Våld och orättvisor präglade evakueringar från Afghanistan. Omkring hundra obehöriga tog flygstolar som skulle gått till en utsatt grupp afghaner.
Det var tänkt att evakueringen skulle ske under ordnade former. Torsdagen den 19 augusti landar en svensk diplomat på Kabuls flygplats. Han är en slags fallskärmsambassadör vid utrikesdepartementet, van vid krishärdar. Jonas Westerlund chockas ändå av kaoset, våldet och människors desperation vid flygplatsen. Det är fyra dagar sedan talibanerna tog över landet och tusentals människor som vill ut trängs vid grindarna.
Den ordinarie svenska ambassadpersonalen flydde i panik samma dag som talibanerna tågade in i Kabul. En livvaktsstyrka förde dem till amerikanska ambassaden, där de flögs med helikopter till flygplatsen.
Westerlund ska leda ett team från Sverige i arbetet med att evakuera svenskar och afghaner som arbetat för Sverige. Utmaning är ett svagt ord för att beskriva uppdraget. Amerikanerna styr på flygplatsen. De har gett Sverige och ett tjugotal andra nationer en tidsfrist till den 27 augusti.
Det svenska teamet evakuerar drygt 1 100 personer på åtta dagar, i nivå med andra jämförbara länder. Utrikesministern har hyllat dem.
Likväl hade operationen problematiska inslag.
Endast ett par av den stora grupp afghaner som arbetat för den svenska militären togs med till Sverige. De löper särskilt stor risk att drabbas av talibanernas våld.
Några av de flyende utsågs till »ordningsmän« vid busstransporter till flygplatsen. De utsattes och utsätts för allvarlig risk.
Resultatet av kaoset blev att hundra personer som inte borde ingått i programmet tog plats i de hett eftertraktade stolarna i evakueringsflyget.
Ahmad har tidigare arbetat för den svenska bataljonen som fanns i Afghanistan fram till 2014. Tisdagen 24 augusti 2021 får han ett mejl från UD:
»Du ingår i en eventuell evakuering via Kabuls flygplats. Mötesplats: Sveriges ambassad i Kabul… den 25 AUG 16:00 Bussar avgår från Malalais sjukhus (300 meter väster om ambassaden).«
Familjen rekommenderas att ta med vatten, barnmat och ett handbagage. Dokumentet avslutas med »Sveriges regering kan inte garantera att denna passage kommer att bli framgångsrik«.
Ahmad, hans fru och två små barn bor i Mazaar-e Sharif i norra Afghanistan, minst tio timmars resa till Kabul.
De får ett dygn på sig. Och ett antal av talibanernas vägspärrar att passera med de risker det innebär. Men chansen att komma ut ur landet väger tyngre.
Familjen lämnar allt bakom sig. Resan går utan incidenter och de är framme i tid. Men på samlingsplatsen vid ambassaden, där inga svenskar längre finns, möts de av kaos. Cirka tusen människor har samlats och stämningen är uppjagad.
Fyra bussar med drygt femtio sittplatser i varje finns tillgängliga.
Mangal, tidigare tolk hos svenska truppen, och hans familj har också kallats. Gjort en liknande resa som Ahmad. Vid samlingsplatsen presenterar sig fyra personer, afghaner, som UD:s representanter. Alla anvisas att tillsammans vänta på en undanskymd plats. Plötsligt ropar någon: »Bussarna åker!« Alla rusar och möts av två överfulla bussar, på väg att rulla. Mangal, hans fru och två barn har ingen chans att komma ombord.
Ahmad och Mangal har sina digitala dokument från UD enbart i telefonen.
Men representanterna, »ordningsmännen« accepterar endast svenska pass och uppehållstillstånd. Den helt övervägande gruppen som har sådana består av svensk-afghaner som besöker landet mot UD:s avrådan. De finns på UD:s »svensklista«.
Mangal och Ahmad har visat upp sina handlingar i mobilerna, men ordningsmännen accepterar inte dem.
Ahmad och Mangal har inte kontakt med varandra. Alla som kallats har fått stränga förhållningsorder att inte visa dokumenten för andra än den egna familjen. För att inte ryktet ska sprida sig.
