>En person med reella psykiska problem har fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Men för oss andra, hur gick det egentligen till när alla blev psykologer och började förse sig själva med exotiska diagnoser?
> – Vad sa du? säger jag.
> – Att du är omogen och inte kan hantera dina egna känslor!
>Några dagar senare ska hon vara ensam hemma med några kompisar och äta middag. Jag påminner henne om att inte glömma att blåsa ut ljusen om de tänder några.
>– Jag är inte tre år.
>– Nej, jag vet, men jag glömmer ofta själv att blåsa ut ljusen.
>Hon tittar på mig, triumferande.
>– Du projicerar, alltså.
>När jag var tonåring skrek vi ”du är dum i huvudet” åt våra föräldrar. Djupare analys än så hade vi inte, även om vi kände oss som huvudpersonen i en ungdomsbok av Kerstin Thorvall, författare till bland annat boken med den geniala titeln ”Vart ska du gå? Ut!”
>Så är det inte längre. Nu är alla psykologer. Psykologprogrammet må innebära sju års studier och egen terapi, men min dotter som just gått ut nian behärskar terminologin och kan göra en sann psykologisk lägesbeskrivning av – mig.
>Det började med simpla trams-test i Starlet-anda på Facebook: Vem är du i ”Sex and the city”? Snart blev personlighetstesterna mer seriösa och omfattande, och vi kunde testa och se hur många procent psykopat vi var, eller om vi kanske kvalade in på autism-spektrumet, eller om vi var medberoende.
>När maffiabossen Tony Soprano år 1999 började gå i terapi var det en rätt ovanlig syn på tv. Terapi var något Woody Allen och möjligen några till neurotiska new yorkers ägnade sig åt. Men om ”Sopranos” var knaket som utlöste en hel lavin av underhållning med psykisk ohälsa som förtecken: ”In treatment”, ”I may destroy u”, Hannah Gadsbys Netflix-föreställning ”Nanette”, ungdomsserien ”Euphoria”, för att nämna bara några, så förvandlades även gemene man i västvärlden till neurotiska new yorkers. Vi verkar närmast besatta av hur vi mår mentalt. Var det ens nödvändigt att döpa om Globen till Avicii Arena för att påminna oss om att ta psykisk ohälsa på allvar?
>Nu gör folk podcasts om vad deras psykolog har sagt, vi vill gå i terapi för att det ”vore intressant” och flera av mina vänner i mode-, konst- och kulturbranscherna håller i skrivande stund på att omskola sig till terapeuter. I princip den enda kända människa i Sverige som inte berättat om diagnoser, ätstörningar, missbruk, trauman, ångest eller sorg är David Sundin. ”Jag har aldrig mått piss!”, har han sagt, och när jag frågar honom om han minns var och när säger han att sex av tio intervjuer han någonsin gjort innehåller varianter på detta.
>Ett statement som gör honom lite unik. Antalet personer som rapporterar någon form av psykisk ohälsa ökar stadigt, enligt Folkhälsomyndigheten, särskilt bland unga. 2020 uppgav drygt 40 procent av befolkningen i åldrarna 16–84 att de upplever oro eller ångest. Av dem sa sex procent att besvären var svåra. Var tionde svensk i samma åldersspann tar antidepressiv medicin. På Tiktok vittnar unga människor om depression, suicidala tankar, övergrepp och självskadebeteenden. På Instagram röner poster med psykologiska råd, självhjälpsmanualer och positiva affirmationer stora like-framgångar.
>Det går förstås trender i vilken diagnos eller personlig egenskap det talas mest om. Själv fick jag, efter att ha gett ut en bok om att vara nykter alkoholist, en diagnos via fyra av varandra oberoende meddelandeförfrågningar på Instagram. Människor som läst min bok men aldrig träffat mig, och som inte är psykologer, kände igen sig och ville dela med sig: jag var inte alkoholist, drickandet var i stället ett sätt att självmedicinera vad de bedömde som min dittills, och hittills, odiagnosticerade adhd.
>När jag flyttade hem efter att ha bott utomlands i ett par år hade flera av mina vänner och ännu fler av deras barn fått just adhd-diagnoser. Men redan i samband med SvD:s artikelserie om högkänslighet, HSP, ställde halva min bekantskapskrets den ”diagnosen” på sig själva och/eller sina barn.
