Jag är en 30årig man som har ganska stort umgänge. Både kvinnor och män men med lite övervikt på antal män. Även om många av mina vänner har partner eller haft innan är det några av oss, mig inkluderat, som aldrig haft partner eller bara haft något kortvarigt för flera år sen. Tror även några av dem knappt haft sex eller även där bara någon enstaka gång för flera år sen.
Detta fenomen är dock uteslutande något som existerar bland mina manliga vänner. De kvinnliga har inget problem att hitta nya, varesig det är tinder eller “IRL”.
Men rimligtvis bör det finnas kvinnor som är i samma sits som mig och mina manliga vänner, men var finns dessa? Har ni några såna i erat umgänge?
För även om texter [likt denna från expressen](https://www.expressen.se/amelia/relationer/tinder-mannen-ar-som-lata-och-matta-katter/?utm_medium=Social&utm_campaign=EchoboxExpressen&utm_source=Facebook#Echobox=1666352265) får en att känna lite 20/80 tankar. Alltså att ett fåtal män hordar många kvinnor, så tror jag inte att det är verkligheten. Finns säkert en obalans men oavsett så måste det finnas kvinnor i samma sits. Men var!?
Och vad är er upplevelse från erat umgänge?
Trevlig Lördag på Er
39 comments
När jag var singel dejtade jag ca 7 kvinnor samtidigt, det tog mer tid än en heltidstjänst.
När jag var i en dålig plats i livet, med träningsfixering, ätstörningar och sjuka krav på mig själv så datade jag också flertal kvinnor samtidigt.
Då vi har ett samhälle som slutshamar kvinnor men inte män så blir det så. Jag var verkligen en slampa då med alla negativa associationer. Behandlade folk illa och skäms över det.
Utöver att asiga män lurar kvinnor så tror jag också att flera ensamma kvinnor nöjer dig med att vara hemma med sin katt istället för att törstigt hemsöka internet efter sex som många ensamma män gör.
Vilken irriterande okunnig och gnällig krönika. Hon matchar med dumma män för att hennes bio enbart består av “Är 172 utan klackar, du är längre” och efter 5000 sådana profiler orkar vettiga män inte längre. Shit vad precis allting i den texten är påhittat skitsnack.
Svaret på din fråga är ju dock ganska enkelt… De hemmasittande kvinnorna som inte dejtar sitter hemma och dejtar inte. Tänker t.ex. på min kollega som var snäll, söt och ensam, men hon gjorde ju liksom helt enkelt ingenting. Hon jobbade, gymmade och åkte hem till sina böcker. Helt omöjligt att träffa henne även om man är hennes soulmate. Till slut installerade hon Tinder och hade väl pojkvän en vecka senare. Du kan helt enkelt inte hitta folk som inte söker kontakt, och de ställen där folk söker kontakt med andra är det gamla vanliga… Uteställen, appar och intresseorganisationer.
De jobbar i vården.
Bästa sättet att få en partner är att vara så enkel att gilla att dina kompisar inte tvekar att introducera dig till deras kompisar. Troligen är det inte någon kvinna du kommer gilla men en man. Dock, tills slut så finner du en kvinna som inte är för dig men som kanske har fler kvinnliga vänner. Upprepa tills du finner en kvinna som gillar dig lika mycket som du gillar henne. Alltså det är bara att försöka vara skön att hänga med. Bli inbjuden till event. Sök ut event själv. Kan vara med kompisar eller aktiviteter som skjuta pill båge. Sök bara inte desperat ut efter en partner för det är desperat. Vem som helst kan känna det och det är en otäck känsla. Även en person som i sig är desperat kan känna av en annan desperat person.
Basically gå ut ur huset så ofta du kan, var enkel att gilla och var inte desperat.
Plugga till förskollärare, vi startade med 200 pers varav kanske 10 var män.
Sedan kommer man ut på arbetsplatsen och där är det typ 19 kvinnor och 1 man på arbetsplatsen.
Givetvis är inte alla singlar, men det är många chanser för att någon skulle vara det.
Skaffade mig en sambo från utbildningen när jag ändå var där liksom.
Efter ett antal bortskämda barbies utan egen stabil ekonomi, inga hobbies, helt ointressanta och med livsmatrat ‘yolo ekonomin liksom’ tröttnade jag hårt. En berättade t.ex. med glädje om hur smink och smycken var hennes hobby, första gången jag bara ställt mig upp och gått därifrån under en dejt.
