser det uppenbara, att ohälsan beror på internet, sociala medier och dataspel som legat till grunden för ökad social ohälsa i alla grupper runt om i den utvecklade världen då ignorerar man det riktiga problemet. Att låtsas som att det beror på i sammanhanget små skolreformer är naivt och mer ett tecken på confirmation bias än någonting annat
Det finns en hel del i skolans värld som vi skulle behöva tänka till om som exempelvis när, var och hur olika examinationer planeras. Dock undrar jag lite hur man egentligen tänker när man pekar på betygssystemet och kraven som en huvudorsak. Jag köper att det kan vara stressigt för elever som riskerar F för att de helt enkelt inte har den kognitiva förmågan (eller andra försvårande omständigheter som eleven själv inte kan påverka) som krävs för att uppnå godkänt. Där kanske vi skulle fundera på om “icke godkänt” kanske inte är ett så bra betyg i sig. Mem när det kommer till högpresterande elever är det ju konkurrensen om platserna på högskolan (framförallt högstatus-utbildningar) och där spelar det ju ingen roll vilka krav vi ställer för olika betyg då det ändå är resultatet relativt till alla andra som avgör om eleven kommer in eller inte. Kanske borde vi istället bli bättre på att lyfta andra typer av utbildningar och yrken som “goda nog”. Eller så måste vi vara mer ärliga när vi pratar om ungdomars möjligheter att bli vad de vill.
[removed]
Det är väldigt dåligt. Jag är själv en student och led en gång av ohälsa. Jag hoppas att man hittar en lösning.
Statisk från svensk skola: killarna gör bättre resultat än tjejerna i proven i samtliga ämnen förutom språk. Killarnas betyg är däremot sämmre än tjejernas statistiskt sett i alla ämnen utom idrott. Tjejerna får däremot högre betyg i skolan. Killarna får bättre resultat än tjejerna på högskole provet. För att komma tillrätta med ”orättvisan” att tjejer får lägre poäng på högskoleprovet än killarna (fast tjejerna har högre betyg från grundskolan) så har man två ggr försökt ändra provet så tjejerna skulle få högre poäng. Det lyckades inte. Killarna har således högre poäng både på proven i grundskolan, gymnasiet och sedan på högskole provet. Tjejerna har däremot högre betyg. Skolans åtgärd: problemet är att killarna får låga betyg, det låga betyget antas bero på att de måste gå mer i skolan. Så teorin är att killarna för att de får lägre betyg än tjejerna kan mindre. Men de får högre poäng på alla kunskapsprov.
Ingen vet varför folk mår dåligt i skolan.
Jag kan relatera just nu har presterat bra hela terminen tills det senaste men det är inte alltid skolans fel. Just nu har jag skjutit upp saker att göra och det blir bara mer och mer. Försenade uppgifter + nya. Detta är mitt fel.
Föga förvånande. Inte ofta de som bestämmer har egna erfarenheter mer än att de själva gått i skolan och de få som faktiskt är lärare i botten ger inte större förtroende heller, baserat på min erfarenhet som lärare med flertalet stolpskott till kollegor. Sen har vi ju kukhuvuden till föräldrar som borde bli tvångskastrerade, som pressar lärare med absurda krav, för allt är lärarens fel.
För att inte tala om hetsen till utbildning. Många av mina elever gick i tron om att livet är kört om de inte kommer in på rätt gymnasium. En tom bad om ett andra omprov utifall höjningen från C till B på ett avsnitt kunde vara avgörande.
Kommer även tänka på all reklam & tips på sociala medier om höja sin inkomst maximalt, passiv inkomst etc. Känns lite som att pressen att framstå som lyckad i livet bara ökar. Jag som har 30k i lön med en kandidat skulle säkert vissa se som misslyckad i livet.
*– Tänk dig att du har dina vanliga lektioner på en vecka, två prov och flera inlämningar. Sen också aktiviteter och möten efter skolan. Alla sakerna måste jag lägga mycket tid på. Om någon vuxen skulle gå en vecka i nian tror jag de skulle bli utmattade, säger Delnaz Yousef som går i årskurs nio.*
Låter helt normalt. Tror folk har blivit lata och bortskämda. Vad förväntar sig eleverna? Att man ska sitta på tiktok hela dagen?