>Sedan var ”alla” bipolära typ två, alltså utan alltför extrema svängningar mellan mani och depression. Bipolär sjukdom diagnosticerades i 5 000 fler fall 2018 jämfört med 2016. Och ett tag misstänkte alla varandra, men aldrig sig själva, för att vara narcissister. Efter det upptäckte vi trauma. I år verkar John Bowlbys anknytningsteorier ligga bra till som årets psykologiska buzzword.
>Är det bra eller dåligt att få en adhd-diagnos för att man har svårt att få något gjort? En kompis vars barn utreddes för adhd hoppades att han skulle kunna hålla en eventuell diagnos hemlig för sin son. ”Annars kommer han att använda det som en ursäkt för att slippa städa sitt rum.”
>Naturligtvis är fokuset på mental ohälsa viktigt, och på många håll i samhället har tabut kring att söka hjälp av psykiatrin och psykologin om inte försvunnit så åtminstone lättat. Men den ökade kunskapen kring mental ohälsa har inte bara gjort det lättare att upptäcka och förstå dem som har problem, utan även att patologisera sådant som för tjugo år sedan skulle passerat som ”en dålig dag”, ”tonårshormoner” eller ”uppmärksamhetsbehov”.
>Att ens föreslå detta som en möjlighet känns omodernt och, tja, illvilligt. Som att misstro någon som säger sig må dåligt, som att säga ”äsch, upp och hoppa, sluta tycka synd om dig själv”. Men är alternativet att i alla lägen anamma psykologins språk bättre? Kanske är vår samtid så komplex att allt färre av oss ”fungerar”, och därför söker vi förklaringar till upplevda tillkortakommanden i vårt psykiska mående.”
Folk lär sig inte hantera sina känslor idag.
Hade en diskussion för ett tag sedan om att ghosta folk.
Upplevde att majoriteten var för att ghosta.
Jag anser att man måste lära sig att vara obekväm. Det är en otrolig viktig sak att lära sig som används inte bara i ett sådant tillfälle men överallt i samhället.
Vad fan vill artikelförfattaren egentligen? Att vi ska sluta fundera över hur våra hjärnor fungerar? Eller vill hen bara beklaga sig över något som alla känner igen? Jag känner att texten hade mått bra av att faktiskt innehålla nån sorts åsikt.
Det här skrapar bara på ytan. Tror inte att vården hängt med alls i hur det utvecklats en subkultur bland tonårsflickor där man får status beroende på sina diagnoser. Alla diagnoser höjer dig i den intersektionella hierarkin, men vissa diagnoser är lite finare (och vilken diagnos som helst är bättre än ingen diagnos).
Flickorna kollar tiktok och andra sociala medier, där lär dom sig inte bara vilka diagnoser man kan välja att man har utan också (ofta med DSM-V som grund) hur dessa diagnosticeras och vad man ska trycka på. Tack vare att vi just i Sverige har 1177 får dom dessutom en otroligt värdefull insyn i vad deras läkare/kurator tänker och kan därefter anpassa hur dom presenterar sig i nästa möte.
Folk pratar ofta om hur man lurar barn till olika könsidentitet, men jag tror denna högst medvetna jakt på diagnoser är ett långt större problem och det lägger ännu mer belastning på ett redan underdimensionerat system.
Påminner om hur alla på Reddit tydligen har narcisistiska föräldrar.
Jag har en liten teori om att en stor del av svenska befolkningen är högfungerande på autismspektrat, och de psykologiska besvären blir uppenbara ju mer intrycksbelamrat samhället blir 😛.
Dvs, ingen sjukdomsdiagnos egentligen – bara symtom på vantrivsel.
/r/intresseklubben
Jag kan förstå när det kommer till riktiga diagnoser (Många behöver hjälp i olika skeden i livet, det behöver inte vara psykologhjälp man behöver nödvändigtvis, men många som behöver hjälp i skolan får den t.ex. inte för att de inte har en diagnos, trots att de ändå ska ha rätt till hjälp).
Men angående “orkidébarn” och “HSP” så är det ju helt normala personlighetstyper. Att försöka sätta en “diagnos” på helt normala drag, blir märkligt i min värld. Att ha många eller starka känslor behöver inte vara en funktionsvariation.
Personligen grät jag idag när jag började tänka på Buzz Lightyear när han försökte flyga och misslyckades. Jag har självdiagnosticerat mig själv med PMS.