Bestämde mig för att leva ett liv ensam, skaffa katt och inte anstränga mig för att passa in i normen. Slutade le tillbaka till kvinnor man gick förbi på stan, jag var färdig med motsatta könet åtminatone romantiskt.
Skämtar inte men veckan efter träffade jag min numera partner sedan 16 år genom en bekant som tyckte vi skulle passa bra ihop, hon parade ihop oss via telefon med uppmaningen “ring det här numret”. Vad som sedan följde var en gestapo-utfrågning som närmast följde en checklista (Droger? Tar du någon medicin? Könssjukdom? Sparkonto? Framtidsmål? Osv) EDIT: Inte bara jag, hon hade samma erfarenhet me killar och hade samma frågor typ.
Kan inte ens förklara det men efter frågorna sa vi inte ens hej då, helt tyst, båda la på, sen kom hon förbi jobbet med en glass en dag och sa ‘behövde se hur du såg ut’. Veckan efter en dejt sen flytta vi ihop 😁
Hon kunde inte veta detta men genvägen till mitt hjärta är glass, så det var mest tur egentligen.
Inte som jag umgås med men gamla klasskompisar och vänners vänner och så vet man ju ett par stycken. De är antingen väldigt överviktiga, handikappade eller konstigt frikyrkliga.
Sen har man ju äldre kvinnor man känner som efter längre relationer ba ”fan heller att jag lever med en karl igen” men det är ju självvalt.
>Så ja, det är synd om alla singlar. Men kanske är det ändå mest synd om oss kvinnor som vill dejta vettiga män.
^ Skrivet av en så jättevettig kvinna att hon inleder samma krönika med:
>För några år sedan hade jag kontakt med en astrolog som skulle lägga något sorts relationshoroskop åt mig.
Självinsiktskontot ligger på minus.
Det finns många i sjukvården som inte har tid att ta sig ut och träffa människor så lär du känna en person i sjukvården så har du sedan ett enormt kontaktnät med människor utanför dejtingvärlden. Samma sak med andra professionella kvinnor som jobbar sent.
Jag är en sån person som du efterlyser.
Jag är 40, kvinna, hetero och singel sedan 2015 (då jag alltså var 33). Jag har varit på ett par dejter med män jag träffat via internetforum där det ömsesidigt inte fattades något tycke (fullt normala och trevliga män). Någon gång blev jag ghostad.
Jag är normalbyggd, normalt utseende, har jobb, bostadsrätt och många intressen (både mans- och kvinnodominerade, utomhus och inomhus, stad och land). Har en del vänner, de flesta par. Jag letar inte så intensivt, men är alltid öppen för möjligheten om jag träffar någon via vänner, jobb eller gemensamma intressen. Dejtingappar verkar ytliga och konstiga, så de är jag inte sugen på alls. Men det är ytterst sällan som män jag träffar socialt visar intresse för mig.
Jag är helt ointresserad av att skaffa barn, vilket kan ha påverkat. Fler män än folk tror vill aktivt ha barn.
Jag tycker inte jag har så höga krav. Någorlunda jämnårig. Levnadsglad, självgående (d v s kan sysselsätta sig själv och någorlunda organisera sin vardag), renlig och nikotinfri (sån är jag också själv). Barn är OK, men ställer högre krav på mannens förmåga att rodda sin vardag än om han är barnfri. Barnen får inte fara illa av att jag kommer in i bilden.
Längd och inkomst är helt ointressant. Jag har större problem att hitta killar under 175 (min längd) då DE inte vill dejta MIG. Eller har konstiga idéer om att deras manlighet kommer skadas för att jag tjänar mer än dem eller om jag har klackar på mig.
Är vän med flera “normala” kvinnor som är närmare 30 och som aldrig haft en partner. Det som utmärker dem är att de är relativt introverta och håller sig mycket hemma för att läsa böcker, spela piano osv. Försöker uppmuntra dem att testa dejtingappar men det vågar de inte. Själv har jag haft två partners tidigare vilka jag träffat via dejtingappar. Har aldrig träffat något IRL och vet inte hur det skulle gå till. Vår vängrupp är tyvärr lite stängd, inte för att vi inte vill bjuda in folk men vi känner liksom inte så många fler än varandra och vet inte vilka vi skulle bjuda in
Jämför gärna den här bölgråtsartikeln med manliga incels som klagar på kvinnor. Där är svaret att männen ska titta på den enda konstanta faktorn och fundera på vad de erbjuder. När den här ytterst medelmåttiga kvinnan med medelmåttiga eller sämre karriärsutsikter gnäller då är det styrkekramar och stora famnen som gäller.
