“Söndagen den 30 oktober. Jag hade haft en fin helg i Hälsingland och precis kommit hem till Gävle. Det här kommer att bli en lugn eftermiddag. Trodde jag.
Text:
Anne Sjödin
Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.
Vi håller på och plockar ur bilen och bär upp instrument till replokalen i Sjömanskyrkan. Plötsligt hörs flera skarpa smällar. Är det någon som dunkar på dörren och vill in? Eller någon som irriterar sig över att bilen står parkerad vid Sjömanskyrkans sidoingång och därför börjat banka i plåten?
Jag kollar ut genom fönstret i trapphuset och ser en svartklädd, maskerad person komma springande med ett vapen i handen. Han skjuter mot en ung kille som springer för sitt liv. Skotten ekar mellan husen.
Plötsligt tvärvänder skytten och springer åt andra hållet. Med skakande händer fipplar jag med mobilen och ringer 112. Det är jag inte ensam om. Vi är många som ser och som slår larm. Jag hör sirenerna samtidigt som jag pratar med SOS-operatören.
Jag ser att den jagade blivit träffad och ligger på marken vid Gavleån. Han överlever.
“Inte igen”, hann jag tänka när jag såg skytten komma springande.
Bild: Anne Sjödin
Det här händer, obegripligt nog, på en söndagseftermiddag mitt i stan, bara ett stenkast från polishuset.
Runt centralstationen rör det sig många människor. Barnfamiljer, ungdomar och pensionärer. Ett felsteg, en förlupen kula, en rikoschett och vi hade kunnat få en massaker i centrala Gävle.
Det här är inte första gången jag upplever skottlossning på nära håll.
Men ett avslutat liv går aldrig att reparera. Då är det för alltid försent.
I november förra året blev en 27-åring ihjälskjuten på gatan utanför min bostad. Då blev jag skärrad, ledsen och min trygga hemzon rubbades. Det tog tid att reparera.
Men ett avslutat liv går aldrig att reparera. Då är det för alltid försent.
I förra veckan blev en 16-årig pojke i Sandviken skjuten till döds. Föräldern i mig reagerar med ryggmärgen och hela systemet. Han var bara ett barn, i samma ålder som min dotter. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan över en sån fruktansvärd förlust. Och mördaren går fortfarande fri.
I lördags knivhöggs en man i 25-årsåldern svårt vid Rådhustorget i Gävle. Polisen utreder det som mordförsök.
Så här kan det inte fortsätta. Inte för någon. Inte för offren, inte för deras föräldrar, inte för de gängkriminella själva. Och definitivt inte för en intet ont anande omgivning som bara vill leva sina liv i trygghet.
Mordförsöket i söndags på öppen gata gjorde mig mer förbannad än rädd.
Vem i helvete är han som tar sig den friheten att riskera människors liv och hälsa? Hur vågar han?
Vad rör sig i deras huvuden? Stolthet, skuld, trots?
Vi måste förstå varför det blivit så här, för att kunna göra något åt det.
Människor blir traumatiserade, ledsna och rädda. Jag blir rasande när de tror att de kan göra vad de vill på våra gator och torg. Det här är min stad också.
Bild: Anne Sjödin, Catharina Hugosson
Skjutningen vid centralstationen”
Vi kan väl åtminstone finansiera ett årskort på en skjutbana för dessa skyttar, så vi andra civila medborgare kan vandra bland dessa tennsoldater.
2 comments
“Söndagen den 30 oktober. Jag hade haft en fin helg i Hälsingland och precis kommit hem till Gävle. Det här kommer att bli en lugn eftermiddag. Trodde jag.
Text:
Anne Sjödin
Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.
Vi håller på och plockar ur bilen och bär upp instrument till replokalen i Sjömanskyrkan. Plötsligt hörs flera skarpa smällar. Är det någon som dunkar på dörren och vill in? Eller någon som irriterar sig över att bilen står parkerad vid Sjömanskyrkans sidoingång och därför börjat banka i plåten?
Jag kollar ut genom fönstret i trapphuset och ser en svartklädd, maskerad person komma springande med ett vapen i handen. Han skjuter mot en ung kille som springer för sitt liv. Skotten ekar mellan husen.
Plötsligt tvärvänder skytten och springer åt andra hållet. Med skakande händer fipplar jag med mobilen och ringer 112. Det är jag inte ensam om. Vi är många som ser och som slår larm. Jag hör sirenerna samtidigt som jag pratar med SOS-operatören.
Jag ser att den jagade blivit träffad och ligger på marken vid Gavleån. Han överlever.
“Inte igen”, hann jag tänka när jag såg skytten komma springande.
Bild: Anne Sjödin
Det här händer, obegripligt nog, på en söndagseftermiddag mitt i stan, bara ett stenkast från polishuset.
Runt centralstationen rör det sig många människor. Barnfamiljer, ungdomar och pensionärer. Ett felsteg, en förlupen kula, en rikoschett och vi hade kunnat få en massaker i centrala Gävle.
Det här är inte första gången jag upplever skottlossning på nära håll.
Men ett avslutat liv går aldrig att reparera. Då är det för alltid försent.
I november förra året blev en 27-åring ihjälskjuten på gatan utanför min bostad. Då blev jag skärrad, ledsen och min trygga hemzon rubbades. Det tog tid att reparera.
Men ett avslutat liv går aldrig att reparera. Då är det för alltid försent.
I förra veckan blev en 16-årig pojke i Sandviken skjuten till döds. Föräldern i mig reagerar med ryggmärgen och hela systemet. Han var bara ett barn, i samma ålder som min dotter. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan över en sån fruktansvärd förlust. Och mördaren går fortfarande fri.
I lördags knivhöggs en man i 25-årsåldern svårt vid Rådhustorget i Gävle. Polisen utreder det som mordförsök.
Så här kan det inte fortsätta. Inte för någon. Inte för offren, inte för deras föräldrar, inte för de gängkriminella själva. Och definitivt inte för en intet ont anande omgivning som bara vill leva sina liv i trygghet.
Mordförsöket i söndags på öppen gata gjorde mig mer förbannad än rädd.
Vem i helvete är han som tar sig den friheten att riskera människors liv och hälsa? Hur vågar han?
Vad rör sig i deras huvuden? Stolthet, skuld, trots?
Vi måste förstå varför det blivit så här, för att kunna göra något åt det.
Människor blir traumatiserade, ledsna och rädda. Jag blir rasande när de tror att de kan göra vad de vill på våra gator och torg. Det här är min stad också.
Bild: Anne Sjödin, Catharina Hugosson
Skjutningen vid centralstationen”
Vi kan väl åtminstone finansiera ett årskort på en skjutbana för dessa skyttar, så vi andra civila medborgare kan vandra bland dessa tennsoldater.