8 comments
>En person med reella psykiska problem har fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Men för oss andra, hur gick det egentligen till när alla blev psykologer och började förse sig själva med exotiska diagnoser?
> – Vad sa du? säger jag.
> – Att du är omogen och inte kan hantera dina egna känslor!
>Några dagar senare ska hon vara ensam hemma med några kompisar och äta middag. Jag påminner henne om att inte glömma att blåsa ut ljusen om de tänder några.
>– Jag är inte tre år.
>– Nej, jag vet, men jag glömmer ofta själv att blåsa ut ljusen.
>Hon tittar på mig, triumferande.
>– Du projicerar, alltså.
>När jag var tonåring skrek vi ”du är dum i huvudet” åt våra föräldrar. Djupare analys än så hade vi inte, även om vi kände oss som huvudpersonen i en ungdomsbok av Kerstin Thorvall, författare till bland annat boken med den geniala titeln ”Vart ska du gå? Ut!”
>Så är det inte längre. Nu är alla psykologer. Psykologprogrammet må innebära sju års studier och egen terapi, men min dotter som just gått ut nian behärskar terminologin och kan göra en sann psykologisk lägesbeskrivning av – mig.
>Det började med simpla trams-test i Starlet-anda på Facebook: Vem är du i ”Sex and the city”? Snart blev personlighetstesterna mer seriösa och omfattande, och vi kunde testa och se hur många procent psykopat vi var, eller om vi kanske kvalade in på autism-spektrumet, eller om vi var medberoende.
>När maffiabossen Tony Soprano år 1999 började gå i terapi var det en rätt ovanlig syn på tv. Terapi var något Woody Allen och möjligen några till neurotiska new yorkers ägnade sig åt. Men om ”Sopranos” var knaket som utlöste en hel lavin av underhållning med psykisk ohälsa som förtecken: ”In treatment”, ”I may destroy u”, Hannah Gadsbys Netflix-föreställning ”Nanette”, ungdomsserien ”Euphoria”, för att nämna bara några, så förvandlades även gemene man i västvärlden till neurotiska new yorkers. Vi verkar närmast besatta av hur vi mår mentalt. Var det ens nödvändigt att döpa om Globen till Avicii Arena för att påminna oss om att ta psykisk ohälsa på allvar?
>Nu gör folk podcasts om vad deras psykolog har sagt, vi vill gå i terapi för att det ”vore intressant” och flera av mina vänner i mode-, konst- och kulturbranscherna håller i skrivande stund på att omskola sig till terapeuter. I princip den enda kända människa i Sverige som inte berättat om diagnoser, ätstörningar, missbruk, trauman, ångest eller sorg är David Sundin. ”Jag har aldrig mått piss!”, har han sagt, och när jag frågar honom om han minns var och när säger han att sex av tio intervjuer han någonsin gjort innehåller varianter på detta.
>Ett statement som gör honom lite unik. Antalet personer som rapporterar någon form av psykisk ohälsa ökar stadigt, enligt Folkhälsomyndigheten, särskilt bland unga. 2020 uppgav drygt 40 procent av befolkningen i åldrarna 16–84 att de upplever oro eller ångest. Av dem sa sex procent att besvären var svåra. Var tionde svensk i samma åldersspann tar antidepressiv medicin. På Tiktok vittnar unga människor om depression, suicidala tankar, övergrepp och självskadebeteenden. På Instagram röner poster med psykologiska råd, självhjälpsmanualer och positiva affirmationer stora like-framgångar.
>Det går förstås trender i vilken diagnos eller personlig egenskap det talas mest om. Själv fick jag, efter att ha gett ut en bok om att vara nykter alkoholist, en diagnos via fyra av varandra oberoende meddelandeförfrågningar på Instagram. Människor som läst min bok men aldrig träffat mig, och som inte är psykologer, kände igen sig och ville dela med sig: jag var inte alkoholist, drickandet var i stället ett sätt att självmedicinera vad de bedömde som min dittills, och hittills, odiagnosticerade adhd.
>När jag flyttade hem efter att ha bott utomlands i ett par år hade flera av mina vänner och ännu fler av deras barn fått just adhd-diagnoser. Men redan i samband med SvD:s artikelserie om högkänslighet, HSP, ställde halva min bekantskapskrets den ”diagnosen” på sig själva och/eller sina barn.
