> Åter görs det reklam för gofika i Sverige. Och på samma sätt som när en kextillverkare 2011 började använda gofika i marknadsföringen är det ett ord som väcker känslor. ”Jag hatar ordet gofika. När myntades ens det? Hörde det aldrig i barndomen”, skrev en twittrare då. En av Språktidningens läsare stämde in i kritiken: ”Ett uttryck som får mig på gränsen till att se rött är gofika. Ja, vem sjutton vill ha äckligt fika? Fika är fika. Och det är i allmänhet gott.”
> Men gofika var inte ett påhitt av reklamare. Ordet har använts i skriftspråket åtminstone sedan tidigt 1970-tal men är sannolikt betydligt äldre i talspråket.
> I årtionden förekom ordet i skrift nästan enbart i Norrland – och i synnerhet i Västerbotten. Den som plockar fram gamla årgångar av Västerbottens-Kuriren eller någon annan lokaltidning möter ofta gofika. I en intervju från 2001 berättar till exempel artisten Carolina Miskovsky om varför hon älskar att åka snowboard på fritiden: ”Man klättrar upp, ser fantastiska vyer och fikar gofika.” Ordet dyker också upp i Karin Smirnoffs romaner där språket är starkt förankrat i Västerbotten.
> En reklamkampanj som fångade upp ett dialektalt ord gjorde alltså så att gofika spreds över hela landet. I dag är ordet etablerat även om det ännu inte har tagits med i ordböckerna.
> Fika och gofika är inte helt synonyma. En gofika kan – till skillnad från fika – inte vara enbart en slät kopp kaffe eller en torr skorpa som enda tilltugg. Gofika kräver något extra – som ett wienerbröd, en tårtbit, en bulle eller något annat som ger fikastunden guldkant.
> För den som inte är uppvuxen med gofika i sin dialekt kan förstärkningen go- förstås verka onödig. Även fika kan ju inkludera smarrigt tilltugg. Men gofika är alltså inte en motsats som antyder att bara fika skulle vara äckligt.
> Det här mönstret är vanligt i språket. En godbit utesluter exempelvis inte att en bit kan vara god medan guldkrog inte innebär att det som serveras på en krog måste vara dåligt.
> I stället symboliserar gofika samma typ av vardagslyx som vi hittar i ord som finlunch, ädelost och gourmetsalt. Det är signaler för något utöver det vanliga men behöver inte nödvändigtvis smaka bättre än traditionell lunch, ost, salt – eller fika.
Varför fanns det inte på 90-talet/tidiga 2000 talet XTREMEfika?
Word.
Något som får mig att se rött, är när man refererar till en kopp med kaffe som fika. Fika kan inte bara vara en kopp med kaffe. Då är det kaffe. Kaffe är dock inget som på något vis behöver ingå i fikandet, äter du dock inget, så fikar du inte.
Detta är nog den största kulturkrock jag upplever i Sverige, då det finns väldigt många, främst i söder, som inte delar denna syn.
Fika är en kaka/bulle/tårtbit till kaffe/te/saft, aldrig bara det ena.
En grumlig selecta kopp är iaf motsatsen. Det har värkt fram ordet gofika/finfika på min arbetsplats. “Jag får hellre syfilis än dricker en kopp till selecta kaffe” rullar inte lika snabbt av tungan helt enkelt.
På mitt jobb tycker jag gränsen böjar bli lite väl flytande.
De bjuckar på skorpor och digestive så det är ju rätt å slätt fika. När någon fyller år, fettisdagen, kanelbulledagen osv då är det såklart gofika.
Men när någon ställer fram gifflar eller en påse Jätten. Kan man verkligen kalla det gofika?
8 comments
Jag håller med artikelförfattaren.
> Åter görs det reklam för gofika i Sverige. Och på samma sätt som när en kextillverkare 2011 började använda gofika i marknadsföringen är det ett ord som väcker känslor. ”Jag hatar ordet gofika. När myntades ens det? Hörde det aldrig i barndomen”, skrev en twittrare då. En av Språktidningens läsare stämde in i kritiken: ”Ett uttryck som får mig på gränsen till att se rött är gofika. Ja, vem sjutton vill ha äckligt fika? Fika är fika. Och det är i allmänhet gott.”
> Men gofika var inte ett påhitt av reklamare. Ordet har använts i skriftspråket åtminstone sedan tidigt 1970-tal men är sannolikt betydligt äldre i talspråket.
> I årtionden förekom ordet i skrift nästan enbart i Norrland – och i synnerhet i Västerbotten. Den som plockar fram gamla årgångar av Västerbottens-Kuriren eller någon annan lokaltidning möter ofta gofika. I en intervju från 2001 berättar till exempel artisten Carolina Miskovsky om varför hon älskar att åka snowboard på fritiden: ”Man klättrar upp, ser fantastiska vyer och fikar gofika.” Ordet dyker också upp i Karin Smirnoffs romaner där språket är starkt förankrat i Västerbotten.
> En reklamkampanj som fångade upp ett dialektalt ord gjorde alltså så att gofika spreds över hela landet. I dag är ordet etablerat även om det ännu inte har tagits med i ordböckerna.
> Fika och gofika är inte helt synonyma. En gofika kan – till skillnad från fika – inte vara enbart en slät kopp kaffe eller en torr skorpa som enda tilltugg. Gofika kräver något extra – som ett wienerbröd, en tårtbit, en bulle eller något annat som ger fikastunden guldkant.
> För den som inte är uppvuxen med gofika i sin dialekt kan förstärkningen go- förstås verka onödig. Även fika kan ju inkludera smarrigt tilltugg. Men gofika är alltså inte en motsats som antyder att bara fika skulle vara äckligt.
> Det här mönstret är vanligt i språket. En godbit utesluter exempelvis inte att en bit kan vara god medan guldkrog inte innebär att det som serveras på en krog måste vara dåligt.
> I stället symboliserar gofika samma typ av vardagslyx som vi hittar i ord som finlunch, ädelost och gourmetsalt. Det är signaler för något utöver det vanliga men behöver inte nödvändigtvis smaka bättre än traditionell lunch, ost, salt – eller fika.
Varför fanns det inte på 90-talet/tidiga 2000 talet XTREMEfika?
Word.
Något som får mig att se rött, är när man refererar till en kopp med kaffe som fika. Fika kan inte bara vara en kopp med kaffe. Då är det kaffe. Kaffe är dock inget som på något vis behöver ingå i fikandet, äter du dock inget, så fikar du inte.
Detta är nog den största kulturkrock jag upplever i Sverige, då det finns väldigt många, främst i söder, som inte delar denna syn.
Fika är en kaka/bulle/tårtbit till kaffe/te/saft, aldrig bara det ena.
En grumlig selecta kopp är iaf motsatsen. Det har värkt fram ordet gofika/finfika på min arbetsplats. “Jag får hellre syfilis än dricker en kopp till selecta kaffe” rullar inte lika snabbt av tungan helt enkelt.
På mitt jobb tycker jag gränsen böjar bli lite väl flytande.
De bjuckar på skorpor och digestive så det är ju rätt å slätt fika. När någon fyller år, fettisdagen, kanelbulledagen osv då är det såklart gofika.
Men när någon ställer fram gifflar eller en påse Jätten. Kan man verkligen kalla det gofika?