Masoud finns på en av UD:s listor, men inte den för försvarsanställda och blir också kontaktad den 24 augusti. Men han blir också uppringd av en man från UD, som frågar om han vill ställa upp som ordningsman vid samlingsplatsen och se till att rätt personer kommer med på bussarna. Han säger först nej, men övertalas till slut utan att riktigt veta vad uppdraget innebär. Han vet att rösten från UD representerar den som har makt över evakueringarna, inklusive hans egen. Då säger man inte nej.
Masoud är på plats tidigt för att lära känna området. Fyra bussar ska avgå sen eftermiddag. Han träffar tre andra »ordningsmän« som fått samma uppdrag, för var sin buss. Allt fler människor samlas. Masoud och de andra försöker ordna köer. Folk med svenska pass eller uppehållstillstånd på ett ställe, »svensklistan«. De som har andra dokument på ett annat. De som inte har något alls uppmanar han lämna platsen. Men ingen lyssnar. Situationen blir alltmer hetsig och aggressiv.
Idén att bussa människor till flygplatsen är Jonas Westerlunds, chefen för evakueringsteamet.
Efter två dagar på Kabuls flygplats inser han att evakueringarna går på tok för långsamt. Ingångarna är igenproppade. Ett fåtal tas in varje dag. Det tjugotal nationer som evakuerar inifrån flygplatsen drabbas lika.
Han lägger fram sin idé på det dagliga mötet, där alla länder deltar. Men den möter motstånd. Efter flera försök går han till den som bestämmer, den amerikanske generalen Farell J Sullivan.
– Jag höjde rösten där. Det gav effekt, säger han.
Nästa dag börjar transporterna. Länderna ges slotar då deras bussar ska tas emot vid någon av grindarna.
Operationen leds från UD i Stockholm. Där finns den redan evakuerade personalen som arbetade på ambassaden i Kabul. De har genom sina lokalanställda afghaner kontakter utanför flygplatsen. Det är en av dem som ringt upp Masoud.
Det fungerar till att börja med. Många fler kommer in.
Så får det bli. Men vid Sveriges andra transport, den dit Ahmad, Mangal och Masoud kallats, går det snett.
Flyg tbx 99%, det är störtlugnt i Afghanistan, bästa läget på årtionden.
Kanske inte det journalisten vill uttrycka förvisso, men nu ser jag framför mig hur de fina goda svenskarna kommer att, i enlighet med traditionen, bedöma alla skeenden och beslut ur ett fredspespektiv med glasögonen från en bussfärd från gbg till sthlm.
En krissituation ska inte bedömas efter civila mått.
Captain Hindsight är en parodi inte en målbild.
Om det var så livsfarligt för afghaner som hjälpt USA och bara Sverige hade tusentals afghaner anställda hur kommer det sig då att afghanska armen helt enkelt upplöst sig själv utan att göra motstånd? Hade afghanerna faktiskt varit rädda så hade man inte lagt ner vapen och gett upp.
Talibanerna var inte fler än afghanska armén och betydligt sämre utrustade. De vann eftersom afghanska armén inte brydde sig ett skvatt.
Afghaner är en av de allra mest överrepresenterade invandrargruppen i Sverige. Grattis Svensson, först betalade du tiotals miljarder för ett totalt meningslöst krig som dödade över hundra tusen människor och nu kommer ditt lokala centrum berikas av resultatet.
Ingen i Afghanistan verkar vilja leva under talibanväldet. Ändå verkar de inte ha något problem att rekrytera nya talibaner.
Ja, det var väldigt dålig redogörelse i media över vilka som faktiskt blev “evakuerade” av Sverige. Ambassadpersonal och tolkar o.s.v. lär ju rimligtvis ha varit en väldigt liten minoritet av dessa >1000 personer. Jag tycker det är konstigt att man nästan förväntas vara positivt inställd till att vi evakuerade så många, utan att ha en aning om vilken sorts människor det faktiskt handlade om. Bland annat så var det ju ett antal individer som tidigare hade blivit utvisade som på något sätt fick följa med tillbaka till Sverige (och nu garanterat blir kvar här permanent). De flesta verkar ju som sagt ha varit “turister” som av någon anledning valt att åka till det krigsdrabbade Afghanistan mitt i en pandemi.
Tur att man satt ner när man läste denna chockerande nyhet. Vem kunde ana detta.