Det enda hon ska ha är ett par verbala lavetter och ett hånskratt. Hon kan gå och lyssna på sin kampsyster Katarina Wennstam stå och skrika om att sex minsann inte är någon mänsklig rättighet och att det inte är någon som har berövat henne någonting när hon är ensamstående.
Grovt förenklat så tror jag mycket har att göra med att kvinnor helt enkelt är mer okej med att vara singlar än män. I min erfarenhet så är singelmän mycket mer aktivt letande efter ligg och relationer än singelkvinnor, vilket leder till obalansen.
Finns ju också studier som har visat på att mäns livslycka påverkas positivt av att vara i relation i mycket större utsträckning än kvinnors, och tror mycket av detta har att göra med den sociala aspekten. Kvinnor har en tendens att kunna få betydligt större andel av sina emotionella och sociala behov uppfyllda av vänner, medans män i större utsträckning lutar sig på en partner för dessa behov.
Sen finns ju också en jämlikhetsaspekt i det hela – bara titta på hur många kvinnor som klagar på att mannen inte gör sin beskärda del av hushållsarbete osv i relationer.
Kul timing, plockade bort tinder för någon timme sedan. Jävlar vad jag hatar den appen, på ca 120 matchningar finns det 1 tjej som skriver först. Av de man skriver med kan ca 1 på 20 hålla en vettig konversation och på ca hälften av dessa finns det en dejting möjlighet. Tinder är så otroligt röv när du ska gå på utseende, och detta säger jag som någon som har det lätt med det motsatta könet i sociala sammanhang, men fy i helvete vad tinder inte fungerar för mig (och jag antar många andra). Gå ut och träffa folk för det är det ända rimliga sättet.
Helt otroligt med avsaknad av självdistans när hon i ett andetag ondgör sig över själlösa män och sen säger att Salma Hayeks man är ful “men åtminstone miljardär”.
Enligt hennes tes (och efter vänner i verkliga livet) är det ju sällan utseendet som bestämmer personkemin. Han kanske är en fantastisk vän, make, omtänksam & rolig? Utmanar henne.
Icke, ingen gigachad men iaf tät.
IQ fiskmås.
Kan hända fler kvinnor än män tänker fuckit, träffar jag nån så gör jag det, men det kan lika gärna få vara, och ägnar sig åt hobbies, vänner, husdjur och bryr sig inte så mycket.
Har ett par kvinnor i bekantskapskretsen som bestämt sig för att de vill inte ha en relation. De undviker situationer där singelmän kan tro att det finns en öppning för de vill inte ens behöva säga nej och förklara sig.
>Nuförtiden ska vi även ta första steget – det enda som män faktiskt förväntades göra förr – för tydligen gillar killarna på Tinder att det andra könet skriver först.
Ve och fasa! Män vill att kvinnor tar första steget för en gångs skull!
Jag visade min kvinnliga granne och hennes väninna hur de här tjänsterna “fungerar” som man. De blev shockade. Exempelvis Badoo är helt oanvändbart om man inte betalar. Du får inte skriva till kvinnor ens om du matchar med dem. Tinder är något bättre i det avseendet, men horribelt på andra sätt som de flesta nog redan vet.
Det finns många undersökningar som visar på samma sak. Kvinnor mår bättre som singel, lever längre än män som är singel etc.
Jag är äldre (55f) och har en lång relation bakom mig och barn, och det är fantastiskt skönt att rå mig själv och tonårsbarnen. Jobb, barn, vänner och intressen tar all min tid. Någon gång hoppas jag träffa någon, men jag söker ingen aktivt och det är en hög tröskel för att jag ska släppa in någon i mitt liv.
En av alla artiklar om ämnet. https://www.mabra.com/relationer/kvinna-singel-lycklig/8360418
https://www.psychologytoday.com/us/blog/living-single/202008/half-all-single-people-just-don-t-want-relationship
Inte om var de finns men det här dödar lite teorin om att alla tjejer dejtar mara några få av killarna.i alla fall i äldre åldrarna men även yngre än det ett större antal kvinnor som helt tagit sig ur dejtingpoolen
Jag råkar känna igen mig. Några av mina nära manliga kompisar hat aldrig haft någon långvarig flickvän trots att de är socialt kompetenta, ser helt on ut och är läkare jurister och ekonom. Av vad jag kan se så handlar det ofta om att de aldrig *försöker*, de verkar år ut och är in gå i tankarna att “om det händer så händer det”. Deras självförtroende blir så dessutom så grusat av Tinder att de vägrar använda det
Mitt tips är att våga bli avvisad så mycket du bara kan. Och enda sättet att bli det är att våga ta kontakt varje gång du är intresserad av att ta kontakt, oavsett situation eller rum. Ju mer avvisad du blir desto närmre kommer du den gång du inte blir det.
