Svensk säkerhetspolitik | Linus Hagström

Fem centrala frågor för framtida svensk säkerhetspolitik

På en kurs inför övningskörning med min son påminde körskolläraren om något som är banalt för vana förare: blicken måste vara i ständig rörelse och riktad långt fram, inte fixerad framför bilen. Denna lärdom kan dock överföras bortom trafiken. Den senaste tidens yrvakna reaktioner på USA:s förändrade karaktär och roll i världen visar risken med att driva säkerhetspolitik så kortsiktigt att blicken låses vid det omedelbart synliga, snarare än vid de förändringar som anas längre fram.

Blicken riktas fel inte minst när identitetsfrågor tillåts spela en avgörande roll i säkerhetspolitiken. Identifikation förenklar komplexa skeenden och relationer till binära motsatspar: vi är goda, de är onda; vi gör rätt, de gör fel. Allt prat om ”Väst” är talande då Väst inte existerar som något annat än just identifikation. Föreställningen om något geografiskt och värderingsmässigt mer sammanhängande skyler över motsättningar och spänningar inom det förmenta Väst och producerar en förenklad fantasibild: i Sverige och Europa oftast av något entydigt gott, i Ryssland och Kina av något lika ont. På så sätt har ökad identifikation med Väst bidragit till att förändringar i USA:s globala roll har förbisetts under det senaste decenniet.

 

Samma slags identifikation gör även så att auktoritära tendenser i flera Natoländer hamnar i skymundan och så att beslut som urholkar demokratiska principer här i Sverige accepteras – paradoxalt nog i demokratins namn och, såklart, i säkerhetens. Detta illustrerades nyligen av ett riksdagsbeslut om undantag från offentlighetsprincipen. Beslutet motiverades utifrån behovet av Natoanpassning och skyddet av känslig information, men riskerar att försvåra en kritisk granskning av Natos verksamhet. Så töms demokratibegreppet på innehåll och reduceras till något som vi är och andra inte är. När sådana steg tas utan en bred och djupgående offentlig diskussion hotas inte bara insynen, utan också den demokratiska självförståelse som säkerhetspolitiken påstås försvara.

När vi blir för upptagna av frågan vilka vi är, blir vi reaktiva snarare än reflekterande. Blicken får inte låsas där, för säkrandet av identitet är sällan förenligt med strävan efter fysisk och territoriell säkerhet. Vad händer om vi flyttar blicken längre fram? Jag vill demonstrera detta genom att diskutera fem centrala frågor.

 

Vad är vi beredda att dö för?

Några svenskar har besvarat den frågan genom att bokstavligen riskera sina liv för Ukrainas frihet. Trots att flertalet inte har fattat ett lika långtgående beslut agerar Sverige politiskt som om vi alla vore redo att dö för detta ändamål. Genom omfattande vapenexport, militärt och ekonomiskt stöd och en retorik som beskriver kriget som existentiellt har Sverige successivt blivit en part i striderna. Det finns goda moraliska skäl för att agera så, men avståndet mellan vad regeringen gör i alla svenskars namn och vad vi medborgare faktiskt har förbundit oss till – ytterst på liv och död – har inte öppet diskuterats.

Är ett krig med Ryssland oundvikligt?

Våren 2022 upprepades att bara Natos avskräckning kunde hålla Sverige utanför ett framtida krig. Sedan en tid tillbaka varnar europeiska politiker och tyckare i stället för att kriget ändå kommer att komma. Säkerhetspolitikens främsta uppgift borde dock vara att till varje pris undvika krig, snarare än att normalisera dess förmodade ankomst. Det finns få belägg för Sverige som ett centralt objekt för ryska imperiedrömmar. Bortom kärnvapnen finns vidare begränsat stöd för föreställningen att Ryssland verkligen är en stormakt. Landet eftersträvar dock tveklöst stormaktsstatus, och i missnöjet över uteblivet erkännande gror revanschistiska fantasier. I den ryska föreställningen om ett samlat och fientligt Väst är det inte otänkbart att Sverige för första gången framträder som ett legitimt mål.

Hur ska vi förhålla oss till Ryssland?

Ett mantra under senare år är att Sverige inte alls ska förhålla sig till Ryssland. Att Sverige autonomt ska fatta säkerhetspolitiska beslut får dock inte implicera ett ointresse för beslutens möjliga konsekvenser, eller för vad som kan driva internationell politik. Vidare måste utrikes- och säkerhetspolitikens själva utgångspunkt vara att andra stater har värderingar, intressen och självbilder som skiljer sig från Sveriges. Politikens uppgift är att försöka hantera denna olikhet under osäkra villkor och ojämlika maktförhållanden. Detta innebär inte acceptans, eftergivenhet eller en naiv dialogromantik, utan handlar om att försöka förstå hur rysk politik formas, hur våra egna handlingar kan tolkas och hur risken för upptrappning och krig kan reduceras.

Hur bör relationen till USA regleras?

Medlemskap i en försvarsallians kommer alltid med de dubbla riskerna att bli indragen i krig eller övergiven. Att liera sig med en stat med egna stormaktsambitioner för att hantera en annan stat med liknande anspråk är särskilt paradoxalt. Sverige kan dock inte längre bortse från akuta problem i relation till USA: nedmonteringen av sin demokrati, föraktet för Europa och folkrätten, och hoten mot Nato-allierade. Europeiska politikers fogliga inställning till Trump är endast begriplig i ljuset av att relationen visat sig långt mer ojämlik än vad många tidigare förstod. Sverige behöver på olika sätt stärka sin strategiska autonomi, på egen hand och tillsammans med en kärna av EU- och Natoländer. En mer självständig analyskapacitet måste utvecklas så att säkerhetspolitiken grundas i egna intressen och riskbedömningar. Som ett led i detta måste DCA-avtalet kritiskt omprövas.

Vad mer bör Sverige göra?

All säkerhetspolitik är potentiellt osäker och kan få ödesdigra konsekvenser. Utmaningen ligger därför i att utveckla flexibilitet, omställningsförmåga och strategiskt handlingsutrymme. Om Reinfeldt-regeringens avskaffande av värnplikten 2010 var ett uttryck för underskattning är tendensen idag den omvända. Att stärka vissa försvarsförmågor är helt nödvändigt men en överdriven upprustning kan även leda till ömsesidig upptrappning och krig. Budgetmålet om 3,5 procent av BNP motsvarar hela 15–17 procent av Sveriges statsbudget. För att kunna hantera kriser och krig behövs dock så mycket mer än bara en kapabel försvarsmakt: en fungerande sjukvård, ett gediget utbildningssystem, en väl utvecklad infrastruktur, en robust energiförsörjning (utan kärnkraft, då reaktorer lätt blir måltavlor i krig), och ett praktiskt värnande om demokratin, bortom tomma slagord, med en ökad respekt i det offentliga samtalet.

 

Jag förklarar för min son att bilkörning inte handlar om att ha tuffast bil eller köra fortast, utan om att förstå vägbanans begränsningar, andra trafikanters oförutsägbarhet och sitt eget ansvar bakom ratten. Inom säkerhetspolitiken bör vi på samma sätt hålla blicken rörlig, läsa terrängen långt fram och inte låta föreställningar om vilka vi själva eller andra är ersätta en välgrundad bedömning av vart vi vill vara på väg och hur vi bäst kan ta oss dit.

 

Linus Hagström är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Podd: Konst- och scenkonståret 2025