Förstår inte varför vi ska låtsas som att det är skolan i sig som är problemet och inte allt annat som är runtomkring.
Andra året Natur här. Jag går en 34 timmar skolvecka, sitter runt 3 timmar och pluggar varje dag när jag kommer hem och spenderar minst en av helgdagarna helt till att plugga (~5-6 h). Jag har väldigt bra betyg än så länge, men det är fasiken inte över. Jag har fått A på alla prov och inlämningar i Biologi 2. Däremot har vi ett E-prov nu på tisdag, och klarar jag inte det får jag underkänt i kursen. Efter ett år av konstant pluggande är jag totalt utmattad. Jag vet inte hur det känns att gå in i väggen, men jag skulle kunna tänka mig att det är det jag har gjort. Så just nu är det omöjligt för mig att plugga; jag blir fysiskt matt efter bara 1h och ibland gå det emot som när man har ätit för mycket och försöker trycka in en till tugga.
Utöver biologin hade vi nyss kursprov i Fysik 1 (14 kapitel) och nationella i matte 4. Vi har en Samhällsuppgift där vi ska skriva en 5 paragraph essay om hur Sverige styrs: “Ett skriftligt dokument med referenser, grafik och en gedigen analys”. I Svenska ska vi göra en Sales-pitch genom att hålla ett tal och sälja något. I fysiken ska vi förklara Einsteins allmänna relativitetsteori och hålla presentationer där vi har löst några uppgifter. Efter hela året vi har haft trycker lärarna in allt de kan de sista få veckorna, och allt detta kan påverka våra betyg på stora sätt. Jag är så jävla trött på skolan. Jag vet inte hur det var förr, men förhoppningsvis bättre än detta.
Edit: Juste, har prov i Franska samma dag som Biologi
Direktlänk till dokumentären
https://www.svtplay.se/video/35300741/vetenskapens-varld-det-svenska-skolexperimentet/vetenskapens-varld-det-svenska-skolexperimentet-maxa-betygen
Inte så konstigt, när jag gick i grundskolan var allt om gymnasiet, så fort man tittade ner på telefonen på en lektion så “Stängde man dörrar till framtiden”, så fort man pratade men en kompis på lektion så “Stängde man dörrar för framtiden”. Lärarna betygsätter inte enligt planen utan den elev dom tycker mest om får bäst betyg, vem stoppar de? Lärarna pressar en konstant, social media pressar en konstant samt andra samhälls normer som helt enkelt inte existerade förr i tiden bidrar också, allt detta egentligen omedvetet. Kom ihåg att vår NO lärare gav oss minst 5 labbrapporter som vi skulle skriva för att “vi var körda ifall vi inte kunde det på gymnasiet”, gjorde inte en ända labbrapport på gymnasiet då hade jag fysik och kemi.
Förstår väl. Varför fan skulle man orka studera eller arbeta när vi lever i en värld som håller på att brinna upp och det är krig överallt samtidigt som det ekonomiska system vi har nu kollapsar var åttonde till tionde år? Allt blir mera privatiserat och klasskillnaderna ökar. Sedan så lönar det inte sig att bli en ”blue collar worker” mera och fast man skulle bli det, så är all arbetskraft importerad.
Det krävs en systemförändring.
Jag må vara gammal och grå men jag har haft en tanke om att vara uppkopplad och ständigt inne på sociala medier bitar till denna effekt.
Om vi ska försöka skylla detta på att ”det finns för mycket arbeten/läxor i skolan” så är det inte alls sant, full stop. Jag tog studenten 2016 och kan tala om att alla dessa uppgifter som det snackas om brukar ta endast ett par timmar o göra. Även gymnasiearbetet (som skall ta månader tydligen) tog 4 dagar o skriva. Detta är för att inte tala om alla omprov som är möjliga i det svenska skolsystemet, vilket ger en viss trygghet att oavsett vad så kan man alltid göra omprov (något som inte finns i mitt hemland).
