Nu i vuxen ålder är det mycket mer planerat ofta, och sker därför inte på samma sätt.
Edit: Det verkar som att den norska diskussionen i r/norge föll bort. Där frågade de sig samma sak, baserat på r/danmarks diskussion. Trist :/
Det var standars. Åt på 10-15 minuter sen tillbaka och leka. Polaren åt i regel 1-1.5 timme senare och då var det slut för dagen.
I regel så hade vi ett datorspel eller tv spel igång som den kunde köra själv ett tag.
Min mamma och pappa lät aldrig mina vänner vänta i rummet när vi åt, dom bjöd alltid på mat. Men jag fick vänta många gånger när jag var hos mina vänner däremot. Vilket egentligen var så jävla konstigt för ibland kunde man ju spendera hela dagen/eftermiddag och även kvällen där, och så bara fick jag ingen middag den dagen för att jag glömde påpeka det när jag kom hem med.
Min familj var dessutom en av dom fattigare i skolan. När jag tänker på det så tror jag bara att den enda andra kompisen jag hade som bjöd på mat var också ekonomiskt utsatt. Men det är ju nog bara en tillfällighet. Eller så är rika familjer snålare haha.
Det var/är vanligt här i Finland också.
Wtf sjukaste jag hört, har aldrig hänt mig. när jag hade vänner över sa mina föräldrar alltid “FHB” – family hold back. så att gästerna alltid fick äta sig mätta. Kanske är olika i landet?
Hade några kompisar vars föräldrar gjorde sådär. Fattar inte hur man kan sitta och äta när man vet att det sitter ett hungrigt barn i huset. Jag gjöder mina barns kompisar rejält. Det har varit ett problem med att de kommer hem till sig mätta exakt noll gånger.
Hänt mig en gång. Var ute på ärenden med min mamma och stötte av händelse på min kompis och hennes pappa. Min kompis pitchar då idén att jag kan följa med hem till dem för att leka och hennes pappa säger då att det går jättebra. Min mamma, artig som hon är, börjar ju omedelbart dra till med ”Jaa men, hairygoodness, är du inte lite trött? Vi ska nog gå hem ändå så du får vila”. Hon gav honom flera möjligheter till att ta sig ur denna oplanerade lekträff men han stod fast vid att det skulle vara kul och trevligt. Min mamma kände sig därför rätt trygg i att låta mig gå hem till dem utan att det skulle vara besvärligt för honom.
När vi väl kommer dit så börjar han pyssla i köket medan jag och min kompis leker i hennes rum. Tillslut ropar han att maten är klar och både jag och min kompis ställer oss upp. Min kompis tittar på mig lite lustigt och säger då ”jag ska bara äta men jag kommer tillbaka snart”. Jag fattar noll och står kvar där medan hon springer ner till köket. Minns inte exakt vad jag tänkte men minns att jag skämdes (?) över att jag fortfarande var hemma hos dem. Typ att jag inte borde ha stannat så ”länge” (hade väl varit där i max 1 timme). Tillslut kommer hon tillbaka, vi fortsätter leka och efter ett tag kommer min pappa för att hämta mig. Väl i bilen frågar han om jag hade ätit (kontext: i vår kultur är det typ som att fråga ”har du haft det bra?”) och då ljuger jag och säger att jag absolut hade ätit. Oklart varför jag ljög, tyckte väl att det var skämmigt. Gick till sängs hungrig 🙂
Var det grannen så var det vanligast att han sprang hem för att äta samtidigt som jag skulle äta. Detsamma gällde om jag var hos honom.
Om det var någon kompis som bodde längre bort var det oftast överenskommet att de antingen hämtades innan middag annars bjöds det på middag.
Om jag blev bjuden sa jag alltid att jag inte var hungrig men tackade artigt för erbjudandet. Fast egentligen var jag lite hungrig men själva tanken att sitta vid ett bord och vara social fick mig att tacka nej. För mycket att hålla reda på. De gånger jag ändå försökte blev väldigt underliga. Får än i dag ångest att sitta vid ett bord och äta middag med andra. Blir alltid stelt och tillgjort.
Har ärligt talat inget minne av detta som barn.
Kanske det är annorlunda här i Skåne?
Klart som fan man får mat om man är över hos en kompis
Det här diskuteras ju lite då och då på olika forum. Det var säkert vanligare förr, 70-90-talet men förekommer även idag. Anledningarna kan vara många:
Folk är snåla.
Mat var dyrare förr.
Man vill inte ligga andra till last.
Middagen är den stund hela familjen samlas, då är det trist om nån uteblir.
När någon lagat mat i en timme eller två och så kommer nån hem och har ätit nåt annat, känns otacksamt.
Det var så det var bara.
Svenskar håller avstånd som på busshållplatsen.
Man vill inte utfodra hela kvarteret.
..