8 comments
[deleted]
Våld och orättvisor präglade evakueringar från Afghanistan. Omkring hundra obehöriga tog flygstolar som skulle gått till en utsatt grupp afghaner.
Det var tänkt att evakueringen skulle ske under ordnade former. Torsdagen den 19 augusti landar en svensk diplomat på Kabuls flygplats. Han är en slags fallskärmsambassadör vid utrikesdepartementet, van vid krishärdar. Jonas Westerlund chockas ändå av kaoset, våldet och människors desperation vid flygplatsen. Det är fyra dagar sedan talibanerna tog över landet och tusentals människor som vill ut trängs vid grindarna.
Den ordinarie svenska ambassadpersonalen flydde i panik samma dag som talibanerna tågade in i Kabul. En livvaktsstyrka förde dem till amerikanska ambassaden, där de flögs med helikopter till flygplatsen.
Westerlund ska leda ett team från Sverige i arbetet med att evakuera svenskar och afghaner som arbetat för Sverige. Utmaning är ett svagt ord för att beskriva uppdraget. Amerikanerna styr på flygplatsen. De har gett Sverige och ett tjugotal andra nationer en tidsfrist till den 27 augusti.
Det svenska teamet evakuerar drygt 1 100 personer på åtta dagar, i nivå med andra jämförbara länder. Utrikesministern har hyllat dem.
Likväl hade operationen problematiska inslag.
Endast ett par av den stora grupp afghaner som arbetat för den svenska militären togs med till Sverige. De löper särskilt stor risk att drabbas av talibanernas våld.
Några av de flyende utsågs till »ordningsmän« vid busstransporter till flygplatsen. De utsattes och utsätts för allvarlig risk.
Resultatet av kaoset blev att hundra personer som inte borde ingått i programmet tog plats i de hett eftertraktade stolarna i evakueringsflyget.
Ahmad har tidigare arbetat för den svenska bataljonen som fanns i Afghanistan fram till 2014. Tisdagen 24 augusti 2021 får han ett mejl från UD:
»Du ingår i en eventuell evakuering via Kabuls flygplats. Mötesplats: Sveriges ambassad i Kabul… den 25 AUG 16:00 Bussar avgår från Malalais sjukhus (300 meter väster om ambassaden).«
Familjen rekommenderas att ta med vatten, barnmat och ett handbagage. Dokumentet avslutas med »Sveriges regering kan inte garantera att denna passage kommer att bli framgångsrik«.
Ahmad, hans fru och två små barn bor i Mazaar-e Sharif i norra Afghanistan, minst tio timmars resa till Kabul.
De får ett dygn på sig. Och ett antal av talibanernas vägspärrar att passera med de risker det innebär. Men chansen att komma ut ur landet väger tyngre.
Familjen lämnar allt bakom sig. Resan går utan incidenter och de är framme i tid. Men på samlingsplatsen vid ambassaden, där inga svenskar längre finns, möts de av kaos. Cirka tusen människor har samlats och stämningen är uppjagad.
Fyra bussar med drygt femtio sittplatser i varje finns tillgängliga.
Mangal, tidigare tolk hos svenska truppen, och hans familj har också kallats. Gjort en liknande resa som Ahmad. Vid samlingsplatsen presenterar sig fyra personer, afghaner, som UD:s representanter. Alla anvisas att tillsammans vänta på en undanskymd plats. Plötsligt ropar någon: »Bussarna åker!« Alla rusar och möts av två överfulla bussar, på väg att rulla. Mangal, hans fru och två barn har ingen chans att komma ombord.
Ahmad och Mangal har sina digitala dokument från UD enbart i telefonen.
Men representanterna, »ordningsmännen« accepterar endast svenska pass och uppehållstillstånd. Den helt övervägande gruppen som har sådana består av svensk-afghaner som besöker landet mot UD:s avrådan. De finns på UD:s »svensklista«.
Mangal och Ahmad har visat upp sina handlingar i mobilerna, men ordningsmännen accepterar inte dem.
Ahmad och Mangal har inte kontakt med varandra. Alla som kallats har fått stränga förhållningsorder att inte visa dokumenten för andra än den egna familjen. För att inte ryktet ska sprida sig.