Det jag däremot upplevde som problem var lärarna och elevernas inställning till skolan i sig. Jag såg extremt mycket lathet runt mig bland mina skolkamrater samt en hel del inkompetenta lärare. Något jag måste däremot hålla med om är att det nta betygsystemet A-F är dåligt. Marginalerna är för små och deras betydelse för stora. Några poäng på ett prov med max 100 poäng kan slå ner dig från C till D och därmed går du misste om 2,5 meritpoäng (12,5 för D och 15 för C).
För att jämföra, när jag gick i grundskolan i Rumänien (där jag gick fram till 6an) så hade vi läxor dagligen. Jag pluggade mer där än på grundskolan i Sverige. Betygskalan är 1-10 och baserad på procent av maxpoäng. Du får även betyg i hur du beter dig. Klasserna var fördelade i A-F, där tex klass 6A var duktigaste 6orna, medan 6F var de ”sämsta 6orna”. Om du snittade under ett visst poäng flyttades du ner ett steg till nästa skolår och därmed förlorar dina vänner. I slutet av skolåret är det upprop på skolgården där man ropar ut alla elever från alla klasser att komma och ta emot sin diplom. I vilken ordning ropas man upp? You guessed it, i betygsordning. Om du ropas ut sist i din klass så vet nu hela skolan att du hade sämst betyg i din klass. Sure, Rumänien har fortfarande ett kommunistiskt tankesätt gällande skola. Alla skall pressas hårt för att på en stor populationsnivå kunna mjölka ut varenda lilla geni ur den stora massan, men resultatet blir att resten blir överarbetade och deprimerade.
Sveriges skolsystem har många problem, men från min erfarenhet av 2 extremt olika skolsystem så kan jag säga att ett av dessa problem är INTE att eleverna pressas för hårt. Snarare motsatsen..
Såsom jag ser det så är det det faktum att skolan inte riktigt utvecklats efter den nya kunskapen vi har om tonåringar
Som tur är är man ju invandrare så det här involverar inte mig! 🤠 (Jag lider av svår depression och familj bombas i Ukraina)
Är inte ett dugg förvånad. Det ställs mer krav på eleverna än vad det någonsin har gjorts, och de upplever att det inte finns någon ljus framtid för dem, med allt från svårigheter att få egen bostad eller jobb till att världen ska gå under inom vår livstid. För att inte tala om den framgångshets som råder i sociala medier. Inte konstigt att man går in i väggen.
Känner fler som gick i väggen i gymnasiet än något yrke (utom sjukvård)
Det är inte bara en extrem social press man utsätts för. Fler prov, massor med läxor som slukar upp all fri tid om man vill ha något annat en ett mediokert betyg. Nu för tiden får man ett dåligt betyg så blir slutbetyget det sämsta du fått under det året.
>Under perioden så ökade stressen medan skolprestationerna sjönk. Slutsatsen är att någonting i skolan och skolans funktion kan ha bidragit till ökningen, säger Petra Löfstedt, utredare vid Folkhälsomyndigheten.
Sociala medier och cyberbullying, föräldrar som pressar barnen, mobbning, osv… Det kan ha att göra med skolan men det kan även ha att göra med så många andra saker. Eftersom rapporten beskriver patienterna som “pojkar och flickor” så antar jag att det är barn, vilka har skolplikt i Sverige. Då pratar vi inte om elever längre utan vi talar om alla skolpliktiga barn i Sverige. Det kan ha att göra med skolan men jag tycker inte vi borde fokusera på att skolan är det största problemet. Det kan vara en rad olika saker.
>minskad tillhörighet och minskad känsla av meningsfullhet i skolan, säger Björn Högberg
Detta är det intressanta enligt mig. Iomed att teknologin gör framsteg så blir vi mer och mer avlägsen från varandra. Vi har media i våran telefon som påminner oss dagligen om alla hemskheter i världen och Sverige. Vi går ut på gatorna och alla glor ner i telefoner och talar inte med varandra. Vi ringer olika tjänstelinjer för hjälp och får svar av robotar.
För att fördjupa oss i denna teori så säger även FHM att den psykiska hälsan förvärrades år 2011. Det var under denna tiden som även teknologin gjorde stora framsteg och det var även här vi började bli mer och mer avlägsen från varandra.
