Vad är logiken med en lagstiftning där sanning kan utgöra förtal och ärekränkning? I många andra länder, ink USA, sanningen är det ultimata försvaret mot förtal (libel/defamation). Är det sant, så är det inte förtal. Varför är det precis tvärtom i Sverige?
13 comments
Det är en Konservativ tankegång, där folk har rätt till sin ära. Då är det irrelevant om påstående som används för att smutsa ner dem är sanna eller inte.
Kan du ge ett exemple?
Det står där på boken.
Sveriges *rikes* lag.
Har man blivit dömd så har man förtjänat sitt straff. Exempel när det kommer till privatpersoner så kommer det bara eskalera om det inte finns vissa skydd.
Som med nästan allt annat är det väl avsikten med handlingen som avgör om det ska tolkas som ett brott eller ej? Du blir inte dömd för mord om du råkar köra ihjäl någon i en bilolycka.
T.ex….om du skriver en biografi om en fotbollsmålvakt är det relevant att berätta om hen varit dömd för narkotikabrott. Men om du skriver en artikel om idrottarens senaste match är det ju inte relevant att skriva “den narkotikadömde målvakten räddade två straffar”.
Handlar inte om att sanning kan vara förtal, utan det kan vara så att det kan vara förtal trots att något är sant. Skillnaden är att det måste kunna bevisas att det du sagt var ÄMNAT att kränka eller förstöra för personen. Det kan det vara trots att det är sant.
Det moderna försvaret i Sverige för detta är att en person som t.ex. straffats för ett brott inte ska vara märkt för livet utan kunna återgå till ett normalt liv efter att ha sonat sitt brott – dvs. som så ofta så har vi i Sverige en rätt utilitaristisk lagstiftning, som fokuserar mer på slutresultaten snarare än upprätthålla vissa principer.
I andra länder är man betydligt mer principfast och håller mycket hårdare på bl.a. principer som yttrandefriheten, vilket gör att man anser att en person bör ha rätt att berätta sanningen även om det skadar en persons rykte.
Förtal har en mängd aspekter som man måste se till för att det ska vara brottsligt. Jag förstår frustrationen, och det intrycket du fått är någonting som ofta väcker irritation. Jag tänkte gå igenom bakgrunden till brottet förtal, i förhoppning att det blir tydligt hur lagstiftaren har tänkt. Det kan bli något tekniskt, men är säker på att det kommer vara begripligt. Det finns två förtalsbrottsformer i svensk rätt: dels förtal enligt 5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken (BrB), dels tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom förståelse för brottsbalkens bestämmelser är en nödvändig förutsättning för yttrandefrihetsgrundlagarna, i detta avseende, så börjar jag med dem.
Kapitel fem, ”Om ärekränkning”, i brottsbalken har gamla grunder, men för dagens formulering bör man se till regeringens proposition till brottsbalken (prop. 1962:10). Jag kommer inte recitera allt i förarbetena, men jag tycker att följande, från Del B sida 423 i den nämnda propositionen, illustrerar väl vad grundtanken var från regeringen:
”Det är många intressen som brytas mot varandra och någon fast reglering som ger klar vägledning för bedömningen i olika fall eller fullt ut tillgodoser alla berättigade synpunkter torde icke kunna vinnas. Skönsmässig avvägning mellan motsatta intressen måste godtagas i större utsträckning än eljest. I remissprotokollet betonas främst den enskildes intresse att vara skyddad mot nedsättande uppgifter om honom”.
Regeringen, och därefter riksdagen, såg komplexiteten i enskilda fall som en motivering till varför ett speciellt resultat inte bör uteslutas när någon agerar enligt vad som till synes är ordagrant att se som förtal. Men vad är då förtal enligt 5 kap. 1 § BrB?
”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”
Från det första stycket finner vi ett antal rekvisit som måste vara uppfyllda för att någon ska ha ansetts förtalat någon. Här börjar den något juridisk-tekniska delen, varför jag gör den väldigt grundläggande.
Till att börja med måste man identifiera rekvisiten i bestämmelsen, alla vilka måste kunna stämma med brottsbeskrivningen. ”Den som” innebär att bara en fysisk person kan begå brott, någonting som är grundläggande och uppenbart när man ser till att sådana juridiska personer som aktiebolag inte är automata, utan de representeras av exempelvis styrelsen eller VD (jfr bl.a. 8 kap. 4 § aktiebolagslagen). Vidare måste denna misstänkta gärningsman ”utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd”. Det komplicerade i detta är egentligen klandervärdhetsbegreppet, men för detta ska det tolkas i ljuset av vad som allmänt anses klandervärt (t.ex. som att lova att ge ut pengar till en viss välgörenhetsorganisation, men underlåta att fullfölja det löftet). Därefter brukar rekvisitet ”ägnat att” vara förvirrande. Det är ett s.k. objektivt rekvisit, i den bemärkelsen att handlingen normalt ska leda till en viss effekt (i detta fallet missaktning). Detta objektiva rekvisit måste däremot inte fyllas av den misstänktes uppsåt, utan enbart handlingen i sig måste vara uppsåtlig. Det subjektiva rekvisitet, alltså uppsåtet, är inte ett uppsåt till förtal (dvs. det handlar inte om att man exempelvis har en avsikt att ”jag ska förtala”), utan man har i stället uppsåt till varje enskilda rekvisit (förutom då ”ägnat att”). Detta följer av 2 kap. 2 § BrB, som ofta kallas skuldprincipen (trivium: anledningen varför det är problematiskt att bestraffa familjemedlemmar för vad ens syskon har gjort).