Min upplevelse är att många vill vara säkra på att den andra gillar en innan kontakt tas (tänk matchning på Tinder som exempel) och därmed missas mängder med möjligheter för att få kontakt med någon som eventuellt gillar en efter ett tag. Jag gillade inte min fru och hon gillade inte mig speciellt vid första mötet. Nu 14 år senare så är vi båda helt säkra på att vi gillar varandra mer än vi någonsin skulle kunna tänka oss vara möjligt. Hade jag inte den kvällen tagit möjligheten till kontakt och riskerat bli avvisad (vilket jag till viss del blev) så hade jag nog suttit och swipe:at på Tinder en regnig lördag som denna. Släpp sargen och riska så mycket du bara kan och bli avvisad gång efter annan. Det finns inget annat sätt.
Kvinna här, +30. Det hade varit trevligt att inte vara singel men det är väldigt trevligt att vara singel också. Man hinner inte liksom med, utanför jobbet där jag ändå har kompisar. Vi spelar rollspel, jag spelar datorspel, vi har filmkvällar osv. Och så måste man ju leta någon också, och det är ju en jävla djungel där man också måste våga saker. Skitjobbigt ju.
Jag dör av skratt när jag ser mina tjejkompisar/flickvänners Tinder. Snacka om att spela på lägsta svårighetsgraden. Jag gör definitivt ok ifrån mig men tjejer spelar i en annan liga.
Hundägare här, träffar typ 10 nya pers om dagen som man stannar upp och pratar med. Hade man varit singel hade man absolut fått fler kontakter så. Träffade mannen online men hatar “dejta runt”. Träffar hellre nytt folk kring olika intressen där man aktivt är med för göra saker/träffa folk.
Jag är en kvinna som vill dejta kvinnor, och det verkar vara helt omöjligt att ens hitta andra som är intresserade av samma kön. Om jag går på tinder och försöker matcha med män skulle jag kunna få 10 dejter samma dag, där verkar folk vara desperata. Men kvinnor är svårare. Det känns som att man måste bo i Stockholm eller Göteborg eller Malmö för att det ska finnas/gå att hitta folk.
(Jag har testat tindergrejen, där kan man få hur många män man vill, så länge man inte har några krav på att det ska finnas något i huvudet på dem.)
Singelkvinnorna lever väl sina egna liv. Jobbar, har intressen, osv osv. Tror att du överskattar hur lätt det är för någon att träffa någon långvarigt även som kvinna, Tinder är knappast något för riktiga relationer, och IRL förutsätter det ju att de träffar män som är singlar. Att ett fåtal män “hoardar” kvinnor är ju rent trams, de flesta relationer är en man och en kvinna. Eller är det bara ett ligg du är ute efter? För isåfall är nog det tråkiga svaret att de flesta normala människor/kvinnor i 30-årsåldern inte är så intresserade av att vara ute och one night standa utan vill ha en mer seriös relation med någon som respekterar dem och tycker om dem och som de kan bygga något långvarigt med.
Det finns garanterat kvinnor i samma sits som dig, men det svåra är ju att mötas till att börja med. När och var ska man exponeras för andra singlar när man inte längre går på uteställen och de inte finns i den omedelbara kompiskretsen?
Jösses vad den där artikeln gav incel-vibbar.
Tror många helt enkelt lagt ner det här med pojkvänner och lagt hatten på hyllan. Lever sina liv utan dude.
Något som inte nämnts som kan ha en liten inverkan också är att det finns betydligt mer män än kvinnor i Sverige. Det är först när man passerar 60års åldern som det blir tvärtom då många män dött.
I åldersgruppen 20-24 finns det 307 170 män och 271 045 kvinnor. Det är en diff på ca. 36 000.
Om alla kvinnor hade en man så skulle det betyda 36 000 ensamma män.
Sen är det så klart inte så enkelt men det visar på ett problem.