Att äta handlar om så mycket mer än att fylla magen.
Hade ett par sådana vänner, skumt tyckte jag (även om det gick fort), min mamma skulle typ bli kränkt om mina vänner inte ville äta med oss…
Varit hemma hos kompisar vid middagen tusentals gånger och fick nog erbjudanden om mat kanske tre gånger? Fan från förskolan till högstadiet hängde man ju med folk efter skolan och drog hem när föräldrarna ringde (född 91, fick egen mobiltelefon 96).
Alla som minns att ni blev utan osv, var det ovanligt för er att vara hemma hos andra? Eller hade en förälder som alltid var hemma och lagade massa mat ifall någon råkade vara där?
Tänker på alla gånger när man var hos någon som kanske hade fyra barn, varje barn hade 1-5 kompisar hemma. Fatta att erbjuda mat åt 4-20 extra ungar som du kanske inte ens visste var där för att du själv just kom hem från jobbet och började direkt laga mat åt familjen.
Det var helt klart vanligt. Men i mitt fall inte så konstigt som det låter. Umgicks med grannarna precis varje dag, ibland hos mig, ibland hos någon av dem. Man kunde vara allt från själv till 3-4 personer. Vi alla brukade ha någon typ av tid då vi skulle vara hemma för att käka, så ifall polaren nu råkade äta innan blev det skumt om jag åt där – när föräldrarna lagade mat åt mig. Å hem ville man inte gå för vi skulle säkert hinna leka 30 min efter att polaren ätit och jag behövde gå hem.
Ibland käkade man hos polaren, men då synkades detta föräldrarna emellan så att det inte lagades mat i onödan.
Minns att syrran i perioder hade samma 1-2 kompisar hemma hos oss varje dag under flera års tid. Ska man då bjuda på mat varje dag? Kan det vara så att barn idag träffas lite mindre ofta? Menar har man hemma en polare 1-2x i veckan är det väl klart det bjuds på mat. Men dagligen? När man bor så nära varandra också. Jag vet inte!
Det handlar väl oftast om att lekandet är spontant och familjen gärna bjudit på mat men inte handlat för en extra unge. Barn äter betydligt mer än vuxna när de växer så det är inte som att man lätt kan dela på den maten man har gjort i så fall. I alla fall var det anledningen att det hände i min familj. Kompisar fick alltid käk om det fanns/hade planerats för det, men spontanhäng var mer osäkert. Och samma när man var hos polare.
16 comments
Nu i vuxen ålder är det mycket mer planerat ofta, och sker därför inte på samma sätt.
Edit: Det verkar som att den norska diskussionen i r/norge föll bort. Där frågade de sig samma sak, baserat på r/danmarks diskussion. Trist :/
Det var standars. Åt på 10-15 minuter sen tillbaka och leka. Polaren åt i regel 1-1.5 timme senare och då var det slut för dagen.
I regel så hade vi ett datorspel eller tv spel igång som den kunde köra själv ett tag.
Min mamma och pappa lät aldrig mina vänner vänta i rummet när vi åt, dom bjöd alltid på mat. Men jag fick vänta många gånger när jag var hos mina vänner däremot. Vilket egentligen var så jävla konstigt för ibland kunde man ju spendera hela dagen/eftermiddag och även kvällen där, och så bara fick jag ingen middag den dagen för att jag glömde påpeka det när jag kom hem med.
Min familj var dessutom en av dom fattigare i skolan. När jag tänker på det så tror jag bara att den enda andra kompisen jag hade som bjöd på mat var också ekonomiskt utsatt. Men det är ju nog bara en tillfällighet. Eller så är rika familjer snålare haha.
Det var/är vanligt här i Finland också.
Wtf sjukaste jag hört, har aldrig hänt mig. när jag hade vänner över sa mina föräldrar alltid “FHB” – family hold back. så att gästerna alltid fick äta sig mätta. Kanske är olika i landet?
Hade några kompisar vars föräldrar gjorde sådär. Fattar inte hur man kan sitta och äta när man vet att det sitter ett hungrigt barn i huset. Jag gjöder mina barns kompisar rejält. Det har varit ett problem med att de kommer hem till sig mätta exakt noll gånger.
Hänt mig en gång. Var ute på ärenden med min mamma och stötte av händelse på min kompis och hennes pappa. Min kompis pitchar då idén att jag kan följa med hem till dem för att leka och hennes pappa säger då att det går jättebra. Min mamma, artig som hon är, börjar ju omedelbart dra till med ”Jaa men, hairygoodness, är du inte lite trött? Vi ska nog gå hem ändå så du får vila”. Hon gav honom flera möjligheter till att ta sig ur denna oplanerade lekträff men han stod fast vid att det skulle vara kul och trevligt. Min mamma kände sig därför rätt trygg i att låta mig gå hem till dem utan att det skulle vara besvärligt för honom.
