Lördagen den 12 mars 1932 la sig Ivar Kreuger på sängen i sin våning på Avenue Victor Emanuel III i Paris, satte en pistol mot hjärtat och tryckte av. Där och då avgjordes valet till Sveriges riksdag det året.
Det val – kan påpekas – som slutligen vände upp och ner på svensk politik, introducerade keynesianismen, ledde fram till den första koalitionen mellan arbetarrörelse och bondeförbund och grundlade 70 år av socialdemokratiskt maktinnehav, det val då Sverige blev svenskt.
Korruption är vanskligt.
Det kan få stora konsekvenser.
– Vi har ju inte några marginaler i trovärdighet här. Skulle det komma en artikel om det här i brinnande valrörelse och vi skulle missa riksdagsspärren så skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Så säger Lisa Flinth, ansvarig för pengainsamling hos Liberalerna i ett rätt underbart klipp i Kalla faktas reportage om partifinansiering från i veckan.
Hon har insikt om vad som står på spel.
Hon vet att hon gör fel.
Ändå gör hon det.
Granskningen är en klassisk provokation. Kalla fakta tar hjälp av en affärsman som kontaktar riksdagspartierna och berättar att han nyligen avyttrat ett bolag och därför har väldigt mycket pengar, pengar som han nu vill skänka för att under valåret stötta det parti som han sympatiserar med.
Men, säger affärsmannen, det kan absolut inte få bli offentligt.
Partierna får alltså ett problem på halsen.
De kan håva in mellan en halv miljon och en och en halv miljon kronor – summor som affärsmannen nämner – men då måste de också hjälpa till med att kringgå den lag om partifinansiering som de själva skärpte för fyra år sedan.
Donationer över 24 150 kronor ska numer redovisas till Kammarkollegiet, med givarens namn. Förändringen tillkom efter internationell kritik och som en anpassning till EU-regler. Alla partier sa sig stå bakom skärpningen, men det som nu händer i reportaget får deras ståndpunkter då att framstå som läpparnas bekännelse.
Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet konstaterar att vill affärsmannen inte skylta med namn kan sådana här summor inte tas emot. De tackar nej.
Alla andra sväljer betet.
Moderaterna föreslår att affärsmannen kan dela upp donationen och låta familjemedlemmar eller släkt stå som givaren på delsummorna.
Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna börjar prata om olika former av bulvanupplägg.
Kristdemokraterna nämner först möjligheten att affärsmannen skapar en stiftelse – det minskar åtminstone insynen – men saluför över en lunch med affärsmannen istället idén att inte ge stålarna till partiet utan till enskilda riksdagskandidater. Då kan man kringgå lagen, hävdar partiet.
Och så är det då Liberalerna som i många och långa turer tar till en extern part – en anställd på Timbro – för att verkligen säkerställa att spåren mellan affärsmannen och partiet ska sopas igen.
De vet alla vad de gör.
Jag känner – i yrket – de flesta som figurerar i reportaget.
De är inga dumhuvuden.
De är bara väldigt väldigt sugna på pengar att bedriva valrörelse med.
Men om de är så svaga i köttet att de med stor välvillighet och kreativitet försöker runda syftet med regelverket, vad är det då som säger att de inte också kan låta sig påverkas av önskemål från affärsmannen om politiska ståndpunkter, om specifika beslut?
Den mänskliga naturen.
Där ligger korruptionens problem.
Det partistöd som infördes i Sverige i två omgångar på 1960-talet hade syftet att få bort fjäsk för storkapitalet, ljusskygg insamlingsverksamhet och outtalade löften om återbetalning i riksdagsbeslut. Det skulle skapa klarhet om vilka intressen som egentligen fanns bakom partierna.
Centerpartiet drev fram reformen, mest kanske för att de saknade pengar på den tiden. Nu har centerpartisterna sålt sina tidningar och blivit förmögna. Socialdemokraterna har en kassako i sina lotterier och utöver det LO och enskilda fackförbund som inte bara skänker pengar till partiet utan också mobiliserar egna resurser för en socialdemokratisk valvinst. Moderaterna har ett stort antal organisationer, direkt eller indirekt finansierade av Svenskt Näringsliv, som utför ett liknande arbete.
Förhoppningen med det generösa partistödet – att de fem kreativa partierna inte ska bete sig som de gör i Kalla faktas granskning – har den svagheten att privat finansiering har fortgått parallellt.
Folk måste ju ha åsiktsfriheten att göra vad de vill med sina pengar, har man sagt.