Masoud finns på en av UD:s listor, men inte den för försvarsanställda och blir också kontaktad den 24 augusti. Men han blir också uppringd av en man från UD, som frågar om han vill ställa upp som ordningsman vid samlingsplatsen och se till att rätt personer kommer med på bussarna. Han säger först nej, men övertalas till slut utan att riktigt veta vad uppdraget innebär. Han vet att rösten från UD representerar den som har makt över evakueringarna, inklusive hans egen. Då säger man inte nej.
Masoud är på plats tidigt för att lära känna området. Fyra bussar ska avgå sen eftermiddag. Han träffar tre andra »ordningsmän« som fått samma uppdrag, för var sin buss. Allt fler människor samlas. Masoud och de andra försöker ordna köer. Folk med svenska pass eller uppehållstillstånd på ett ställe, »svensklistan«. De som har andra dokument på ett annat. De som inte har något alls uppmanar han lämna platsen. Men ingen lyssnar. Situationen blir alltmer hetsig och aggressiv.
Idén att bussa människor till flygplatsen är Jonas Westerlunds, chefen för evakueringsteamet.
Efter två dagar på Kabuls flygplats inser han att evakueringarna går på tok för långsamt. Ingångarna är igenproppade. Ett fåtal tas in varje dag. Det tjugotal nationer som evakuerar inifrån flygplatsen drabbas lika.
Han lägger fram sin idé på det dagliga mötet, där alla länder deltar. Men den möter motstånd. Efter flera försök går han till den som bestämmer, den amerikanske generalen Farell J Sullivan.
– Jag höjde rösten där. Det gav effekt, säger han.
Nästa dag börjar transporterna. Länderna ges slotar då deras bussar ska tas emot vid någon av grindarna.
Operationen leds från UD i Stockholm. Där finns den redan evakuerade personalen som arbetade på ambassaden i Kabul. De har genom sina lokalanställda afghaner kontakter utanför flygplatsen. Det är en av dem som ringt upp Masoud.
Det fungerar till att börja med. Många fler kommer in.
Så får det bli. Men vid Sveriges andra transport, den dit Ahmad, Mangal och Masoud kallats, går det snett.
Flyg tbx 99%, det är störtlugnt i Afghanistan, bästa läget på årtionden.
Kanske inte det journalisten vill uttrycka förvisso, men nu ser jag framför mig hur de fina goda svenskarna kommer att, i enlighet med traditionen, bedöma alla skeenden och beslut ur ett fredspespektiv med glasögonen från en bussfärd från gbg till sthlm.
En krissituation ska inte bedömas efter civila mått.
Captain Hindsight är en parodi inte en målbild.
Om det var så livsfarligt för afghaner som hjälpt USA och bara Sverige hade tusentals afghaner anställda hur kommer det sig då att afghanska armen helt enkelt upplöst sig själv utan att göra motstånd? Hade afghanerna faktiskt varit rädda så hade man inte lagt ner vapen och gett upp.
Talibanerna var inte fler än afghanska armén och betydligt sämre utrustade. De vann eftersom afghanska armén inte brydde sig ett skvatt.
Afghaner är en av de allra mest överrepresenterade invandrargruppen i Sverige. Grattis Svensson, först betalade du tiotals miljarder för ett totalt meningslöst krig som dödade över hundra tusen människor och nu kommer ditt lokala centrum berikas av resultatet.
Ingen i Afghanistan verkar vilja leva under talibanväldet. Ändå verkar de inte ha något problem att rekrytera nya talibaner.
Ja, det var väldigt dålig redogörelse i media över vilka som faktiskt blev “evakuerade” av Sverige. Ambassadpersonal och tolkar o.s.v. lär ju rimligtvis ha varit en väldigt liten minoritet av dessa >1000 personer. Jag tycker det är konstigt att man nästan förväntas vara positivt inställd till att vi evakuerade så många, utan att ha en aning om vilken sorts människor det faktiskt handlade om. Bland annat så var det ju ett antal individer som tidigare hade blivit utvisade som på något sätt fick följa med tillbaka till Sverige (och nu garanterat blir kvar här permanent). De flesta verkar ju som sagt ha varit “turister” som av någon anledning valt att åka till det krigsdrabbade Afghanistan mitt i en pandemi.
Tur att man satt ner när man läste denna chockerande nyhet. Vem kunde ana detta.