Titeln.

Är det bara jag som får känslan av tomma löften?

Känns som att vallöften bara är tomma ord nu för tiden hos mig. Att “fixa sjukvården” exempelvis har varit på agendan i hela mitt långa 30-åriga liv.

**Det kanske är för att jag inte _påverkats_ av det som jag inte märker det.**

Finns det någon statistik någonstans?

När jag googlade fick jag bara fram de här två sidorna, varav en var bakom betalvägg.

https://www.hallandsposten.se/nyheter/hylte/h%C3%A4r-%C3%A4r-de-vall%C3%B6ften-som-blev-verklighet-och-de-som-fick-skrotas-1.74231282

Så har vallöften uppfyllts


10 comments

  1. Håller med om känslan av tomma löften. Men är det inte också så att vallöften är om patiet i fråga skulle få möjlighet att i princip få egen majoritet och kunna driva sin politik hela vägen utan några samarbeten och/eller kompromisser? Men det gör ju i och för sig vallöften ganska meningslösa eftersom det känns högst osannolikt att ett parti skulle hamna i den sitsen.

  2. Två tankar om detta, har full förståelse för känslan av tomma löften.

    Men ibland känns det som man, partierna, blandar ihop löften på kommun, landsting och riksdags nivå och därför blir det extra svårt att kontrollera om de blir genomfört.

    Andra tanken handlar om hur realistiskt det är att lyckas uppnå sina vallöften om man inte får en majoritetsregering eller ännu bättre ensamt parti med över 50% för att slippa kompromissa.

  3. Äter upp min högra sko än sitter i en regering med Socialdemokraterna är kanske det nog mest tragedi komiska löftet som inte hölls

  6. Ingen bryr sig. Blir inte ändring på detta clown-land vilken regering som än sitter.

    Skit ersätts med skit, så är det bara.

  7. Finns fantastiskt mycket bra med detta land och många saker att vara stolt över som svensk.
    Finns många saker här jag skulle slåss för och försvara om så skulle krävas.
    Men svensk politik är fan inte en av dom.

    Svensk politik är ett jävla skämt.
    De flesta av våra riksdagspolitiker (med något enstaka undantag) är ryggradslösa ynkryggar som vänder kappan efter vinden.
    Att titta på en val-debatt med svenska riksdagspolitiker är tamejfan som att se en fars med “Stefan & Krister”. Pratar i mun på varandra samtidigt som man kastar bajsmackor till höger och vänster.

    Jag har mer respekt för många av våra kommunalpolitiker på flera ställen i vårt land, som tycks vara mer pragmatiska och samarbetsvilliga. Det tycks finns en större vilja att jobba mer resolut på kommun nivå än i virrpannornas hönsgård där “uppe” i parlamentet. Så klart finns undantag här också med puckon som lyckats förvirra sig ut från valfri institution för mental ohälsa och fått för sig att -“Jo, men politik, det ska jag nog syssla med”

    Jag kan ärligt med handen på hjärtat säga att jag har inte en enda gång känt att någon förändring av min “välfärd” med allt vad det inkluderar, har gjorts, åt något håll, under mina år (vilket tyvärr är en jävlar massa), oavsett om regeringen har varit röd, blå, grön, svart, vit eller brun. Förändringarna och förutsättningarna för mitt välmående och mitt liv har inte ett jävla skit att göra med stolpskotten i riksdagen. Utan beror helt och hållet på mina egna val och beslut.

Leave a Reply