För den meningsfulla känslan så kan det ha att göra med på all arbetsbrist som finns i Sverige, våra skyhöga skatter, våra bostadsbrister, och våra stora skillnader mellan rika och fattiga. Att ha en treårig universitetsutbildning garanterar inte jobb och en stadig inkomst som leder till sparpengar och ett gott liv längre. Det en treårig universitetsutbildning möjligen kan garantera är en etta och mat på bordet dagligen. Att inte ha en treårig universitetsutbildning eller en yrkesexamen är i dagsläget som en dödsdom inom arbetsmarknaden. Jag vill även säga att möjligen kan sociala medier bidra till detta. Våra telefoner får oss att inse hur stor världen är och hur liten påverkan vi egentligen har på den som individer. Hur ska en ungdom känna sig meningsfull i världen när de vet att Somaliska barn svälter, Amerikaner skjuter upp skolor, Afghanistan styrs av terrorister, Afrikaner över hela kontinenten utnyttjas av omvärlden, osv… oavsett om de studerar färdigt och får ett jobb. Jag känner själv att allt är ganska meningslöst på grund av detta, men jag lider även av klinisk depression.
Detta är mina tio öre på detta. Säg gärna vad ni tycker om teorin!
Ja du, jag sitter här med kemi prov imorgon. Har inte hängt med på de sista delarna, borde repetera men är helt oförmögen att plugga hemma. Valde tektek till nästa år… vet helt ärligt inte om jag kommer att klara gymnasiet rent mentalt. Jag kan säkerligen ta mig igenom med godkända betyg, men jag får ångest av allt under ett B. :’)
Teknikelev som går sitt sista år här:
Nu tar jag strax studenten. Snart är gymnasiet ett slutet kapitel av mitt liv och…det typ…sög lite grann.
Jag älskar att lära mig saker. Jag får rätt bra betyg också. När det gäller studierna är jag mycket självständig och behöver ingen som säger åt mig att plugga. Jag trivs med mina lärare och med min klass, och tycker dessutom att jag hamnat på helt rätt linje samt inriktning. Mina teknikämnen är grymt roliga och jag stormtrivs i vår tekniksal. Faktum är att jag trivs med många ämnen jag läser. Det är få ämnen jag starkt ogillar.
Problemet är att allt läses samtidigt. Jag läser ca 8-9 ämnen samtidigt, hela tiden. Absolut att man måste planera sin tid ordentligt, och det gör jag och mina vänner som valt att satsa, men det blir mycket ändå. Det går knappt ihop hur vi än gör. Det är 8-9 ämnen som alla kräver min fulla uppmärksamhet konstant. Det funkar inte att göra allt till 100% hela tiden. Hur man skall ändra på detta på lämpligt vis vet jag dock inte, men det är ett problem ändå. Ämnen som jag egentligen tycker om har jag börjat ogilla just för att de kastas i högen av ämnen jag redan läser.
Dessutom är vissa av de gymnasiegemensamma ämnena så underligt utformade. Religion är ett bra exempel. Jag som teknikelev anser att religion är irrelevant att läsa i min utbildning, men jag köper argumentet att det är allmänbildande och av det skälet viktigt. Kursinnehållet är dock detsamma som på högstadiet. Jag har redan skolats i tre år om de fem världsreligionerna och nu kommer jag till gymnasiet och tvingas gå en kurs där precis samma information lärs ut på nytt (lärarna sätter till och med igång samma filmer för oss som vi redan har sett flera gånger på högstadiet. Jag överdriver inte när jag säger att det verkligen är samma innehåll). Det finns många andra former av tro i världen så om vi nu ska tvingas läsa religion eftersom det är allmänbildande kan vi väl åtminstone få lära oss om saker vi inte redan har testats på i tre år? Det känns ju så fruktansvärt surt att flytta fokus från min matte och fysik för att för fjärde gången i mitt liv skriva ett prov om hinduism. Att gå på sådana lektioner känns rent av onödigt, men vi har inget val. Jag behöver lägga fokus på matten och fysiken för det är vad jag faktiskt behöver ha med mig till högskolan men lik förbannat behöver jag det där A:et i religion för mitt meritvärdes skull. Annars minskar min chans att komma in på min drömutbildning och vafan gick jag teknik i tre år för isåfall? Nu bajsade jag rätt rejält på religionsämnet men fler ämnen har liknande brister i mitt tycke. Detta var bara ett exempel. Poängen jag försöker lyfta är att vi tvingas läsa ämnen som inte känns relevanta för oss vilket tar kål på vår vilja att ens vara där, samtidigt som vi behöver briljera i dem för att kunna nå högt, samtidigt som de tvingar oss att inte fokusera på de ämnen som är kärnan för våra program.