När vi väl kommer dit så börjar han pyssla i köket medan jag och min kompis leker i hennes rum. Tillslut ropar han att maten är klar och både jag och min kompis ställer oss upp. Min kompis tittar på mig lite lustigt och säger då ”jag ska bara äta men jag kommer tillbaka snart”. Jag fattar noll och står kvar där medan hon springer ner till köket. Minns inte exakt vad jag tänkte men minns att jag skämdes (?) över att jag fortfarande var hemma hos dem. Typ att jag inte borde ha stannat så ”länge” (hade väl varit där i max 1 timme). Tillslut kommer hon tillbaka, vi fortsätter leka och efter ett tag kommer min pappa för att hämta mig. Väl i bilen frågar han om jag hade ätit (kontext: i vår kultur är det typ som att fråga ”har du haft det bra?”) och då ljuger jag och säger att jag absolut hade ätit. Oklart varför jag ljög, tyckte väl att det var skämmigt. Gick till sängs hungrig 🙂
Var det grannen så var det vanligast att han sprang hem för att äta samtidigt som jag skulle äta. Detsamma gällde om jag var hos honom.
Om det var någon kompis som bodde längre bort var det oftast överenskommet att de antingen hämtades innan middag annars bjöds det på middag.
Om jag blev bjuden sa jag alltid att jag inte var hungrig men tackade artigt för erbjudandet. Fast egentligen var jag lite hungrig men själva tanken att sitta vid ett bord och vara social fick mig att tacka nej. För mycket att hålla reda på. De gånger jag ändå försökte blev väldigt underliga. Får än i dag ångest att sitta vid ett bord och äta middag med andra. Blir alltid stelt och tillgjort.
Har ärligt talat inget minne av detta som barn.
Kanske det är annorlunda här i Skåne?
Klart som fan man får mat om man är över hos en kompis
Det här diskuteras ju lite då och då på olika forum. Det var säkert vanligare förr, 70-90-talet men förekommer även idag. Anledningarna kan vara många:
Folk är snåla.
Mat var dyrare förr.
Man vill inte ligga andra till last.
Middagen är den stund hela familjen samlas, då är det trist om nån uteblir.
När någon lagat mat i en timme eller två och så kommer nån hem och har ätit nåt annat, känns otacksamt.
Det var så det var bara.
Svenskar håller avstånd som på busshållplatsen.
Man vill inte utfodra hela kvarteret.
..
Att äta handlar om så mycket mer än att fylla magen.
Hade ett par sådana vänner, skumt tyckte jag (även om det gick fort), min mamma skulle typ bli kränkt om mina vänner inte ville äta med oss…
Varit hemma hos kompisar vid middagen tusentals gånger och fick nog erbjudanden om mat kanske tre gånger? Fan från förskolan till högstadiet hängde man ju med folk efter skolan och drog hem när föräldrarna ringde (född 91, fick egen mobiltelefon 96).
Alla som minns att ni blev utan osv, var det ovanligt för er att vara hemma hos andra? Eller hade en förälder som alltid var hemma och lagade massa mat ifall någon råkade vara där?
Tänker på alla gånger när man var hos någon som kanske hade fyra barn, varje barn hade 1-5 kompisar hemma. Fatta att erbjuda mat åt 4-20 extra ungar som du kanske inte ens visste var där för att du själv just kom hem från jobbet och började direkt laga mat åt familjen.
Det var helt klart vanligt. Men i mitt fall inte så konstigt som det låter. Umgicks med grannarna precis varje dag, ibland hos mig, ibland hos någon av dem. Man kunde vara allt från själv till 3-4 personer. Vi alla brukade ha någon typ av tid då vi skulle vara hemma för att käka, så ifall polaren nu råkade äta innan blev det skumt om jag åt där – när föräldrarna lagade mat åt mig. Å hem ville man inte gå för vi skulle säkert hinna leka 30 min efter att polaren ätit och jag behövde gå hem.
Ibland käkade man hos polaren, men då synkades detta föräldrarna emellan så att det inte lagades mat i onödan.
Minns att syrran i perioder hade samma 1-2 kompisar hemma hos oss varje dag under flera års tid. Ska man då bjuda på mat varje dag? Kan det vara så att barn idag träffas lite mindre ofta? Menar har man hemma en polare 1-2x i veckan är det väl klart det bjuds på mat. Men dagligen? När man bor så nära varandra också. Jag vet inte!
Det handlar väl oftast om att lekandet är spontant och familjen gärna bjudit på mat men inte handlat för en extra unge. Barn äter betydligt mer än vuxna när de växer så det är inte som att man lätt kan dela på den maten man har gjort i så fall. I alla fall var det anledningen att det hände i min familj. Kompisar fick alltid käk om det fanns/hade planerats för det, men spontanhäng var mer osäkert. Och samma när man var hos polare.