Det fanns många lager i den här storyn, men jag hakar upp mig på detta med att systern gav honom tabletterna. Vad i helvete?
Herregud, blir matt av att läsa det. Kämpar emot impulsen att lämna kontoret för att köra hem och krama grabben extra hårt.
Wtf hans syrra gav honom tram?
Sånt här skrämmer mig som fan. Det är tragiskt att han dog och hela hans liv verkar tragiskt. Men fatta vilken börda det är att ha hand om ett så sjukt barn. Han behövde 2 vuxna omkring honom så fort han vaknade varje dag. Herregud vad det här hade satt sina spår mig om jag var hans förälder.
Må han vila med GUD!!!!❤️❤️✝️✝️🙏🏽🙏🏽❤️ AMEN!!!!❤️❤️✝️✝️🙏🏽🙏🏽❤️
Är det bara när det är svenskar som gör något bråttom man går ut med namnet.
Jobbade många år som assistent och är tyvärr inte förvånad.
Har sett så många ställen där det brister. Folk som måste jobba 100 timmar i veckan, folk som är så utmattade att de kollapsar på jobbet, folk som är ytterst olämpliga pga bristande kompetens men som ändå är kvar eftersom ordinarie personal MÅSTE få lite avlastning. Har sett massvis av exempel på dubbelassistans som blir enkelassistans. Har själv blivit inkallad både en och två och tre gånger för pass på över 30 timmar i sträck. Haft månader då jag klockat in långt över 300 arbetstimmar SOM TIMVIKARIE. Det säger sig självt att det inte går att ge värdig hjälp åt människor under de förhållandena.
Alla är vi vårdens stora förlorare, men mitt hjärta går bara sönder när jag ser all vanvård trots att alla gör sitt absolut yttersta för att få det att gå ihop. De stackars brukarna lider både för sig själva och för den fullständigt utarbetade människan som måste vara hos dem.
Det här är den yttersta konsekvensen av vår havererade omsorgspolitik. Människor lever och dör i misär för det enda brottet att de föddes med särskilda behov. Robin och hans familj speglar den värld brukare och assistenter rör sig i. I den världen finns det så mycket som gör ont. Till slut gör det så ont att det brister. Det är så tragiskt att se.
Jag önskar att Robins familj kan lappa ihop sig själva efter detta. Liksom jag önskar att omsorgspolitiken kan lappa ihop personlig assistans-väsendet, så att denna tragedi slipper upprepa sig.
Jag har jobbat med människor med liknande problematik. Jag fattar att man inte vill jobba med det, det är HEMSKT. Det är inte bara kommunens fel, utan lika mycket “vårat fel” som inte vill jobba med de svåra brukarna.
Jag har valt att inte skaffa barn DELVIS för att jag vet att barnet skulle kunna bli fött med div funktionsnedsättningar som gör att det blir “så där” (I brist på bättre uttryck).
Hon ville inte att han skulle bli inlåst eller bo för nära en trafikerad väg….så hon tar hans liv?
Jag fattar att detta är en otroligt sorglig och svår situation men fattar inte riktigt logiken.
Jag tittade inte på avsnittet dock så kanske jag som missar
9 comments
Fan vilket mörker
Det fanns många lager i den här storyn, men jag hakar upp mig på detta med att systern gav honom tabletterna. Vad i helvete?
Herregud, blir matt av att läsa det. Kämpar emot impulsen att lämna kontoret för att köra hem och krama grabben extra hårt.
Wtf hans syrra gav honom tram?
Sånt här skrämmer mig som fan. Det är tragiskt att han dog och hela hans liv verkar tragiskt. Men fatta vilken börda det är att ha hand om ett så sjukt barn. Han behövde 2 vuxna omkring honom så fort han vaknade varje dag. Herregud vad det här hade satt sina spår mig om jag var hans förälder.
Må han vila med GUD!!!!❤️❤️✝️✝️🙏🏽🙏🏽❤️ AMEN!!!!❤️❤️✝️✝️🙏🏽🙏🏽❤️
Är det bara när det är svenskar som gör något bråttom man går ut med namnet.
Jobbade många år som assistent och är tyvärr inte förvånad.
Har sett så många ställen där det brister. Folk som måste jobba 100 timmar i veckan, folk som är så utmattade att de kollapsar på jobbet, folk som är ytterst olämpliga pga bristande kompetens men som ändå är kvar eftersom ordinarie personal MÅSTE få lite avlastning. Har sett massvis av exempel på dubbelassistans som blir enkelassistans. Har själv blivit inkallad både en och två och tre gånger för pass på över 30 timmar i sträck. Haft månader då jag klockat in långt över 300 arbetstimmar SOM TIMVIKARIE. Det säger sig självt att det inte går att ge värdig hjälp åt människor under de förhållandena.
Alla är vi vårdens stora förlorare, men mitt hjärta går bara sönder när jag ser all vanvård trots att alla gör sitt absolut yttersta för att få det att gå ihop. De stackars brukarna lider både för sig själva och för den fullständigt utarbetade människan som måste vara hos dem.
Det här är den yttersta konsekvensen av vår havererade omsorgspolitik. Människor lever och dör i misär för det enda brottet att de föddes med särskilda behov. Robin och hans familj speglar den värld brukare och assistenter rör sig i. I den världen finns det så mycket som gör ont. Till slut gör det så ont att det brister. Det är så tragiskt att se.
Jag önskar att Robins familj kan lappa ihop sig själva efter detta. Liksom jag önskar att omsorgspolitiken kan lappa ihop personlig assistans-väsendet, så att denna tragedi slipper upprepa sig.
Jag har jobbat med människor med liknande problematik. Jag fattar att man inte vill jobba med det, det är HEMSKT. Det är inte bara kommunens fel, utan lika mycket “vårat fel” som inte vill jobba med de svåra brukarna.
Jag har valt att inte skaffa barn DELVIS för att jag vet att barnet skulle kunna bli fött med div funktionsnedsättningar som gör att det blir “så där” (I brist på bättre uttryck).
Hon ville inte att han skulle bli inlåst eller bo för nära en trafikerad väg….så hon tar hans liv?
Jag fattar att detta är en otroligt sorglig och svår situation men fattar inte riktigt logiken.
Jag tittade inte på avsnittet dock så kanske jag som missar