Mina lärare försöker underlätta för oss. De är tack och lov väldigt medgörliga och jag vet att detsamma inte gäller alla elever i Sverige. Min fysiklärare har exempelvis flyttat på sin inlämning eftersom han ansåg att den låg för tätt inpå vårt kursprov i matematik 5. Sådant uppskattar jag verkligen och det gör det hela lite lättare, men lärarna kan inte trolla bort vår stress hur de än gör och ska jag vara helt ärlig tror jag att lärarna är ganska stressade också. Det känns verkligen som att gymnasiet är utformat för att vi ska få en viss bokstav på ett papper snarare än att vi faktiskt ska lära oss det vi undervisas i, vilket jag tycker är synd eftersom jag verkligen verkligen älskar att lära mig grejer. Kunskap är bland det bästa jag vet, vilket låter rätt nördigt, men ändå.
Sedan får jag väl inte helt lägga skulden på skolan. Allt som sker i världen omkring oss påverkar vårt mående negativt och det kan ju skolan inte ändra på. Jag är även medveten om att det finns saker jag kan göra själv. Jag har exempelvis grovt sänkt tiden jag spenderar på sociala medier och har helt slutat använda streamingtjänster och det gjorde det hela något lättare, men stressen och pressen finns fortfarande där. (För er som skyller på tiktok: jag avinstallerade skiten förra året. När jag väl hade tiktok spenderade jag ca 20min på appen om dagen, 30 om det var riktigt mycket. Snälla säg inte åt mig att jag upplever skolstress på grund av tiktok.)
Under mitt andra år var jag på väg mot utmattningssyndrom, och jag börjar känna att jag är på väg dit igen. Jag upplever stressrelaterad magsmärta som på det senaste har varit så jobbig att jag vissa dagar blivit sängliggande, vilket sker när jag är som mest stressad. Givetvis söker jag vård för smärtan och då får jag mediciner jag äter under en period och de hjälper, men efter några månader är smärtan där igen och jag misstänker att den kommer fortsätta komma tillbaka tills roten till problemet (dvs stressen och pressen) har retts ut.
Häromveckan hade jag en helvetesdag i skolan och min pojkvän gav mig en kexchoklad och en kram när vi möttes upp och det var nog för att tårarna skulle börja rinna…haha…
Just nu försöker jag bara hålla ut. Om några få veckor är det äntligen över. Jag har varit på öppet hus och på förhandstitt på högskolan jag vill gå på och det känns som en helt annan värld där. Jag är fullt beredd på att plugga ännu mer om det innebär att jag bara läser 2-3 ämnen samtidigt, och när jag kikar på kursplanen verkar det som att alla ämnen har ett direkt syfte i utbildningen som inte är att de läses för allmänbildandets skull.
Jag förstår att det förmodligen handlar om att jag som person inte är kompatibel med den studieform man har på gymnasiet. Jag förstår att det jag tycker är bristfälligt är mycket svårt att ändra på, men för mig har dessa brister varit oerhört viktiga. Jag är duktig på att lära mig grejer, men jag gör det gärna på något annat sätt än detta. Jag lägger gärna ned nästan all min tid på att plugga, men då vill jag att det verkligen ska vara givande.
Det blir nog bättre snart. Jag har haft bra stunder under min gymnasietid men överlag är jag glad att den lider mot sitt slut. Tack för mig.