Att skänka 2 miljoner om året är väl samma sak som att betala 200 kronor i medlemsavgift?
Moderaterna, vars ekonomi hade baserats mer på stöd från företag än medlemsavgifter, upphörde att ta emot stora klumpsummor från bolag först på 1970-talet, när ledande centerpartister och folkpartister angav det moderata beroendet av näringslivspengar som ett skäl mot regeringssamarbete.
En levande offentlig diskussion om riskerna för korruption skapade ett politiskt pris.
Det gör det inte riktigt nu.
Och därför ska jag påminna om Carl Gustaf Ekman.
Ivar Kreugers självmord i mars 1932 föregicks av intensiva försök att rädda tändstickskungens globala företagsimperium, inte minst från den svenska regeringens och riksbankens sida. Det fanns legitima skäl till det. Kraschade Kreuger riskerade också svensk ekonomi att krascha.
Han var, som man säger idag, too big to fail.
Vid två tillfällen – 24 oktober 1931 och 23 februari 1932 – beviljade riksbanken enorma lån till Kreuger. Riksbanken var inte som nu fristående från riksdag och regering, och särskilt vid det andra tillfället gjorde den liberala statsministern C G Ekman en avgörande insats för att få igenom beslutet.
Det förekom kritik och uppstod rykten om Ekmans bevekelsegrunder.
När så Kreuger dött och konkursförvaltarna fann hans minnesbok på Svenska Tändsticksaktiebolagets kontor la de särskilt märke till en upprepad anteckning under 1931:
”Skriv Ekman 50 1 okt. 50 1 jan. 50 1 april”.
Längre fram i boken stod det:
”Ekman 1 jan 1932 50.000”
Hade Kreuger skänkt pengar – 50 000 kronor motsvarar dryg 1,5 miljoner i dag – till Ekman, och det just före de två riksbanksbesluten?
med handen på hjärtat, är det nån som INTE tror att varenda tomte på timbro skulle köa för att kringå statliga regleringar? dom tävlade väl förr om vem som kunde skryta mest om att inte ha betalt tv-licensen.
Jag undrar vilka partier de gängkriminella stöttar, och samtidigt tvättar pengar.
4 comments
[Text 1/2]
Lördagen den 12 mars 1932 la sig Ivar Kreuger på sängen i sin våning på Avenue Victor Emanuel III i Paris, satte en pistol mot hjärtat och tryckte av. Där och då avgjordes valet till Sveriges riksdag det året.
Det val – kan påpekas – som slutligen vände upp och ner på svensk politik, introducerade keynesianismen, ledde fram till den första koalitionen mellan arbetarrörelse och bondeförbund och grundlade 70 år av socialdemokratiskt maktinnehav, det val då Sverige blev svenskt.
Korruption är vanskligt.
Det kan få stora konsekvenser.
– Vi har ju inte några marginaler i trovärdighet här. Skulle det komma en artikel om det här i brinnande valrörelse och vi skulle missa riksdagsspärren så skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Så säger Lisa Flinth, ansvarig för pengainsamling hos Liberalerna i ett rätt underbart klipp i Kalla faktas reportage om partifinansiering från i veckan.
Hon har insikt om vad som står på spel.
Hon vet att hon gör fel.
Ändå gör hon det.
Granskningen är en klassisk provokation. Kalla fakta tar hjälp av en affärsman som kontaktar riksdagspartierna och berättar att han nyligen avyttrat ett bolag och därför har väldigt mycket pengar, pengar som han nu vill skänka för att under valåret stötta det parti som han sympatiserar med.
Men, säger affärsmannen, det kan absolut inte få bli offentligt.
Partierna får alltså ett problem på halsen.
De kan håva in mellan en halv miljon och en och en halv miljon kronor – summor som affärsmannen nämner – men då måste de också hjälpa till med att kringgå den lag om partifinansiering som de själva skärpte för fyra år sedan.
Donationer över 24 150 kronor ska numer redovisas till Kammarkollegiet, med givarens namn. Förändringen tillkom efter internationell kritik och som en anpassning till EU-regler. Alla partier sa sig stå bakom skärpningen, men det som nu händer i reportaget får deras ståndpunkter då att framstå som läpparnas bekännelse.
Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet konstaterar att vill affärsmannen inte skylta med namn kan sådana här summor inte tas emot. De tackar nej.
Alla andra sväljer betet.
Moderaterna föreslår att affärsmannen kan dela upp donationen och låta familjemedlemmar eller släkt stå som givaren på delsummorna.
Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna börjar prata om olika former av bulvanupplägg.
Kristdemokraterna nämner först möjligheten att affärsmannen skapar en stiftelse – det minskar åtminstone insynen – men saluför över en lunch med affärsmannen istället idén att inte ge stålarna till partiet utan till enskilda riksdagskandidater. Då kan man kringgå lagen, hävdar partiet.
Och så är det då Liberalerna som i många och långa turer tar till en extern part – en anställd på Timbro – för att verkligen säkerställa att spåren mellan affärsmannen och partiet ska sopas igen.
De vet alla vad de gör.
Jag känner – i yrket – de flesta som figurerar i reportaget.
De är inga dumhuvuden.
De är bara väldigt väldigt sugna på pengar att bedriva valrörelse med.
Men om de är så svaga i köttet att de med stor välvillighet och kreativitet försöker runda syftet med regelverket, vad är det då som säger att de inte också kan låta sig påverkas av önskemål från affärsmannen om politiska ståndpunkter, om specifika beslut?
Den mänskliga naturen.
Där ligger korruptionens problem.
Det partistöd som infördes i Sverige i två omgångar på 1960-talet hade syftet att få bort fjäsk för storkapitalet, ljusskygg insamlingsverksamhet och outtalade löften om återbetalning i riksdagsbeslut. Det skulle skapa klarhet om vilka intressen som egentligen fanns bakom partierna.
Centerpartiet drev fram reformen, mest kanske för att de saknade pengar på den tiden. Nu har centerpartisterna sålt sina tidningar och blivit förmögna. Socialdemokraterna har en kassako i sina lotterier och utöver det LO och enskilda fackförbund som inte bara skänker pengar till partiet utan också mobiliserar egna resurser för en socialdemokratisk valvinst. Moderaterna har ett stort antal organisationer, direkt eller indirekt finansierade av Svenskt Näringsliv, som utför ett liknande arbete.
Förhoppningen med det generösa partistödet – att de fem kreativa partierna inte ska bete sig som de gör i Kalla faktas granskning – har den svagheten att privat finansiering har fortgått parallellt.
Folk måste ju ha åsiktsfriheten att göra vad de vill med sina pengar, har man sagt.
Att skänka 2 miljoner om året är väl samma sak som att betala 200 kronor i medlemsavgift?
Moderaterna, vars ekonomi hade baserats mer på stöd från företag än medlemsavgifter, upphörde att ta emot stora klumpsummor från bolag först på 1970-talet, när ledande centerpartister och folkpartister angav det moderata beroendet av näringslivspengar som ett skäl mot regeringssamarbete.
En levande offentlig diskussion om riskerna för korruption skapade ett politiskt pris.
Det gör det inte riktigt nu.
Och därför ska jag påminna om Carl Gustaf Ekman.
Ivar Kreugers självmord i mars 1932 föregicks av intensiva försök att rädda tändstickskungens globala företagsimperium, inte minst från den svenska regeringens och riksbankens sida. Det fanns legitima skäl till det. Kraschade Kreuger riskerade också svensk ekonomi att krascha.
Han var, som man säger idag, too big to fail.
Vid två tillfällen – 24 oktober 1931 och 23 februari 1932 – beviljade riksbanken enorma lån till Kreuger. Riksbanken var inte som nu fristående från riksdag och regering, och särskilt vid det andra tillfället gjorde den liberala statsministern C G Ekman en avgörande insats för att få igenom beslutet.
Det förekom kritik och uppstod rykten om Ekmans bevekelsegrunder.
När så Kreuger dött och konkursförvaltarna fann hans minnesbok på Svenska Tändsticksaktiebolagets kontor la de särskilt märke till en upprepad anteckning under 1931:
”Skriv Ekman 50 1 okt. 50 1 jan. 50 1 april”.
Längre fram i boken stod det:
”Ekman 1 jan 1932 50.000”
Hade Kreuger skänkt pengar – 50 000 kronor motsvarar dryg 1,5 miljoner i dag – till Ekman, och det just före de två riksbanksbesluten?
[Va!? Skulle det förekomma korruption i Sverige!?](https://www.youtube.com/watch?v=vMDgekSlkD0)
med handen på hjärtat, är det nån som INTE tror att varenda tomte på timbro skulle köa för att kringå statliga regleringar? dom tävlade väl förr om vem som kunde skryta mest om att inte ha betalt tv-licensen.
Jag undrar vilka partier de gängkriminella stöttar, och samtidigt tvättar pengar.
Uppenbarligen inte V, MP eller C.