>Sedan var ”alla” bipolära typ två, alltså utan alltför extrema svängningar mellan mani och depression. Bipolär sjukdom diagnosticerades i 5 000 fler fall 2018 jämfört med 2016. Och ett tag misstänkte alla varandra, men aldrig sig själva, för att vara narcissister. Efter det upptäckte vi trauma. I år verkar John Bowlbys anknytningsteorier ligga bra till som årets psykologiska buzzword.
>Är det bra eller dåligt att få en adhd-diagnos för att man har svårt att få något gjort? En kompis vars barn utreddes för adhd hoppades att han skulle kunna hålla en eventuell diagnos hemlig för sin son. ”Annars kommer han att använda det som en ursäkt för att slippa städa sitt rum.”
>Naturligtvis är fokuset på mental ohälsa viktigt, och på många håll i samhället har tabut kring att söka hjälp av psykiatrin och psykologin om inte försvunnit så åtminstone lättat. Men den ökade kunskapen kring mental ohälsa har inte bara gjort det lättare att upptäcka och förstå dem som har problem, utan även att patologisera sådant som för tjugo år sedan skulle passerat som ”en dålig dag”, ”tonårshormoner” eller ”uppmärksamhetsbehov”.
>Att ens föreslå detta som en möjlighet känns omodernt och, tja, illvilligt. Som att misstro någon som säger sig må dåligt, som att säga ”äsch, upp och hoppa, sluta tycka synd om dig själv”. Men är alternativet att i alla lägen anamma psykologins språk bättre? Kanske är vår samtid så komplex att allt färre av oss ”fungerar”, och därför söker vi förklaringar till upplevda tillkortakommanden i vårt psykiska mående.”
Folk lär sig inte hantera sina känslor idag.
Hade en diskussion för ett tag sedan om att ghosta folk.
Upplevde att majoriteten var för att ghosta.
Jag anser att man måste lära sig att vara obekväm. Det är en otrolig viktig sak att lära sig som används inte bara i ett sådant tillfälle men överallt i samhället.
Vad fan vill artikelförfattaren egentligen? Att vi ska sluta fundera över hur våra hjärnor fungerar? Eller vill hen bara beklaga sig över något som alla känner igen? Jag känner att texten hade mått bra av att faktiskt innehålla nån sorts åsikt.
Det här skrapar bara på ytan. Tror inte att vården hängt med alls i hur det utvecklats en subkultur bland tonårsflickor där man får status beroende på sina diagnoser. Alla diagnoser höjer dig i den intersektionella hierarkin, men vissa diagnoser är lite finare (och vilken diagnos som helst är bättre än ingen diagnos).
Flickorna kollar tiktok och andra sociala medier, där lär dom sig inte bara vilka diagnoser man kan välja att man har utan också (ofta med DSM-V som grund) hur dessa diagnosticeras och vad man ska trycka på. Tack vare att vi just i Sverige har 1177 får dom dessutom en otroligt värdefull insyn i vad deras läkare/kurator tänker och kan därefter anpassa hur dom presenterar sig i nästa möte.
Folk pratar ofta om hur man lurar barn till olika könsidentitet, men jag tror denna högst medvetna jakt på diagnoser är ett långt större problem och det lägger ännu mer belastning på ett redan underdimensionerat system.
Påminner om hur alla på Reddit tydligen har narcisistiska föräldrar.
Jag har en liten teori om att en stor del av svenska befolkningen är högfungerande på autismspektrat, och de psykologiska besvären blir uppenbara ju mer intrycksbelamrat samhället blir 😛.
Dvs, ingen sjukdomsdiagnos egentligen – bara symtom på vantrivsel.
/r/intresseklubben
Jag kan förstå när det kommer till riktiga diagnoser (Många behöver hjälp i olika skeden i livet, det behöver inte vara psykologhjälp man behöver nödvändigtvis, men många som behöver hjälp i skolan får den t.ex. inte för att de inte har en diagnos, trots att de ändå ska ha rätt till hjälp).
Men angående “orkidébarn” och “HSP” så är det ju helt normala personlighetstyper. Att försöka sätta en “diagnos” på helt normala drag, blir märkligt i min värld. Att ha många eller starka känslor behöver inte vara en funktionsvariation.
Personligen grät jag idag när jag började tänka på Buzz Lightyear när han försökte flyga och misslyckades. Jag har självdiagnosticerat mig själv med PMS.