Jag pluggar nu till veterinär men har varit mer eller mindre utbränd i många år nu och funderar på att sjukskriva mig igen. Min föräldrar satte mig i en betygsfri montessoriskola när jag var liten för de visste redan då att jag var högpresterande och skulle må bäst utan betygen. Sen blev tyvärr betygen obligatoriska för alla skolor när jag skulle börja 6:an och då gick det snabbt över från att drivet för att lära sig var intresse till att drivet var att få så höga betyg som möjligt för att komma in på rätt gymnasium. Det handlade inte längre om kunskap utan om betyg, vilken jag snabbt lärde mig inte var samma sak, och samtidigt blev pressen högre och högre från skolan och samhället.
Och gymnasiets betygsystem som den var då var ju ett skämt, men nu ska de förhoppningsvis gå över till ämnesbetyg där vilket jag tror kommer minska pressen lite. Jag fick tex sämre betyg i en av de första engelskakurserna men hade sedan förbättrats efter utbyten mm men det fanns inget jag kunde göra åt det betyget och det vägde lika tungt som det sista engelskabetyget. Det fick en att känna att alla prov var avgörande och pressen blev ännu högre än i högstadiet.
Jag brukade älska att lära mig saker, tittade på dokumentärer och läste på fritiden och sa att jag inte hade något favoritämne för jag gillade alla. Men dagens skolsystem dödade den naturliga skolglädjen jag hade, och idag kan jag knappt läsa några meningar innan jag inte klarar mer.
Känns som att detta speglar det faktum att den mentala ohälsan ökar överallt. Bra att vi uppmärksammar barnens lidande men jag tror problemet är större än bara skolan
Jag lallade mig för det mesta igenom högstadiet. Jag lämnade in mina uppgifter och gjorde alla prov. Slutade på blandat G och VG i allt.
Gymnasiet hoppade jag av och började jobba istället, jag hatade verkligen gymnasiet. Alldeles för många som behandlade det som en ungdomsgård och kunde inte hålla sig från att störa varje lektion. Orkade inte bry mig tillslut, stängde av mina alarm och somnade om.
Fick tag i ett hyreskontrakt något år efter det och flyttade hemifrån. Hade kul varje helg med mina vänner och njöt av ungdomen, härliga tider.
Jag körde igenom gymnasiet på komvux senare. Det var en mycket bra miljö, alla som var på plats ville verkligen klara kurserna och hälften av kurserna körda jag klart på distans vilket var väldigt skönt. Slutade med rätt så bra betyg också som jag använde för att söka in till lite högre studier.
Jag förstår att det förmodligen är lite svårare att få jobb och bostad idag, som oerfaren och outbildad ungdom, än vad det var för ca 10 år sen. Men för min del så är jag ganska säker på att jag hade gått in i väggen om jag hade tvingat mig själv igenom gymnasiet när jag var 16 – 19 år.
tl;dr
Grundskolebetygen är inte hela världen och gymnasiet kan man göra på en mycket bättre plats senare om man hellre vill jobba ett par år istället.
Universitetsstuderande med sjukfrånvaro pga stress och utbrändhet.
Tror inte höjningen av prestationskraven är den mest avgörande faktorn för hur studenter bygger stress. Har nog mest att göra med hur vi spenderar vår tid.
Med hur enkelt det är att pumpa oss fulla med dopamin med hjälp av mobiler och datorer ger oss en illusion av att vi slappnar av, när vi egentligen överladdar våra hjärnor med aktivt input.
Min vardag bestod i stort sett av att effektivt byta mellan studier och Twitch.
Lunch? -> Twitch.
Mellanmål? -> Twitch.
Middag? -> Twitch.
Dusch? -> Twitch.
Efter att jag fick en stressinducerad panik-attack fick jag då insikten att roligt =/= lugnt.
Tror att andras vanor liknar detta, kanske då inte till samma grad.
Jag gick in i väggen totalt i gymnasiet för 20 år sen nu. Från det att jag var 2 år så var det dagis varje vardag från 6-15, sen skola varje vardag 8-15/17 beroende på fritids etc och sen när man är 16 efter att ha levt på detta viset i 15 års tid så bara fortsatte det. Trots att jag var en toppelev som i princip inte behövde göra en läxa eller träna inför prov och fortfarande få VG i varenda ämne så orkade jag inte och slutade bara gå till skolan. Tog över ett år innan min skola ens kontaktade mina föräldrar.
Önskar att jag hade bett min mamma om att få ett sabbatsår innan gymnasiet.