Källa: [SCB](https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/sveriges-befolkningspyramid/).
Välj visa i tabellform.
Ja jag är väl en kvinna “uanför” dejtingvärlden; har varit singel sedan sedan 2019 och vill egentligen gärna träffa någon. Men hatar dejtingappar, är nästan omöjligt att se om någon är intressant utifrån ett par bilder och några skriva rader. Hade allra helst velat träffa någon i verkligheten, men har ett litet socialt umgänge och är ganska blyg.
Jag har en tjejkompis (30+) som har dejtat mycket men det verkade aldrig klicka och nu har hon “gett upp”. Har även flera äldre kvinnliga kollegor som är frånskilda eller ensamstående. Jag själv (kvinna) var 30+ innan jag ens började dejta (Tinder), hade “stått utanför” fram tills dess.
Disclaimer: läste ej artikeln, svarar bara på din fråga.
Jag känner några stycken. De har provat att dejta men tyckte utbudet var skit så nu satsar de på annat.
En av dem försöker skaffa barn solo med donation, en verkar skita helt i barn och två av dem skulle gärna ha familj men har tröttnat på att leta aktivt pga riktigt pissiga erfarenheter.
Det finns ett ganska stort mansöverskott på ca 10% i parbildande ålder vilket förklarar fenomenet du beskriver.
Ingen har ett perfekt förhållande. Du och en framtida partner kommer att störa er på varandra till viss del när ni hängt ihop ett tag och det går inte att undvika. Vissa mer och andra mindre. Svälj karamellen och bit det sura äpplet.
I min erfarenhet så är de hemma! Jag var sån och enda anledningen till att det förändrades var att mina kompisar tvunget skulle fixa ihop mig med en snubbe de kände. Efter tre veckor så gick jag med på det bara för att de skulle sluta tjata. Så de fixade en liten fest/häng och han tog med sin lillebror.
Gick ganska bra trots allt. Jag är nu gift med hans lillebror och vi har varit ett par sen dess typ. 13 år! Och min tilltänkta dejt visade sig vara en bra svåger så det löste sig fint 🙂
Hahahahahah. Det där var fasen det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig
”jAg GöR sAmMa SaK oM oCh oM iGeN. vArFöR äR inGeT aNnOrLunDa?!”
För att besvara din fråga. Jag kan knappast erbjuda ett tips du inte fört själv. Sociala interaktioner utanför normen har alltid vart min go to. Men jag har inte vart Single på såpass länge att den digitala marknaden var knapphändig.
Får jag rekommendera att du utforskar ett intresse eller hobby i grupp? Eller pluggar något nytt ”för att lära dig” jag såg att du är klar med att studera. Men det låter dig följa ett genuint intresse och simultant äntra nya sociala grupper. Vet att hemvärnet har en lång väntelista. Men det är förvånansvärt stor spridning med människor. Alternativt dans är mega socialt (med efterföljande fester) och mycket sociala besök efter dansen. Om du är intresserad dvs. Salsa och bachata är notoriskt socialt drivna. Få killar på det senare med.
Här i Norrbotten är det ingen hemlighet att alla brudar stuckit till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det är på varenda kommuns agenda att komma på hur man ska få tjejjerna att ens stanna men helst vilja flytta hit. Hitintills äre ingen som lyckas.
Dom 2 senaste och även längsta relationerna jag (26F) har haft med folk som har bara råkat komma in i mitt liv.
Har aldrig riktigt sökt ett förhållande, utan låtit det bara hända.
Den första personen stötte jag på när jag var på ComicCon, vi blev kompisar och nördade över samma intresse. Det förhållandet höll bra i ca 4 år, men tog slut pga mental ohälsa från den andra sidan. Vi är fortfarande bra kompisar.
Den andra och nuvarande förhållandet är med en person jag stötte på när jag jobbade.
Jag jobbade i en galleria och satt i ett Hemköp när en kille kom in för att prata med en kollega. Sedan höll vi i en konversation. Liknande intressen och vi började ses mer och mer. Just nu är vi inne på vårt 7:de år tillsammans.
Ibland laddar jag ner Tinder för att jag är nyfiken på hur det ser ut, men tanken på att träffa någon på en app känns så främmande för mig.
Däremot så har jag en tjej kompis som inte är så intresserad av förhållande över huvudtaget och en annan som verkar bara stötta på massa rövhål där relationen tar slut efter några månader.
Den sistnämnda har haft förhållande både genom Tinder och irl.