Som du märker krävs det väldigt mycket, och men det är inte allt. Det finns åtminstone två saker som kan rädda dig!
Till att börja med så ser man till 5 kap. 1 § andra stycke BrB, där man finner att ett uttalande kan medföra att man inte döms om det är försvarligt med hänsyn till omständigheterna OCH om man visar att uppgiften är sann. Vad betyder detta, och varför är ordet ”och” viktigt? Ordet ”och” kallas inom juridiken för ett kumulerande ord, eller ett ord som göra att sakerna vid varje sida är kumulativa rekvisit. Helt enkelt krävs det för att bestämmelsen ska vara tillämplig, att båda rekvisitet är uppfyllda. I detta fall innebär det att det ska vara försvarligt och sant (eller att det skulle ha funnits skälig grund för det). Då är frågan: ”varför kan jag inte säga vadsomhelst, fastän det är sant”? Jo, det är nämligen för att du inte ska kunna ropa inför ett auditorium, medan ditt ex håller ett tal om sin celibatism, att hen tog det bakifrån och gillade det. Det må vara helt sant, men det är inte nödvändigtvis försvarligt.
Det andra sättet är genom en rättfärdigande omständighet som kallas social adekvans. Detta kallas ibland för straffrättens slasktratt, och om du lutar dig mot detta så är du nog ganska körd.
Jag ska kort nämna tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Dessa är enligt 2 kap. 1 § andra stycket regeringsformen s.k. speciallagar (lex specialis – har också alltid tyckt att det låter som låtsaslatin) som reglerar å ena sidan tryckta skrifter, och å andra sidan digitala väsen. YGL hänvisar till TF för sina brott (den är också även relativt TF lex specialis), varför det inte är viktigt att veta något om YGL utöver att det hänvisas till TF i 5 kap. 1 § YGL (coincidence?). I 7 kap. 1 § TF finns ett s.k. dubbelbestraffningskrav, dvs. att när du begår ett brott och detta görs antingen i tryckt form eller i digitalt väsen, så måste ett specifikt brott även finnas i 7 kap. TL. Det finns för förtal i 3 §. Lydelsen där i är effektivt densamma som i 5 kap. 1 § BrB.
Betydelsen av detta är alltså att det vid ett enkelt brott, när man bara snackar med en grupp människor, är att det du gör måste vara försvarligt och du måste åtminstone ha skäl för att tro att det är sant. Det är ännu svårare att bli dömd enligt TF eller YGL. Du ska också komma ihåg att du alltid har 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen i bakfickan. Enligt mig så är det fullt rimligt hur lagen är utvecklad och utformad. Vi har ett väldigt starkt skydd för yttrandefrihet här, OM man vet hur man använder det. Yttrandefrihetslagstiftningen är enligt mig en av de lagarna i svensk rätt som genomsyras mest av sund förnuft.
Det kan ha blivit något oseriöst, och hastigt i vissa delar, men jag märkte i mitten att jag inte ville skriva en uppsats. Det blev bara en halv uppsats, och en hälften så bra som hälften av godhet. Kom med frågor om du har några.
Jag förstår vad du menar och tycker själv det är fel. Men blanda aldrig ihop Logik och Lagen, det finns mycket som är ologiskt med vår Lagtext. Du kan tex få fler år på anstalt för att ha fuskat med skatten och inte skadat något (Det finns hundratusen människor som knappt betalar skatt lagligt) Men om du förstör ett barns liv för hela framtiden genom våld och annan form av misshandel kan du vara ute på 6mån..
Fram till 2018 föll s.k. “hämndporr” under förtal, så utan denna brottsrubricering hade hämndporr varit fullt laglig. Det är iaf ett exempel på när något som är sant fortfarande bör vara brottsligt (enligt de flesta).
Logiken är att staten ska ha monopol på bestraffningen. Alternativet är att folket kan döma vem som helst vi inte tycker om och förstöra dennes rykte genom godtyckligt agerande.
Nästa steg är att staten förlorar sitt våldsmonopol.
Tänk dig att du röjer lite gräs när du är 18 år, åker fast och blir dömd. Livet går vidare och 20 år senare driver du bolag, har hus, familj, volvo osv.
Sen kommer en konkurrent till dig och meddelar alla dina klienter att du är en dömd brottsling som brukat droger, och påstår att dina kunder borde gå över till dem istället, konkurrenten är dessutom billigare!
​
Även om påståendet är helt sant, är det rimligt att någon får göra så?
Som många skriver handlar det om uppsåtet, att vilja skada någon och hens anseende. Men säg att jag söker ett jobb och måste lämna ett belastningesutrad, jag vet att resultatet kan skada mig men för “allas” säkerhet är det nödvändigt, kan detta ses som en kompromiss av något slag då?