Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå lever omkring 700 000 människor i fattigdom. Hundratusentals saknar ekonomisk trygghet, bostad, marginaler och framtidstro. Det är inte ett tillfälligt misslyckande eller ett olycksfall i statistiken. Det är resultatet av politiska beslut.
Opinion|Muhamed Kaljanac
Under samma period har förmögenheter koncentrerats allt mer. Ett litet antal individer äger i dag tillgångar som motsvarar vad mycket stora delar av befolkningen tillsammans har. Samtidigt ökar klyftorna i hälsa, utbildning, boende och livsvillkor. Sambanden är välkända och väldokumenterade.
Extrem ekonomisk ojämlikhet påverkar inte bara plånböcker. Den urholkar tilliten mellan människor, försämrar folkhälsan, ökar utanförskapet och försvagar demokratin. När ekonomisk makt koncentreras följer politiskt inflytande efter. Det riskerar att förskjuta samhällets prioriteringar – från gemensamma behov till privata intressen.
Detta är inget nytt. Rapporter har lagts fram i åratal. Forskning, myndigheter och civilsamhälle har varnat för utvecklingen. Ändå fortsätter den.
När miljardförmögenheter växer kraftigt beskrivs det som ett tecken på ekonomisk framgång. När människor inte har råd med mat, hyra eller el talas det om ”strukturella utmaningar”. Språket blir ett sätt att flytta fokus från ansvar till abstraktion.
Men att inte agera är också ett beslut.
Att låta ojämlikheten växa är ett aktivt val.
Att prioritera kapital framför människors trygghet är politik.
Sverige saknar inte resurser. Vi är ett land med stark ekonomi, hög produktivitet och stora samlade tillgångar. Frågan handlar därför inte om möjligheter – utan om vilja. Viljan att investera i bostäder, välfärd, utbildning och arbete. Viljan att skapa ett skattesystem som minskar klyftor i stället för att förstärka dem. Viljan att se ekonomisk jämlikhet som en förutsättning för ett stabilt och demokratiskt samhälle.
Historien visar att samhällen med små klyftor står starkare – ekonomiskt, socialt och demokratiskt. De präglas av högre tillit, bättre hälsa och större framtidstro. Det är ingen slump att det svenska välfärdsbygget en gång formade ett av världens mest jämlika och stabila länder.
Den utvecklingen håller nu på att brytas.
Frågan är inte om något behöver göras. Frågan är varför utvecklingen tillåts fortsätta trots att konsekvenserna är kända. Varför ett av världens rikaste samhällen accepterar att människor lever utan grundläggande ekonomisk trygghet.
Politik handlar ytterst om prioriteringar. Vilka som ska bära risker, vilka som ska ta del av resurser, och vilket samhälle vi vill bygga tillsammans.
Historien kommer inte att fråga om beslutsfattare kände till utvecklingen. Den kommer att fråga varför de lät den fortsätta.
Detta är inte en uppmaning.
Det är ett krav på ansvar.