unsaveSpara
expand-left
helskärm
Tre dagar efter operationen kom räkningen från sjukhuset. Jag hade inte ro att öppna den, dels för att jag hade fullt upp med att följa Donald Trumps deliriska utspel om Europas säkerhet och allas vår framtid, dels för att jag var ganska medtagen.
Att byta höftledskula må vara en stor operation rent tekniskt men samtidigt ren rutin, halva Sveriges 60-plussare verkar ha genomgått samma sak som jag, inläggning, höftprotes och sedan skuttar de omkring som om de vore 30 igen.
Det var i alla fall intrycket personer i bekantskapskretsen gav mig.
Smärtan försvinner omedelbart, sa de.
Man blir bra med en gång, hälsade någon.
En annan påpekade, som en parentes, att man ska gå med kryckor i sex veckor.
Jag lades in och opererades tidigt på morgonen 16 januari. Tre läkare och en massa sköterskor stod runt operationsbordet.
Det sista jag minns att jag pratade om innan slummermedlet kickade in var att författaren Joseph Roth härstammade från en stad norr om Lviv i Ukraina, jag kunde inte säga vilken, det berodde nog på stressen eftersom en av sköterskorna höll upp ett stort, hårigt fult köttstycke framför mig, det var vidrigt och jag sa, vad fan! och det var mitt eget ben – de testade så bedövningen hade tagit ordentligt, det hade den gjort och benet var som frikopplat från resten av kroppen, det svävade fritt likt en sällsynt ful himlakropp medan jag pratade om Joseph Roth.
Att jag tänkte på Roth berodde på att kirurgen härstammade från Zaporizhia i östra Ukraina.
Jag minns också att en av sköterskorna fnittrade vackert och ljust, och sedan somnade jag.
När jag vaknade fick jag en meny att välja mat från. Förrätt och huvudrätt, måltidsdryck och kaffe.
Jag ska inte påstå att köttbullarna var jättegoda men de var inte dåliga heller. Damen i sängen bredvid sa att hennes middag var helt fantastisk, det var något vegetariskt, hon lät genuint lycklig och tacksam.
På eftermiddagen den 17 januari undrade de om jag ville stanna en natt till eller åka hem. Jag åkte hem.
Långt ifrån i toppform orkade jag ändå de närmaste dagarna engagera mig i senaste Trumpkrisen. Jag läste den nya amerikanska säkerhetsstrategin där Trump och hans regering påstår att den europeiska civilisationen står inför utplåning eftersom vi är odemokratiska (!), undergräver friheten, släpper in en massa invandrare och har usel ekonomisk politik.
Detta samtidigt som Trump utövar hetsjakt mot meningsmotståndare och hans stormtrupper skjuter fredliga demonstranter.
Man brukar säga att Ryssland är en bensinmack med atomvapen.
USA är numera en bananrepublik med atomvapen.
Jag gaskade upp mig och öppnade räkningen för operationen.
Den var på 130 kronor.
De mediciner Pia hämtat ut åt mig var kostnadsfria: jag har redan nått högkostnadsskyddet.
Via skattsedeln har vi ordnat så att var och en i vårt land får vård lika avancerad som på det lyxigaste sjukhus i USA. Var och en i vårt land är en VIP, inget skiljer min operation från Krösus Sorks.
I USA som läxar upp oss och säger att vi missköter oss går 27 miljoner människor utan någon som helst sjukförsäkring. Ingen av dem kan drömma om att få en planerad höftledsoperation för att slippa den plågsamma artrosen.
Dyr försäkring är ingen garanti. Jag hade en bekant vars son föll och slog ut tänderna. Pappan fick ägna ett halvår åt att bråka och skriva inlagor för att få ut försäkringspengarna de hade rätt till.
I skitlandet USA lever de rika i otroligt överflöd och de fattiga på samma nivå som Haiti.
Trump är på det viset en välsignelse för Europa. Våra samhällen – välfärdsstaterna han föraktar så innerligt – de försiktiga, ofta ganska töntiga välfärdsstaterna – framstår i allt klarare ljus.
Alla vill bli medlemmar i EU men ingen i USA.
Alla vill till Europa, inklusive de ryska fascister som säger att vi är bögigt fjolliga satanister som inget duger till.
Detta är Europas stora stund. Det gäller bara att ta tillvara på den.